10 december, 2018

Du och jag Astrid – En andlig historia, i backspegeln


I början av 1980-talet fick jag förmånen att göra en videoinspelad intervju med Astrid Lindgren. För mig är hon den störste svenska författaren någonsin. När jag lyssnade genom intervjun greps jag av en sida i henne som jag kunde identifiera mig med på djupet och det var ett ständigt närvarande andligt perspektiv. Jag påstår inte att hon hade en tro på Gud men definitivt en insikt om en “andra sida”. Något som hon kom att gestalta inte minst i “Mio min Mio” och “Bröderna Lejonhjärta”.

TEXT BÖRJE PERATT
Foto Arne Reberg: Jan Johannessen
Text längst ned av Arne Reberg

Jag insåg också att med kraften av den intoleranta nyateism som bombat sig in i den svenska likriktade antihumanismen med Herbert Tingsten på DN och Ingemar Hedenius som föregångare, fanns inte utrymme för en sökande dialog. Andlighet var tabu. Ämnet fick vila … i många tiotals år.

Så råkar jag nyligen på en artikel på nätet om “Du och jag Astrid – En andlig historia”, en bok av författaren Arne Reberg. Jag sökte författaren men fann ingen information inte ens via något av de förlag som givit ut hans böcker.
Men skam den som ger sig. Reberg är inget vanligt namn och han bodde i Simonsdal i Gnesta. Jo jag finner en namne Martin Reberg som visar sig vara en son till Arne. Martin sitter just då i en skogsmaskin men vi får ändå ett engagerat samtal. Han berättar att pappa inte längre lever och jag får förklarat att Martin var djupt involverad i faderns skrivprojekt om Astrid Lindgren.

Martin ger en inblick i den uppslitande strid som uppstod kring boken pga av uppgifter om Rebergs personliga upplevelser av Lindgrens författarskap helt enkelt inte stämde med tidsangivelser och hans egen ålder. Det blev lite pinsamt men dödsstöten mot boken kom då Lindgrens egen dotter Karin Nyman ansåg sig inte känna igen den “andliga” och troende Astrid Lindgren. Det ledde till att förlaget drog tillbaka utgivningen.
De böcker som ändå han komma ut finns möjligen att köpa i antikvariat.

Allt detta är som upplagt för både dokumentär och möjligen medverkan till att ge ut boken igen. Jo jag får blodad tand. De som känner mig vet vad det innebär. Problemet är naturligtvis det vanliga. Jag har redan för mycket… med fyra andra filmer, forskning, böcker, visioner om utveckling av Humanism & Kunskap mm mm. Dessutom hur ska det finansieras etc etc.

Hur det blir med fortsättningen är osäkert men ganska snart kommer vi nog att arrangera ett möte Martin och jag för att se om och hur gå vidare. Tills dess bjuder jag på Arne Rebergs egen reflektion kring det som hände då tidigt våren 2004.

Börje Peratt

NEDANSTÅENDE TEXT ÄR ARNE REBERGS med tillstånd av sonen Martin Reberg
Publicerad i AB mars 2004

De som anser sig företräda den “Enda Sanna Läran” om Astrid Lindgren och krävt att min bok “Du och jag, Astrid. En andlig historia” ska stoppas kan nu sova lugnt.

Inte så att upplagan dras in, men mitt förlag Libris upphör från och med nu att marknadsföra och sälja boken frånsett den upplaga som finns kvar i bokhandeln. Självfallet står det fritt för varje bokhandlare med resning nog att bilda sig en egen uppfattning att sälja boken. Det gäller även bokförlag som inser att vissa kronologiska felaktigheter om min egen barndom på intet vis förändrar bilden av Astrid Lindgren och skulle vilja ge ut en reviderad upplaga.

Bibliotekarien Lena Törnqvist utlöste häxjakten på mig med en recension i Dagens Nyheter 15 mars under rubriken: “Astrid Lindgren kränks i ny bok.” Kränkningen skulle bestå i att jag satt in Astrid Lindgren i ett andligt perspektiv.

I så fall är var och varannan biografi allvarligt kränkande när man lyfter fram icke offentliga sidor hos föremålet för levnadsteckningen. Sedan dess har jag varit som ett jagat djur i press, radio och tv, många har iklätt sig roller som skolfröknar och magistrar som sätter röda bockar i kanten och smäller linjalen på fingrarna. Utan att bry sig det minsta om bokens huvudtema: Astrid Lindgren och andligheten.

Ingen har rannsakat hur jag frilägger religiösa stråk i Astrid Lindgrens texter. Till exempel i “Bröderna Lejonhjärta” när två ondskefulla vidunder, draken Katla och jätteormen Karm, förgör varandra. (sid 101):

“Den rasande satan uppenbarade i draken och ormen.”

– med en klar hänvisning till Uppenbarelseboken (12:9):

“Och han, den stora draken, ormen från urtiden, han som kallas Djävul och Satan, han som förför världen, han störtades ner på jorden.”

Ett annat exempel på Astrid Lindgrens förtrogenhet med Bibeln visar jag på i slutstriden i “Bröderna Lejonhjärta” där en symbol för ondskan, Katla-märket, inbränts på Jussis axel som tecken på att han är en förrädare, ledd av odjuret (sid 102-103):

Slutstriden i Bröderna Lejonhjärta påminner om den stora uppgörelsen mellan gott och ont i Uppenbarelseboken:

“. . . dem som inte tillbett odjuret och inte tagit emot märket på sin panna eller sin hand. De fick liv igen och var kungar med Kristus i tusen år. . . Detta är den första uppståndelsen.”

Min bok framställer “Mio min Mio” som en Messias-parafras. Den innehåller nästan ordagranna jämförelser mellan Nya testamentet och Astrid Lindgrens texter, exempelvis när Mio på väg till sin fader i himlen säger till Jum-Jum (sid 19):

“. . . Inte kan du följa mig dit jag går.”

Jämför med Jesu avskedsord till Petrus (Joh 13:36)

“Dit jag går kan du inte följa mig nu.”

Exemplen kunde mångfaldigas.

Fastän jag ur flera synvinklar belyser Astrids förhållningssätt till Jesus undviks det sorgfälligt av dem som osäkrar sin revolver så fort man andas andlighet.

På sidan 158 återger jag hur Astrid Lindgren under en kvinnopräststrid uttryckte sin tro på Jesus med självklar emfas:

“- Jag tror på Jesus, men inte på prästerskapet. Där finns så förskräckande många fariséer så gu” hjälpe oss! Att de inte kan lära av Jesus, den störste i denna jämmerdal. Honom förstår till och med en gammal hedning som jag.

– Tvivlar du aldrig? frågade jag.

– Om! Det händer sju gånger i kvarten. Men så behöver jag bara tänka på Jesus offergärningar för att tvivla på mitt tvivel…”

Jag tar även upp Astrid Lindgren och Jesus på sidan 124:

“När en kvinnlig journalistkollega mötte Astrid Lindgren på gatan och bekände att hon drabbats av cancer, då svarade Astrid med sitt allra innerligaste kroppsspråk:

– Då lägger jag Jesushanden på dig!”

Innan jag skrev om Astrids uppenbara förhållande till Jesus kontaktade jag för säkerhets skull Marianne Eriksson, hennes personliga sekreterare och vän under många år, och frågade hur det förhöll sig med Astrids tro på Jesus.

– Astrid såg Jesus som det högsta, svarade Marianne Eriksson tveklöst. Hur hon hade det med Gud vet jag inte.

Då mediedrevet försökte jaga in mig i snickarboa kontrollerade jag med Marianne Eriksson om jag citerat henne rätt och fick ännu en gång bekräftat, att för Astrid var Jesus den högste, men att hon inte kunde gå i god för hennes förhållande till Gud.

Går det att se Jesus som den högste och inte vara kristen? Kan man tro på Allah utan att vara muslim?

Det vore värt en debatt.

I boken hävdar jag att det är hjärtats uttryckskraft det kommer an på vid möten med Astrid, inga formaliteter.

Inga formaliteter, det är just det! Bekännelsetrogen kristen eller inte, so what! Det är av frukten man känner trädet. . .

