Kersti Wistrand rapporterar om Storsele och byns historia från tillkomsten under 1700-talets slut fram till idag.
TEXT OCH FOTO: KERSTI WISTRAND
Det är den 21 juli. Sommaren är här i Storsele, som ligger på en stor kulle i Vojmåns dalgång två kilometer från älven och 428 meter över havet. Slagna gräsfält nedåt ån och söderut blånande bergshöjder i fjärran.
Norrut bakom byn skogshöjder med smala, spetsiga norrlandsgranar och en och annan björk behängd med skägglav. Runtom hjortronfyllda myrar, dikade och delvis uppodlade under början av 1900-talet. Luften är syremättad, hög och klar. Miltals med prunkande vilda blomster utmed vägrenarna. Syrener och lupiner blommar för fullt, medan rönnbärens klasar skiftar i brunt. Den norrländska sommaren är kort och övergår redan runt 20 augusti i höst, men vi njuter nu i fulla drag av dess skönhet.
Släktdagarna varar i dagarna tre med årsmöte, våffelgräddning, tunnbrödsbakning, släktmiddag på Järjagården i byn och utflykt, denna gång till Lycksele, men tidigare år till släktgårdar runt omkring, bl.a. till släktingen Lapp-Lisas museum och hennes bönekåta i Fatmomakke.
Anna-Lisa Öst (1889 – 1974), som hon hette som gift, var född Vikström och hennes far kom från Storsele. Hon blev officer i Frälsningsarmén och gjorde 450 grammofoninspelningar. Mest känd är ”Barnatro” som spreds över Europa och USA: LÄNK
Storsele – en nybyggarby från början av 1800-talet
För sextio år sedan bodde här bl.a. 25 kusiner med sina föräldrar. Ett femtiotal släktingar från hela Sverige, men med rötter i Storsele, kommer nu upp till sina hus under sommaren och byn lever upp. Man knackar på, går in och ut hos varandra, umgås, pratar högljutt och minns tillsammans. Här finns inga tysta norrlänningar.
Tonen är hjärtlig och skämten och skratten rikliga. Nybyggarandan tycks leva vidare genom släktens gång. Framåtanda, optimism, hjälpsamhet, arbetsvilja och samhörighet – precis samma egenskaper som var viktiga och nödvändiga i den första nybyggargenerationens tid.
I samband med årsmötet i Gammelgården tas gammalt och nytt upp om släkten. Eber Vikström, pingstpastor i Tullinge utanför Stockholm, är intresserad av släkten och forskar om den och byns historia. Han visar upp en gammal lantmätarkarta och berättar om nybyggartiden.
Byns historia började med att Anders Persson fick tillstånd att anlägga ett nybygge vid Bjurbäcken (bjur är ett gammalt svenskt ord för bäver). Renskötande samer hade då sina sommarvisten nere vid Våjmån. Troligtvis anlade Anders Persson sitt nybygge på en av samerna lämnad boplats. Där hade han även rätten att fiska, vilket var nödvändigt för överlevnaden här uppe i norr. Men vart tog samerna vägen och varför måste de flytta? Tänkbart är att det uppstod oenighet mellan nybyggare och samer. Nybyggarna var hänvisade till att skaffa vinterfoder åt sina kreatur på myrar och slåtterängar, men ofta kom renarna och åt upp detta och osämja uppstod mellan de två grupperna. Båda parter tyckte sig ha rätten på sin sida.
För att få ordning på det hela upprättade staten en Odlingsgräns som idag går ett par mil norr om Storselebyn. Ovanför denna gräns hade samerna samma rättigheter som de haft sedan urminnes tider, men nedanför den skulle inga renar få finnas mellan första maj och sista oktober och åsamkade då renarna ändå skador skulle samerna ersätta dessa ekonomiskt. Samerna drog under vår och höst med sina renar förbi längs med Vojmån upp mot Kittelfjäll. Under dessa perioder hade de rätt att vistas och äta i skogarna runt om Storsele. Ibland bodde någon av samerna över hos storseleborna och ingifte förekom.
Så småningom såldes Anders Perssons hemman till en man från Åsele som hette Lars Ersson. Denne lät syna ut ett nytt gårdsställe nere vid Vojmån nedanför nuvarande Storsele by. Detta ställe kom att benämnas Gammelgården. På sandmon nära intill gården fanns gropar där samerna sommartid ställt ned sina döda i kistor för att senare under hösten då snön kommit föra dem vidare till kyrkogården.
