Hur långt kan man gå, hur djupt kan man pröva sig själv och andra, det är frågor vi kan ställa oss när det gäller Lars von Triers konstnärskap och även sätt att förhålla sig till sprit, droger och sin omgivning.
TEXT BÖRJE PERATT
Originalartikel Lars von Trier tittar djupt ned i mänsklighetens svarta hålor på bloggen – Om media och kultur
Lars von Trier har återkommit med en ny film ”The house that Jack built” som har så otäcka scener att ett stort antal av publiken (100-talet) lämnade biografen vid visningen i Cannes. Regissören Lars von Trier är inte missnöjd för det.
– ”Det är jättebra. Om de inte tror att de tål att se mer, om de tycker sådana här filmer inte borde få göras, då har jag lyckats väcka känslor hos dem,” säger han till Aftonbladet.
Efter att ha varit portad från Cannes i sju år är han således tillbaka. Sara Berg har i Expressen gjort en historisk reflektion om von Triers konstnärskap, ”Nu vill vi ha von Triers på-gränsen-konst igen”.
Hon tar upp anledningen till von Triers utvisning 2011 då han på presskonferensen sade sig förstå Hitler och chockade sina skådespelare och alla övriga med vad som uppfattades som pronazistiska formuleringar.
I år (2018) har von Trier även spelats på danska och svenska teaterscener. Först på Helsingborgs stadsteater, där teaterversionen av hans film ”Idioterna” i maj 2018 haft sitt sista speldatum, och sedan på Det Kongelige Teater i Köpenhamn. Där den dansksvenska TV-serien ”Riget” just nu går som en teaterpjäs och hyllas av de danska teaterkritikerna.
Riket (danska: Riget) är en dansk-svensk miniserie från 1994 om fyra avsnitt, skapad av Lars von Trier och Morten Arnfred. Serien producerades för både DR och SVT och har fått ett flertal priser och utmärkelser, bland annat fyra Bodil- och sex Robert-utmärkelser.
Teateruppsättning av ”Riket” (2018) ligger ganska nära tv-förlagan. Det är ett drama som återspeglas genom en hypokondrisk dam med mediala förmågor och övernaturliga fenomen som drabbar den svenska överläkaren Stig Helmer. – i von Triers serie hade Ernst-Hugo Järegård huvudrollen och hans insats höjdes till skyarna.
Sara Berg skriver:
– ”Med tanke på att de båda produktionerna gjordes för 20 år sedan och fortfarande känns aktuella, är det nog så att Lars von Trier har sin berättigade plats inom filmeliten trots allt. Även om incidenten för sju år sedan anknyter till den gamla frågan om huruvida det är möjligt att separera konstnär från verk.
Vanligtvis brukar jag hävda att det inte är det, men det finns uppenbarligen fall där en kreativ persons osympatiska drag måhända är nödvändiga för att hen ska vara benägen att skapa den där typen av på gränsen-konst som ordentliga människor inte kan.”
Jag tänker på Ingemar Bergman som fick kämpa med sina inre demoner för att klara av att genomföra sina filmprojekt. Von Trier tar till spriten för att klara av dem. Kurosawa och många andra gjorde det också. Att hårt skapande konstnärer självmedicinerat sig för att kunna hantera alla påfrestande känslor som tränger på är inget nytt. Men det handlar inte bara om skapandet utan även om relationerna inom teamet och reaktionerna från kritiker och andra som kanske inte förstår vad konstnären velat uttrycka.
När det gäller von Triers uttalande om nazism och hitlerassocierade kan jag medge att de var olämpliga och bisarra men de kan också vara ett uttryck för att pröva sig själv och sin omgivning.
– Hej där, är ni beredda att följa mig ner i ett av de svartaste hålen för att utmana er och mig och våra mänskliga tillkortakommanden. Klarar ni av att se och medge att dessa vidrigaste av de vidriga också hade andra sidor?
Efter visningen av senaste filmen uttalar sig von Trier på sitt numer ofta utmanande sätt:
Lars von Trier: ”Jag tror att jag skulle kunna bli en fantastisk seriemördare”.
Han inser naturligtvis att det chockar men samtidigt vill han kanske säga att vi alla kan bli mördare.
Von Trier vill inte titta bort. Han vill visa upp det värsta tänkbara och få oss att se det i sitt avskyvärda ljus.
https://www.dailymotion.com/video/x2m8lzg
Jag har reagerat på von Triers nakna berättarstil och särskilt i Dancer in the Dark där den isländske sångerskan Björk spelade en huvudroll och avrättades i slutscenen något som von Trier gestaltade på ett för mig onödigt grymt och kväljande sätt. Jag kände då och uttryckte efteråt att detta var våldspornografi. Men publikens upprördhet är också von Triers avsikt. Han skulle kunna ha sagt: ”Titta bort om du vill men detta är vad som sker i verkligheten”.
Några år efteråt anklagar Björk sin regissör för att ha begått sexuella trakasserier något som von Trier avvisar. Dock tillstår han att det fanns en konflikt dem emellan.
Alldeles oavsett vad som ägt rum dem emellan drev uppenbarligen von Trier sångerskan Björk till bristningsgränsen för att få de scener han ville ha. Och just denna på gränsen-utmaning kännetecknar en del ansedda regissörer som Kay Pollak och den tyske regissören Werner Herzogs samarbete med skådespelaren Klaus Kinski. Dessa regissörers krav på skådespelare och särskilt huvudroller innebär att skådespelaren måste uppleva regissörens vision med hela sin kropp och själ. Motsvarande krav ställs sedan på publiken.
Von Trier tycks inte värja sig för något i sitt konstnärskap. Det är ett sällsynt mod som kan uppfattas på olika sätt. Men von Trier står i detta rak för sin hållning även om det kräver en del sprit. Von Trier dricker igen – för att kunna jobba.
Börje Peratt
