11 december, 2018

När Söderhavet blev ett termonukleärt paradis

“Baker” kärnvapenbomb test, i “Operation Crossroads”, vid Bikini Atollen, Micronesia, 25 Juli 1946


Nordkoreas provsprängningar och ordkriget med Trump kan ses mot en bakgrund där USA efter andra världskriget ansåg sig ha rätt att idka provsprängningar i Söderhavet också som ett budskap till omvärlden.

TEXT CARL-JOHAN LJUNGBERG

President Harry S Trumans State of the Union-tal år 1950 innehöll en gåtfull mening. Meningen löd: “Människan har lyft bort locket från naturens hemligheter och lärt sig behärska nya krafter”Snart skulle de vaga och ödesdigra orden få en särskild innebörd. En som få kunde missa. Avsikten framgick inte ens, när Truman något senare fattade ett viktigt strategiskt beslut, inte heller när han därpå utfärdade ett politiskt direktiv.
Vissa anade dock vad som var på väg. Sedan 1946 hade USA:s regering i hemlighet testat smärre atombomber i tropikernas laguner. Dessa bomber var ganska oförargliga, visserligen dödliga vid direkt och nära träff, men inget mot vad som senare skulle komma. Gott utrymme hade i tid beretts i USA:s federala militärbudget.
Med Trumans beslut drog Amerika i gång ett program som hade helt unika dimensioner och helt ny förstörelsekraft. Med dessa vapen skulle det moderna krigets villkor förändras i grunden och hela utrikespolitiken få ett nytt och hotfullt drag.

Tetiaora, Söderhavet


Tidigare hade Stilla havet varit just vad orden säger: ett hav som i allt väsentligt var fredligt. Det var präglat av folk som likt sina förfäder levde av fiske och som var bosatta på otaliga större och mindre öar. Denna livsstil skulle snart komma att starkt förändras.
De vapen som amerikanerna nu ville testa hade ditintills utgjort oprövade ritbordsprodukter. Att de plötsligt väckt Vita husets intresse hade samband med att ryssarna kort dessförinnan hade sprängt sin första, ganska enkla atombomb. Läget kändes därmed både ovisst och hotfullt.

Joseph Stalin, Harry S. Truman, Winston Churchill inPotsdam, Juli 1945

Vid 1950-talets början utbröt en häftig debatt med vetenskapsmän på båda sidor. En del förordade dessa bomber, och ansåg med president Truman själv att programmet ”made a lot of sense”. Bomben skulle nu tilldelas en tung roll i det amerikanska försvaret. Den skulle, ansåg den politiska ledningen, i första hand utgöra ett kort i rockärmen då USA förhandlade med Sovjet. Andra lät med emfas förstå, att atomvapnet medförde faror utan all tidigare jämförelse. Många kände skuld och skam och ingen mindre än Albert Einstein profeterade om att ”vi driver [på grund av den nya bomben] mot en katastrof utan like”.
Stilla havet hade alltså in i modern tid varit ett område präglat av paradisisk oskuld. Sedan européerna upptäckt denna enorma havsvidd hade de visserligen tagit över det steg för steg. De öar där den nya bomben skulle sprängas hade upptäckts på 1700-talet av en viss brittisk sjöfarare vid namn John Marshall, varpå olika europeiska kolonialmakter hade avlöst varandra som deras herrar. Då sprängningarna började var andra världskriget den största slag som riktats mot dessa öar och deras bebyggare. Det skulle bara utgöra början.

Om de år, då test efter test gjordes, allt i USA-marinens regi, ofta mot experters avrådan, och då kraften i vapnen hela tiden ökades – allt med enorma verkningar på människorna, havet och öarna som följd, berättar författaren Simon Winchester insatt i sin essäbok om Stilla havet, kallad Pacific: The ocean of the future (William Collins, 2015, s 38-81). Här slås läsaren av den tidstypiska naivitet och samtidiga självsäkerhet som det andra världskrigets största segrarstat då uppvisade. Tänk, att inte flera reagerade mot att prova vapen av en sådan kraft och storleksordning och på ett så oskyddat sätt som skedde!

Att det valda området låg långt från stora befolkningskoncentrationer bidrog troligen till, att testerna kunde fortgå så pass ostört och inte ifrågasattes mera. Detta var ju före opinionsjournalistikens och Greenpeaces tid. (Organisationen uppstod ändå i protest mot kärnvapenproven i Berings hav och Polynesien, men inte förrän 1971).
En annan faktor var att bomben beskrevs som både ofarlig och ofrånkomlig, givet det dåtida säkerhetsläget. Både Gud och den Heliga Skrift åberopades för dessa tester, hur märkligt det efteråt än kan låta.
Det var ironiskt, menar Winchester, att just i det hav, där nyss kanonsalvorna och rasslet från kulsprutor tystnat, genomförde den mäktige amiral Blandy på högsta order långt större sprängningar, aktioner som lämnade de berörda öarna delvis förstörda och obeboeliga. Ironin bestod också i att med så utstuderad propaganda och sådant fördöljande vinna stöd från öarnas egna invånare för de folkomflyttningar som de väldiga experimenten krävde.

Evakuering av öinvånarna på Bikini 1946

Detaljerna skall inte avslöjas, men att läsa Winchesters berättelse är djupt tänkvärt och även beklämmande. Vännerna av atombomben kan förstås hänvisa till de decennier av fred som den nya kärnvapenavskräckningen anses ha medfört. Hur lätt vi som människor personligt och kollektivt glömmer sådana händelsers sensmoral och gör oss redo för nya illusioner och nya faktabortträngningar är ändå rätt sorgligt att konstatera.

Carl Johan Ljungberg

Fotnot: Totalt gjorde USA 1032 sprängningar åren 1945-1992, Sovjet 715 åren 1949-1990, Storbritannien 45 åren 1952-1991, Frankrike 210 åren 1960-1996, och Kina 45 åren 1964-1996.
Bilder från Wikipedia Pacific Proving Grounds

About Carl Johan Ljungberg

Carl Johan Ljungberg, Ph D i Politics Född 1949, Ph.D. i Politics, Catholic University of America, 1983. Projektsekreterare för Medborgarna, politikerna och den offentliga sektorn 1976-1978 hos prof. Daniel Tarschys. Projektansvarig hos Timbro, Näringslivets Fond och City-universitetet 1984-1997 och för forskningsprogrammet Den svenska socialstaten med prof. Hans L. Zetterberg 1993-1997.
Ordförande i föreningen Humanistisk Förnyelse
Styrelseledamot i Föreningen Humanism & Kunskap

Kommentera

%d bloggare gillar detta: