Ämbetsmannapoesi i det gamla Kina

TEXT: KERSTI WISTRAND

I Kina anses pionerna vara ”blommornas konung” och ”blommor av rikedom och ära”. Pionen har utsetts till nationalblomma och har länge varit en symbol för rikedom. Många kinesiska poem beskriver dess väsen och skönhet. En del av dessa är författade av ämbetsmän och politiker inom Tangdynastin (618 – 907 e.Kr.).

Tangdynastins första huvudstad hette Chang´-an, men under dynastins senare tid utsågs staden Luoyang till ny huvudstad. Luoyang har historiskt sett varit ett centrum för pionodling. Redan under 400-talet e. Kr. använde man pionens rötter för att bota blodsjukdomar, astma och huvudvärk, men under Tangdynastin började man odla och uppskatta växten för dess skönhet. Det var främst förnäma familjer som hade dem i sina trädgårdar. Buskpionerna fick endast odlas i de kejserliga trädgårdarna och kallades där ”blommornas konung”, medan luktpionen kallades ”konungens ministrar”. En del plantor var mycket värdefulla och kunde kosta tiotusentals mynt.

Utbildningen av ämbetsmän

I en blomstrande kultur med en blomstrande stad som Luoyang fanns givetvis utbildningar, så även under Tangdynastins dagar. Dels fanns där utbildning i buddhismtemplen, dels i statliga skolor. Redan ett par tusen år före Kristus utbildade kejsaren skrivare, vilket gjorde att det tidigt fanns ett brett lager av skrivkunniga i det gamla Kina. Poesin, den äldsta formen av litteratur, har historiskt sett haft mycket stor betydelse i kinesisk kultur. Därför innehöll poesin ofta många kopplingar till äldre tiders historia, filosofi och poesi och blev långt driven i sitt formspråk.

Omkring 740 blev djup kännedom om antikens diktverk ett krav i de omfattande inträdesproven för ämbetsmän. Staten uppmuntrade ett speciellt examinationssystem för att få fram dugliga tjänstemän. Alla män i eliten måste sålunda lära sig konfucianska texter och visa sin skicklighet i poesi. I examensproven jinshi ingick att skriva en egen dikt av god kvalitet. Under den första tiden utexaminerades drygt tio personer varje år. De skickligaste steg i karriären, men det hände även att de kunde hamna i onåd och bli förvisade om poemens innehåll alltför mycket provocerade kejsaren. Samtidigt ingick det i det konfucianska statsskicket att kejsaren, ”Himmelens son”, skulle kritiseras av ämbetsmännen om han inte regerade rättrådigt. LÄNK
En ämbetsman under Tangdynastin kunde befordras om han skrev något som behagade kejsaren. Ungefär 48 000 poem finns bevarade från Tang-dynastins tid och 2200 olika författare har skrivit dem.

Det var inte bara i sin yrkesroll som ämbetsmannen skulle visa sin förmåga att skriva och recitera poem utan också i sociala sammanhang. Varje vår då pionerna blommade hölls en festival som en hyllning till de undersköna blommorna. En kinesisk historiker från denna tid har skrivit att det ansågs skamligt att inte sitta ned och tillbringa en ledig stund under betraktande av just denna blomma. Låt oss därför besöka en av Tangdynastins mest kända poeter, ämbetsmannen Bo Juyi (772 – 846) i pionernas tid i hans trädgård i staden Luoyang.

Ämbetsmannen Bo Juyi

”Hör du musiken och
Och suset från bambuns blad?
Vi har kommit till poetens trädgård.
Bo Juyi har fått tjänst
Som kejserlig lärare här i staden
Och som det anstår en ämbetsman
Har han låtit anlägga
En magnifik trädgård
I anslutning till sitt hem.

I trädgården finns tre heliga berg
Och tusen bambustjälkar
Där finns också en sjö med små öar
Sammankopplade med broar,
En miniatyr av hela världen
med hav och berg.

Vid östra stranden
finns en musikpaviljong.
Här brukar Bo Juyi bjuda sina gäster
På poesi, qin-musik och öl.” [1]

(Skylttext från utställningen “Staden vid sidenvägen”)

Vi slår oss ned där i Bo Jujis musikpaviljong omgiven av hundratals blommande pioner i olika rosa och röda nyanser. Doften hänger ljuvligt balsamisk och helande runt oss. Vi fördjupar oss i de tunga pionernas skönhet och harmonin lägrar sig i våra hjärtan. En flöjt hörs vemodigt spela och så framträder den store poeten själv med ett poem:

”Sorgsna, de röda pionerna framför trappan
i kvällningen bär endast två stjälkar
slokande blommor.
Då vinden imorgon bitti
Kommer att skövla dem,
Griper jag i natt ett bloss
För att betrakta deras falnande glöd.”
Bo Juyi (772 – 846), översättning: Göran Malmquist [2]

En meditativ stillhet infinner sig. Tysta sitter vi där och begrundar innehållet i dikten om alltings förgänglighet och vikten av att leva i nuet och ta tillvara på detta.

Efter några minuter kommer en ung kinesisk kvinna klädd i vitt. Hon slår sig ned på golvet under ceremoniella former, lägger sin qin framför sig och börjar spela:

https://www.youtube.com/watch?v=eCkE4iKNZD4

Så inträder den store poeten, filosofen och ämbetsmannen Liu Yuxi (772 – 842), jämnårig kollega och vän till Bo Juyi: ”Jag ska be att få läsa mitt utvalda poem i betraktandet av pionerna. Jag har skrivit det nyligen, på min ålders höst”, säger han. Speciellt de äldre i publiken ler och nickar inkännande. De yngres ansikten visar stor vördnad. Den konfucianska atmosfären vilar över trädgården. ”Poemet har jag gett titeln `Att dricka vin och betrakta pioner´ ”, fortsätter Liu Yuxi, gör en konstpaus och börjar sin deklamation:

”Idag dricker jag bland blommorna
Med glatt hjärta berusar jag mig på några bägare
Min enda sorg är att blommorna kan tala
Och vägra att öppna sig för mig, gamle gubbe ”

Ånyo sitter alla i auditoriet i djup tystnad, begrundar det nyss förmedlade, filosoferande på livets skeden och mysterier. Jag kan enbart betrakta mina egna tankar som infinner sig efter diktuppläsningen:

– Stackars gamle Liu Yuxi, tänker jag, så blommorna vägrade att tala med dig… eller var det så att du inte kunde lyssna just då?… men de talade till mig endast för några veckor sedan! När jag dagdrömde mig bort i en röd pion som växte i mina vänners rabatt, tyckte jag mig höra kinesisk musik och fick inspirationen att sedan söka efter kinesiska poem om pioner. Detta i sin tur gav mig anvisning om Bo Jiyus trädgård där jag tacksamt lyssnat till era dikter och fick lära mig om jinshi… Tur att du i alla fall blev glad av en kanna vin…

Bo Juyi (772 – 846) och Liu Yuxi (772–842)

Bo Juyi och Liu Yuxi (eller Liu Yü-his) var båda framstående poeter, filosofer och högt uppsatta ämbetsmän, som genomgått jinshi, den kejserliga examinationen för att utses till högre ämbetsman inom byråkratin. De var födda samma år och blev nära vänner när de i senare delen av sina liv förflyttades till Luoyang. De hade likartade livserfarenheter. Båda två hade under sina liv haft flera olika befattningar inom den kejserliga statsförvaltningen och båda två hade i poem kritiserat kejsaren, men blivit benådade av efterföljande kejsare och återtagna i tjänst.

Bo Juyi kom från en lärd men fattig familj. Efter det han hade tagit sin examen 800 fick han en lägre ämbetsmannatjänst hos den dåvarande kejsaren. Stundtals var han högljudd i sin kritik mot orättvisor i samhället och överheten. Därför skickades han i exil under fem år och fick endast mindre uppdrag. Den efterföljande kejsaren benådade honom emellertid och 824 fick han flytta till den kulturella huvudstaden Luoyang där han blev kejserlig lärare. När han avslutat sin tjänst i Luoyang drog han sig tillbaka till ett buddhistiskt kloster tolv kilometer söder om Luoyang där han dog 846 e. Kr. Bi Juyi skrev ofta om sina iakttagelser under tjänsten och hans stil var lätt och enkel att förstå, även för hans underordnade. Hans samlade verk omfattar mer än 2800 poem. [3]

Liu Yuxi innehade flera höga ämbetsposter, men blev två gånger avsatt till följd av att han opponerade sig i satiriska dikter mot vad han ansåg vara orättvisor i samhället. [4] 836 hamnade han i Luoyang och det var där i Bo Juyis musikpaviljong som vi träffade på honom.

Vildmarkspoeterna

Den vanligaste formen på poemet var en reglerad 8-radig vers med fem eller sju tecken på varje rad. Flera av de mest kända poeterna levde i slutet av Tangdynastin då oroligheter började råda. En del ämbetsmän tvångsförflyttades till gränslanden i norra Kina. Samtidigt förlades styrescentrat allt längre söderut där klimatet var behagligare för de styrande. Poeterna vid norra gränsen fick benämningen ”vildmarkspoeter”. Typiskt för deras skrivande är uttryckandet av ensamhet och hemlängtan. Som metafor för dessa känslor beskriver de ofta avsaknaden av typiska drag i det kinesiska landskapet. Bergen är t.ex. inte längre gröna.

En av dessa vildmarkspoeter, men som levde i början av Tangdynastin, var Cen Shen (715–770). Han innehade en lång tjänst vid gränsen där han bl.a. var ämbetsman under en general men försökte bli befordrad för att få flytta därifrån. De nordliga delarna var nämligen både mycket kalla och utsatta för stridigheter. Han steg i graderna och blev så småningom förflyttad och innehade då en post som guvernör. [5]

Tuschmålningarnas pionjär

Wang Wei (699–759) var ämbetsman, poet, musiker, kalligraf och kinesisk målare. Även han protesterade mot kejsaren och kastades en gång i fängelse. Wang räknas som stämningslandskapets förste mästare och är en de mest betydande östasiatiska konstnärerna. Mestadels målade han poetiska landskap och buddhistiska motiv. Han anses vara den förste som målade monokroma tuschlandskap och blev därmed förebild för senare landskapsmålare, både i Kina och Japan. [6]

Kersti Wistrand

Referenser:
1.”Presentationsskylt” från utställningen “Staden vid sidenvägen”, som visades i Bergrummet på Skeppsholmen i Stockholm 12 sept 2015 – 28 febr 2016 i Världskulturmuseernas regi.
2.Texterna om Bo Juyi är hämtade från utställningen “Staden vid sidenvägen”, se ovan.
http://www.varldskulturmuseerna.se/utstallningar/tidigare-utstallningar/staden-vid-sidenvagen-ny-utstallning-i-bergrummet/poesi/
3. https://en.wikipedia.org/wiki/Liu_Yuxi
4. https://en.wikipedia.org/wiki/Cen_Shen
5. https://en.wikipedia.org/wiki/Wang_Wei_(Tang_dynasty)