”Käraste Herman” av Maja Hagerman

Ytterligare en viktig bok som bör finnas i lärarrummens referensbibliotek är Maja Hagermans ”Käraste Herman”, anser Kersti Wistrand.

TEXT: KERSTI WISTRAND

Statens rasbiologiska institut i Uppsala grundades 1922 av läkaren Herman Lundborg (1868–1943) som blev dess förste chef och professor. Motionen att grunda Statens rasbiologiska institut hade lagts fram genom Herman Lundborgs försorg 1920 och bifölls av samtliga då existerande politiska riksdagspartier. Hans uppdrag var självpåtaget: att ”rädda” det svenska folket för att blandas med ”andra människoraser” och gå under. Genom 100 000-tals skallmätningar hade man nämligen kunnat konstatera (enligt den tidens sätt att se det) att svenskarna utgjorde den mest renrasiga folkstammen i världen. De var germaner och långskallar, som inte låtit sig beblandas så mycket med de kortskalliga samerna, finnarna, tornedalingarna, tattarna, romerna och vallonerna som också levde i Sverige. Människors och hela folks karaktärsegenskaper och vanartighet ansågs bestämmas av biologiska faktorer och som långskallar hade den svenska folkstammen de största hjärnorna och de mest överlägsna egenskaperna, bl.a. då det gällde intelligens, framåtanda, ädelmod och styrka. Denna ras måste behållas ren, ansåg Helmer Lundborg, och det var hans självpåtagna livsuppgift att föra ut informationen till samhället.

Jag beundrar Maja Hagermans gedigna arbete ”Käraste Herman- rasbiologen Herman Lundborgs gåta” (404 sidor, utgiven 2015, Norstedts förlag). – Tänk att sitta månad efter månad i det f.d. Rasbiologiska institutets lokal i Uppsala och där gå igenom hundratals pärmar med skrivelser, yttranden och protokoll, hundratals mappar med särtryck, tretton tusen brev till och från institutet under professor Lundborgs tid – förutom hans stora privata brevsamling, räkenskap och kvitton, dagboksanteckningar, hundratusentals tabeller över mätningar av människor i Sverige samt tusentals foton av dem. Att noggrant läsa allt detta, att lägga pussel och försöka kartlägga Herman Lundborgs liv och få ett personporträtt av honom och en överblick av hans dubbelliv, den man vars gåta hon vill förstå. Och hon gör det sett ur en kvinnas ögon som den kvinnliga historiskt intresserade vetenskapsjournalist och författarinna hon är. Jag vet män som tycker hon är för hård i sin bedömning, men själv uppskattar jag hennes kvinnliga blick, rättframhet och förmåga att finna alla dessa pusselbitar och försöka lägga dem på plats. Ett i mina ögon trovärdigt livsöde har satts på pränt. För sina böcker har hon både fått Augustpriset och blivit promoverad till filosofie hedersdoktor vid Uppsala universitet 2012.

Herman Lundborg är naturvetenskapligt lagd och utbildar sig till läkare, men stannar inte därvid. Han är mannen med de stora drömmarna och visionerna som han till stor del lyckas förverkliga tack vare goda kontakter och en otrolig arbetskapacitet – samt alla de kvinnor som han får att ställa upp vid sin sida vare sig det nu är hustrun till vilken han sänder all smutstvätt via tåg från Norrland eller de unga kvinnor som assisterar honom under hans resor bland lappar, finnar och tornedalingar. Och att de även blir hans sängkamrater det förstår man av Maja Hagermans efterforskningar, där det antyds att åtminstone en ung förälskad kvinnlig assistent verkar ha fått göra abort i hemlighet innan han i Tornedalen träffar den 25 år yngre Maria Isakson och av ”blandras” som han uttrycker det i sina pärmar. Herman kan inte skiljas från henne och tar ner henne till Uppsala, där hon får tjänstgöra undangömd som städerska och passupp på det rasbiologiska institutet – och samtidigt älskarinna, där hon bor i vaktmästarbostaden. Hon föder honom en son som hon sedan tvingas lämna i fosterhem under några år. Allt medan Herman Lundborgs äktenskap med fru och två söner fortgår parallellt. Hustrun blir sjuk och när hon dött, gifter sig Herman Lindborg med Maria, men då är han redan gammal och behöver förmodligen hjälp med ett och annat.

Detta var den ena delen av dubbellivet, och presentationen av själva gåtan – för hur kan en världsberömd forskare, vars mål är att gå till historien som den första person i världen som bevisat att blodsblandning och därmed rasblandning är ödesdiger sedd ur evolutionens synvinkel, skapa ett barn med en kvinna av en undermålig ras? Följden blir ju en degeneration, som gör att utvecklingen går baklänges och skapar sjukdom? Något som strider mot hela hans vetenskapsteori och forskning? Hur kan han ha känt det under sina sista år? Något svar får vi inte. Det är och förblir en gåta.