Och det kan ingen ta ifrån mig och alla andra utsatta barn världen över som hämtar kraft ur hennes berättelser, många med urmytologisk klangbotten, som oavlåtligt skruvar sig upp mot metafysiska latituder.

Ingen kan heller ta ifrån mig Astrid Lindgrens empatiska engagemang under de tjugo år jag levde på “lånad tid” och opererades femton gånger för en livshotande cancertumör.

Då möttes vi i så djupt existentiella frågor att hon kan ha viss del i att jag överlevt mot alla odds. Också det en bortglömd del i debatten. Onekligen egendomligt att bli utpekad som en hycklare för att ha stått på sina bara knän och på 185 sidor bokstavligen tackat Astrid Lindgren för hennes stora kärlek, som jag kallar andlig.

Vad säger det om vår tid?

Framtidens litteraturvetare kommer att ge mig rätt i att Astrid Lindgren var djupt andlig.

Arne Reberg , Författare till Du och jag Astrid. En andlig historia

About Börje Peratt

Börje Peratt, filmare, författare, journalist, musikskapare, bildmakare, beteendevetare och forskar - "Om medvetandets uppkomst".

Comments

  1. Hans Brattberg says:

    Jag gav Astrid Kahlil Gibrans “Profeten” – och hon tackade skriftligen mer än en gång. Bättre och bättre för var gång man läser den, tyckte hon.

  2. Jag har alltid sett Astrid Lindgren som en andligt medveten och utvecklad personlighet, men jag kan också förstå dottern, som reagerar på att modern var religiös och kristen.

    Astrid Lindgren var uppvuxen i det småländska frikyrkobältet. Vad jag minns från en film om hennes liv var hennes föräldrar fromma med bl.a. bordsbön och högläsning av julevangeliet. Så var det på den tiden. Man fick inte ostraffad bryta mot den religiösa normen. När Astrid sedan födde ett utomäktenskapligt barn var det skambelagt för så var det också på den tiden. Hon fick placera sin son i tillfälligt fosterhem i Danmark och flyttade själv till Stockholm. Hon visar en oerhörd inre styrka och går sin egen väg trots alla dessa motgångar hon mött. Säkerligen arbetade hon sig igenom många samhälleliga och religiösa fördomar och brottades med existentiella problem. Hon växte som personlighet, hade större förståelse och medkänsla och kunde se längre än de flesta andra. Därtill hade hon en kvinnans blick och empati för barn, natur och alla som hade det svårt i samhället.

    Vad är det då för skillnad på kristen, religiös och andligt sinnad?

    Var Astrid Lindgren kristen i kyrklig bemärkelse? Nej, det tror jag inte. Hon var tvungen att frigöra sig från kyrkliga dogmer i och med den ofrivilliga första graviditeten. Men naturligtvis hade hon fått bibelkunskapen till skänks under sin uppväxt och vilken författare använder sig inte av sina kunskaper? Och naturligtvis kunde hon fortfarande inom sig ha den förlåtande och hjälpande Jesusgestalten kvar som ett föredöme.

    Var hon religiös? Som jag ser det har ordet ”religiös” emotionellt färgade komponenter till någon form av trosriktning. I den bemärkelsen tror jag mig inte kunna se att hon var religiös i sitt författarskap. När hon någon enstaka gång skildrar kyrkliga sammanhang låter hon oss se det ur barnets oskuldsfulla och uppriktiga synvinkel.

    Var Astrid Lindgren andlig? Jag anser det. I högsta grad. Med andlighet menar jag härvidlag att man har en så väl utvecklad empatisk förmåga att man kan känna in sin omgivning och känna hur allt hör samman och inrättar sitt liv efter detta. Att ”lyfta” andra människor och påverka i samhället för andra människors väl visar på en stor andlig inriktning, enligt min mening. I den bemärkelsen var ju Astrid Lindgren enastående och har genom inte minst sina böcker satt spår i många av världens länder.

