Foto: Francis C. Franklin. Wikipedia
21 augusti, hösten 2017 inleddes den reglerade licensjakten på björn i Sverige. Totalt får 216 björnar skjutas inom sex län. Jakten på rovdjur har en särskild betydelse för cirkumpolära folk och för samerna var björnen ett heligt djur där jakten omgavs med många ceremonier.
TEXT: KERSTI WISTRAND
Björnen spåras av jägare med tränade hundar ibland under flera kilometer innan den slutligen skjuts.
Frank Vikström som snart ska påbörja årets älgjakt i Storsele 2,7 mil nordväst om Vilhelmina har erfarenheter även av björn:
– Björnarna har väldigt olika psyken. Det finns snälla björnar som bara ligger fredligt på åkern, men så finns det mer lynniga. Till dem hör slagbjörnen som slår allt stort som rör sig. Och så har vi brumbjörnen, som skadats vid något slagsmål och därför är lättirriterad och farlig. 1959 när jag var 16 år var det skottpengar på rovdjur: 4000 kr för en varg och 500 kronor för en lo, men björnen minns jag inte. Samerna hade en egen kassa som de delade ut skottpengar ifrån. Alla samebyar satsade i en pott för att få slut på vargarna. Författaren Yngve Ryd har förresten skrivit flera böcker där han intervjuat samer om jakt.
Min farfar sa alltid att björnen har tolv mans styrka men en mans förstånd! Björnar anses vara sluga och farliga att jaga. De lägger sig gärna i bakhåll. De kan t.o.m. låtsas vara döda. Jämthundarna är de bästa när man jagar björn. Man måste träna dem och sedan, när de ringat in björnen, stå på åtta meters avstånd och skjuta sex snabba skott mot björnen. Så var det i alla fall i min ungdom. Det är svårare än man tror. Om man däremot oförhappandes möter en björn ska man dra sig bakåt mycket försiktigt och ha ögonkontakt och prata.
Mellan 1960 och 1980 var björnen fridlyst här, men 1981 sköt två samebröder två björnar. En handlare i Jokkmokk köpte upp köttet för 10 000 kronor. Nu kan man sälja det till Stockholm och få bra betalt. Det smakar som rökt älgkött, men lite sött.
Här kan du läsa om årets björnjakt i Jämtland: LÄNK:
Synen på björnen i äldre samisk tid
Genom arkeologiska fynd i många kulturer har man funnit att björnen haft stor betydelse som symbol för det mystiska. Den är symbol för övernaturlig styrka och kraft, visdom och mod.
Hos vissa folk betraktas den som anfader och en del amerikanska indianstammar har björnen som klandjur och vägledare ”pathfinder”. (Se utsnitt Börje Peratts: Möte med nordamerikansk ursprungsbefolkning
Björnen föds under vårvintern, är aktiv under sommarhalvåret, försvinner då naturen vissnar för att under vintern sova i idet under jorden och sedan vakna till nytt liv. Därmed blir björnen en symbol för död och uppståndelse/ nytt liv. Inom den samiska mytologin blir björn-människosonen den länk som binder samman de två världarna. Björnen står även nära vegetationsgudarna i andra kulturer. Björnhonan symboliserar den allomfattande moderskärleken och får i myten rollen som Moder Jord eller Moder Natur och blir därmed också symbol för den mäktiga kvinnliga urkraften som även är andlig. (1)
I hjältemyter knyts björnen ofta antingen till solen eller månen. I den grekiska mytologin är den t.ex. knuten till jakt- och fruktbarhetsgudinnan Artemis (senare Diana i den romerska kulturen), som också var mångudinna.
Folken i norra Eurasien betraktade björnen som en varelse som tillhörde en övernaturlig verklighet samtidigt som den var en människors like, som man behandlade med stor vördnad och respekt. Den har ansetts som gudomlig, men har aldrig betraktats som en gud av samerna (1). Den ansågs kunna förstå människornas språk och vid samtal med den måste man därför använda noa-ord, dvs omskrivningar av ord som hade med björnen (bierne på sydsamiska) att göra. Den kunde kallas Skogsfarfar, Fjällfarfar, Den ludne etc. Även björnens kroppsdelar ersattes med noaord. Björnens öga (sydsamiska tjelmie) benämndes ”stjärna” osv. Här följer en kort video om björnen ur samisk synvinkel. Bl.a. framför Åsa Simma en björnjojk: LÄNK2
Önskar du en längre video om björnen, så finns denna LÄNK3
Samekvinnornas mässingringar
I Vilhelmina ligger Kyrkstadens Diversehandel, en liten trivsam butik som säljer lokalt och samiskt hantverk. Jag brukar alltid försöka att gå dit när jag besöker orten, om inte annat så för en pratstund med dess trevliga innehavarinna Gunhild Jacobson, som generöst delar med sig av sin samiska kultur. Hon brukar trumma och framföra en jojk om man ber henne snällt. Just denna gång tar hon fram en spåtrumma och visar hur den användes en gång i tiden. Men först visar Gunhild på metallringen som hon bär runt halsen:
– En sådan här ring användes av samekvinnorna i samband med björnjakten. Endast männen fick jaga björn och när de kom hem med den fick inte kvinnorna se på björnen eftersom den utstrålade en sådan helig och farlig energi. De tog då ringen och förde den upp framför ena ögat, medan de blundade med det andra, och såg på björnen genom ringen, som skyddade dem. Kvinnorna använde även ringen på annat sätt. De laddade den i månsken och kunde använda den i helande syfte, förde t.ex. ringen över hudskador.