Det visade sig dock vara för frostigt nära älven och potatis och korn frös. Därför flyttades Gammelgården upp på slänten och blev den första gården i nuvarande Storsele by. Detta ägde rum under 1800-talet, men de första handlingarna om inmutningar av mark i byn hade kommit till 1780.
1795 fanns det så tre gårdar inom Storsele. Nybyggarna fick alltid en skattefri period på ett eller flera decennier för att bruka upp jorden. 1819 var det dags för den första skatteläggningen till kronan. Runt 1830 kom den förste i släkten Vikström in i byn, Jöns Persson Vikström från Tåsjön i Ångermanland. Han köpte Lars Erssons hemman.
1880 bodde 31 personer i fyra hushåll i Storsele. En av männen utvandrade till Amerika. 1895 hade Storsele utökats till åtta hemmansägare, som nu ansökte om att få en omläggning till storskiften.
Det var viktigt att ha slåttermark till korna. Där fanns vitt utspridda myrmarker. Man beräknade djurens antal efter gräset som gick till deras föda, t.ex. ”Här på denna gård kan 1 häst, 4 kor och 10 får finnas.” En ko åt 7 – 8 hässjor hö under vintertid och männen bar höet på axlarna till hässjorna.
Här i Storsele var frosten hård; myrarna måste utdikas för att avvärja frostrisken. Och det var först efter sex års gemensamt slit för samtliga män i byn som de över tre mil utstakade dikena, 1,5 m djupa och 1,5 till 3 meter breda, var klara 1912.
Jordbruket var huvudförsörjningen och byborna tillverkade det mesta av vad de behövde i klädväg och i fråga om redskap. De behövde dock salt, kaffe och socker och gjorde därför handelsresor över fjällen till Mo i Rana på den norska sidan. Det var byteshandel som gällde och med sig hade de tjäder, järpe, ripor, skinn av ekorre, hermelin, räv och hare och dessutom smör som de sparat under sommaren.
Från sekelskiftet och fram till 1910 var de flesta i byn som hade häst vintertid sysselsatta med lastkörning. Det gällde att frakta varor till ortens handlare, främst då i Vilhelmina. Omkring sekelskiftet började även handel med liv- och slaktdjur, som föddes upp i Storsele. De flesta uppköparna kom från Ångermanland och kreaturen fick själva förflytta sig dit med vallpojkars hjälp.
Ett annat sätt att få inkomster var att delta i timmeravverkningarna i Jämtland, där man började avverka långt tidigare än i Vilhelminaområdet. Det var främst de ogifta yngre männen som vintertid skidade dit för att fälla träd. Det första vårtecknet att vintern var nära sitt slut och våren nalkades var när timmerarbetarna kom tillbaka från Jämtland.
Storseleforsen i Vojmån och Melskabäcken blev byns första kraftkällor. Där anlades kvarnar och senare en gemensam såg för byn. Den hade nio delägare. Timret flottades eller kördes dit med hjälp av hästar och varje ägare hade sitt bomärke på sina stockar för att skilja dem åt.
Årsmötet med förhandlingar och föredrag avslutas och övergår i våffelätning och historieberättande. Man pratar släktingar och i historieskatten ingår samma vitsar som florerade inom släkten hundra år tidigare, men även minnen från ”flydda ungdomsdar”. Vid förra sekelskiftet kom två söta kvinnliga evangelister från Pingstkyrkan till byn. Halva byn blev frälst och evangelisterna gifte sig där i Storsele. På 50-talet bodde 80 personer i byn. Jämsides med tältmötena pågick logdansen i veckosluten. Karlarna kom från närliggande byar, vågade inte bjuda upp utan att ha smakat spriten ur de gömda brännvinsflaskorna i buskarna. Vilda slagsmål utbröt ofta mellan de utifrån kommande männen och de i byn. Men det är en helt annan historia…
Kersti Wistrand
Källor:
Muntliga berättelser
”Storsele. Byns historia nedskriven” av Edvin Vikström (1901 1995).
Bearbetning av originalskrift gjord av Ulrika Granström och Inger Vikström, april 2003.