Nu låter det förstås som om boken handlar om Herman Lindborgs passion för kvinnor och en passion som han inte förmår tygla, men så är det naturligtvis inte. Detta är marginellt jämfört med det allvarliga budskapet i boken. Budskapet att en manlig vetenskapsman – tillsammans med några andra manliga vetenskapsmän från Sverige och främst Tyskland – har kunnat förkroppsliga tidsandans tankegångar och med sitt intellekt, sina visioner, sin vetenskapstro, sin lidelsefullhet och strävan efter berömmelse kunnat bygga upp ett nätverk som i sin tur lyckats påverka naturvetare, kulturelit och politiker både i Sverige och utomlands. (Och inte osökt går mina tankar till dagens Sverige, dess vetenskapstro och läkemedelsbolagens makt). En man som i så hög grad kunde påverka ett villigt samhället att 63 000 svenskar kom att steriliseras! Och slutligen en man som varit behjälplig att utveckla nazismens metoder i Tyskland. När Maja Hagerman grävde sig ned i de tyska arkiven upptäckte hon nämligen samma hålkort och registreringssystem som användes av Lundborg vid massregistreringarna här i Sverige. Genom hans försorg hjälpte dessa verktyg till att effektivisera den tyska förintelsen.

Dag efter dag, år efter år kartlägger Maja Hagerman alla förehavande. Varenda tågbiljett, varenda restaurangnota finns bevarad tillsammans med dagboksanteckningar och brev från kvinnliga assistenter och manliga kollegor och vänner. Maja Hagerman tar oss med på läkarens resor och möten i norra Sverige under 22 års tid. Alla tyska kontakter, när-var- och hur länge, förs fram. Maja Hagerman gör också djupdykningar i de tyska arkiven och studerar den tyska nazismens framväxt och visar på dess nära förankring i raslärorna. I Sverige talar Herman Lindborg om rashygien, arbetet för rasrenhet, en term lånad från Tyskland dit han reser på konferenser, men när man i Sverige nöjer sig med steriliseringar går man så småningom längre i Tyskland, där människor avrättas.

Efter första världskriget är Tyskland ekonomiskt bankrutt, men Herman Lindborg blir den svenske världsberömde kollega och mecenat som bjuder in tyska unga rasbiologer och lär upp dem i mätningskonsten och dokumenteringen av den samma. Flera av dessa unga rasbiologer utvecklas senare till fullfjädrade nazister med rätt att döda. Kontakterna är förhållandevis täta. Här i Sverige, ett land att se upp till, finns ju den rena germanska/ ariska rasen mest bevarad. Senare då den tyska ekonomin blir bättre får vi genom Hagerman följa med på resor, möten och nya konferenser i nazityskland.

Herman Lindborg blir så småningom övertygad nazist. Men en hemlig sådan för att inte sätta sitt arbete och sitt institut på skam. I Sverige tar man nämligen avstånd från nazismen. Men Maja Hagerman finner i hans brevskörd samröre med nazister i Värmland. De sänder skrifter till Lundborg, som i sin tur uppmanar dem att göra det i lönndom, för judarna utgör en stark grupp och har en stark ekonomi och hans rasbiologiska institut kan drabbas negativt om samröret med värmlandsnazisterna kommer fram. Förresten har han ju fullt upp med den samiska rasen.

Maja Hagerman följer Herman Lundborg och hans institut fram till 1935 då han pensioneras. FN avskaffar begreppet ”ras” 1950 och röster höjs att Rasbiologiska institutet ska läggas ned. Den vetenskap som det bygger på vilar nämligen på lösan grund. Det läggs ned slutgiltigt 1958. Kvar blir ett jättearkiv med alla de dokument som Maja Hagerman arbetat sig igenom för att kunna skriva ”Käraste Herman”, den första biografin över Herman Lindborgs liv. Boktiteln kommer från alla de kärleksbrev som första hustrun Thyra skrev till sin så ofta frånvarande make.

Sammanfattningsvis kan sägas att biografin är mycket intressant, välskriven och användbar inte minst i skolundervisningen. De mörka kopplingarna till nazisternas rasforskning finns där liksom viktiga bitar om nazismens koppling till rasläran. Likaså början på nazismens framväxt i Tyskland, men jag saknar det något större historiska sammanhanget med kopplingen till den anglosaxiska eugenikrörelsen. Jag skulle också gärna sett en större redogörelse av kopplingen mellan den amerikanska rasismen och dess föregångsmän samt nazitysklands rasbiologiska forskare. Det nämns i föregående på en halv sida. Som boken är skriven just nu tycker jag att en allt för ensidig betoning lagts på betydelsen av Herman Lindborgs påverkan på den tyska nazismens utveckling. I själva verket överfördes både rasbiologisk forskning och kapital från USA direkt till Tyskland för att främja nazismens framväxt, något som kanske inte är alltför känt, men som för mig synes än mer betydelsefull än Herman Lundborgs influens.

Kersti Wistrand