Så visar Gunhild Jacobson på spåtrumman:
– Det var nåjden (noaidin, samernas shaman) som hanterade trumman. Han kunde använda den för att ta reda på var en bortsprungen renflock befann sig. Se på tecknen på trumman: här är olika symboler för väderstrecken och olika vägar och platser. Nåjden lade en mässingring på trumman och så började han trumma och ringen for iväg mot ett väderstreck och en plats. Så kunde han tala om var man skulle söka renarna och det stämde!
Jag nickar och tackar så mycket för informationen. Jag gissar dock att många nåjdar säkert var clairvoyanta och hade ett intuitivt vetande utan att behöva använda spåtrumma. Men intressant var det att få se hur det gick till när den användes. De första nybyggargenerationerna var skrämda över samernas förmågor och närde fördomar att de kunde ”spå sjukdomar och elände på folk” med spåtrummans hjälp. Det hände t.o.m. att samer fick sätta livet till. Under 1600-talet lät Svenska kyrkans präster bränna alla trummor och en nåjd blev även bränd på bål under häxprocessernas tidevarv. Men vem vet, kanske trumman någon gång användes för att finna björnar?
Samtidigt är mässingringarnas historik intressant. Folklivsforskaren O.P. Pettersson skrev på 1800-talet att det i offersjöar inom Vilhelmina samebyar hittats offrade mässingringar, s.k. sjiele. (2) Sjiele var små klirrande föremål, oftast runda och i metall. (3) O.P. Pettersson funderade på om det var offer till döda anförvanter. Docent Inger Zachrisson, som är arkeolog, berättar om sådana fynd i bl.a. Härjedalen (4) och tror att det är en sed som kan ha införts av norska vikingar. I Snorre Sturlassons ”Heimskringla” från 1200-talet, kap 8, berättas om lagar införda av Oden: ”Han (Oden) sade att varje man skulle komma till Valhall med de rikedomar som han hade med sig på likbålet. Han skulle även välsignas med de ting som han hade begravt och gömt i jorden”. Inger Zachrisson frågar sig om vikingasederna övertagits av sydsamerna, som lade sjiele i gravarna. För vad skulle man leva av om man inte hade pengar och smycken med sig till dödsriket? Tja…?
Den samiska björnjakten i äldre tid
Samtidigt som björnen betraktades som helig ansågs den som ett villebråd som jägaren kunde mäta sina krafter med. (1) Att döda en björn var beviset för den absoluta manligheten, något man kunde vara stolt över. Vid jakttidens början ingick alla deltagande i en mycket sakral period. Den samiska björnjakten med dess riter och efterföljande fest finns detaljerat beskriven i Johannes Schefferus Lapponia, skriven på latin 1673, samt Pehr Fjellström 1755.
Alla shamanska riter gick ut på att björnen skulle komma ut ur idet eller ge sig till känna frivilligt, låta sig dödas och sedan ätas upp. Allt var ett lagarbete. När björnen väl var dödad vidtog flera olika riter och när männen närmade sig bostaden där kvinnorna fanns började de sjunga en sång som förklarade att ”här kommer en mycket ärad gäst!” Kvinnorna svarade med en välkomstsång.
Männen flådde och styckade björnen varsamt, kokade dess kött och förde in det i kåtan genom den mindre bakdörren till den heliga platsen, båassjoe. De högtidsklädda kvinnorna tuggade albark medan de tittade på björnköttet och männen genom sina mässingringar. Alen var det träd som var helgat till den samiske jaktguden. Den röda albjörkssaften spottades sedan ut över björnköttet och männen.
Efter dessa förberedelser började själva festen som varade i flera dagar eller så länge köttet räckte. Männen åt av djurets framdel, kvinnorna av dess bakdel. Vissa uppgifter tyder på att en jojkdialog pågick under hela festen.
Efter festen var det viktigt att lägga alla skelettben på de rätta ställen så att björnens anatomi stämde när hans kvarlevor rituellt lades ned i jorden i djup vördnad för hans ande. Björnen sågs som en besökare från en annan verklighet och sångerna uttryckte en förhoppning om att den skulle återvända till människorna och den hälsades välkommen tillbaka. Männens reningsceremonier tog så vid, varefter vardagen åter satte in. (1)
Mina reflektioner: Samernas syn på livet växte för mycket länge sedan fram som en del av människornas samspel med den omgivande naturen, och nåjden var den förmedlande länken mellan människor, djur, växter, landskap och det osynliga. Idag har vi fjärmat oss och har som samhälle betraktat ställt oss utanför naturen som istället exploateras till bristningsgränsen. När ska balansen mellan det nutida samhällets hjärta och hjärna äga rum?
Kersti Wistrand
Referenser:
1.Bäckman, Louise, ”Björnen i samisk tradition” (år 2000) i Studier i samisk religion samlade artiklar, Institutionen för etnologi, religionshistoria och genusvetenskap. Jubileumsserie. ISBN 978-91-981393-0-3 Louise Bäckman som är professor emeritus i religionshistoria vid Stockholms universitet är själv same född i Vapstens sameby, som gränsar till norra Vilhelmina sameby. Avsnittet om den samiska björnjakten är hämtad från ”Björnen i samisk tradition”.
2.Pettersson, O.P, Gamla byar i Vilhelmina, Två bokförläggares förlag.
3.Mebius Hans och Blom C, Samiska traditioner om offer. E-bok: https://books.google.se/books/about/Sjiele.html?id=UZ4AAAAAMAAJ&redir_esc=
4.Zackrisson, Inger, Saami religion. Pdf-fil finns på nätet ”Sjiele Sacrifices, Odins Treatures and Saami Graves”: https://ojs.abo.fi/ojs/index.php/scripta/article/view/565