    I vårt svenska samhälle påverkade hon valrörelsen till riksdagsvalet 1976 genom att skriva den allegoriska sagan ”Pomperipossa i Monismanien” där hon visade att hon som egenföretagare betalade 102 % i marginalskatt. Fastän hon själv var socialdemokrat, anses det att hennes berättelse hade stor betydelse till att hennes parti förlorade valet för första gången på 40 år. Vidare engagerade hon sig i kampen mot kärnkraft.

    Astrid stred tidigt för barns och djurs rättigheter i samhället. Hon bidrog till att Sverige fick en ny lag mot barnaga. Statsminister Ingvar Carlsson gav henne en djurskyddslag, Lex Lindgren, som present på hennes 80-årsdag. De sista åren engagerade hon sig djupt i flyktingfrågan i Sverige och sköt vid ett tillfälle till egna pengar för att hjälpa.

    Så nog är Astrid Lindgren andlig alltid.

  3. Kersti, “men jag kan också förstå dottern, som reagerar på att modern var religiös och kristen.”.

    Tror inte att Arne Reberg uttryckt sig så. Han citerar Lindgrens ” .. En gammal hedning som jag”. “

    ASTRID LINDGREN:

    – “Jag tror på Jesus, men inte på prästerskapet. Där finns så förskräckande många fariséer så gu” hjälpe oss! Att de inte kan lära av Jesus, den störste i denna jämmerdal. Honom förstår till och med en gammal hedning som jag.”//

  4. Astrid Lindgrens dotter kan liksom sin mor vara socialdemokrat och uppvuxen med begreppet solidaritet.

    Det finns alla skäl att analysera ord och begrepp. På vilket vis anser ni läsare att begreppen ”solidaritet” och ”andlighet” enligt min definition ovan skiljer sig? Vad lägger ni in i respektive ord? Vore intressant att bolla begreppsbilder med er.

    • Som svar till Kersti med betoning på solidaritet

      Det här med solidaritet

      När jag gick på DI (Dramatiska Institutet 1974-75) så mötte jag många engagerade människor. Efter ett tag fann jag att det var enkelt att engagera sig i något långt borta men att bete sig solidariskt och med respekt inför de allra närmaste var inte lika lätt. Då fick jag till nedanstående text som också är musiksatt. Försökte få en känd sångare att sjunga in den men han avböjde med motiveringen att den var för politisk ??? Texten publicerades sedan i dåtidens proggtidning som jag nu inte minns namnet på. Jag är inte helt säker över formuleringarna men det var något åt det här hållet. Att jag publicerar dessa tankegångar nu är för att jag undrar över om något har förändrats… Det är nu nästan 45 år sedan … Jisses.

      Det här med solidaritet
      var börjar det?
      Börjar det framför teven?

      Börjar det bland vänner
      eller på din arbetsplats?

      Börjar det i Vietnam eller Chile
      flera hundra mil härifrån

      eller börjar det redan
      bland de människor
      som omger dig
      här och nu

      Börje P 19/10 1974

  5. Minns Arne Reberg från uppväxten här i Västerås … skriver nästan Redberg ! – REDOBOGEN, redan tidigt var han rättfram, på något sätt villig att ta tag i saker o ting …
    Ungarna ibland nybyggnationerna var inte organiserade … Arne startade Malmabergs IK … stor uppmärksamhet ! Jag tror klubben fortfarande är verksam i stan …
    Han uppmärksammades för fler initiativ … var solidarisk vs livet … någon gång i åldern 20-30 år flyttande han för nya uppgifter (Gnesta?). VLT, då en riktig ortstidning, följde upp hans ‘äventyr’ med jämna mellanrum …
    Jag minns att jag följde Arnes cancer-kamp med stort intresse …

  6. Apropå döttrar …
    Brevinkastets stilla knäpp … Oj, Fibban har kommit !
    Jag bläddrar igenom tidningen och känner att layouten
    har liksom blivit gladare, mjukare … En valvals … Eritrea …
    Hon ville måla meningen med livet …
    Så kommer jag till ledarsidan: Lotta Reberg, ny redaktör !
    Måste vara en bekant – jojo, Arnes dotter. Äpplet faller
    inte långt från trädet.

Kommentera

%d bloggare gillar detta: