På tågresan hem från Skånesemestern läser Kersti Wistrand Majvor Stigengreens bok ”Slump eller mirakel? Synkronicitet en gudomlig lek att ta på allvar” och råkar därvid själv ut för en synkronicitet.
TEXT av KERSTI WISTRAND
Foto: Wikicommons
Jag har varit på semester i Skåne LÄNK och är nu på väg hem. Väl inne i tågkupén i X2000 från Hässleholm till Stockholm slår jag mig ner och tar upp boken ”Slump och mirakel”. Ett bokmärke visar att jag ska börja på sidan 65. Jovisst, men vad är det jag tidigare läst för någon månad sedan? För att repetera bläddrar jag igenom detta och minns….
Bokens författarinna Majvor Stigengreen berättar om händelser i sitt liv där synkroniciteter, dvs tills synes oförklarliga meningsfulla sammanträffanden äger rum, sammanträffanden där orsak och verkan inte tycks styra, åtminstone inte linjärt som i vår ordinarie verklighet.
Majvor Stigengreen är ayurvedisk lärare och en av de nordiska pionjärerna inom detta indiska hälsosystem enligt bokens baksidetext. Hon berättar i boken om spännande och osannolika möten, t.ex. den äldre mannen som gör en lång bussresa till Norrland med en tom plats intill sig. Efter ett tiotal mil stiger en äldre dam på med biljettplatsen intill honom. Det visar sig vara en gammal käresta från ungdomen. De har inte haft kontakt på femtio år, då han flyttade från deras gemensamma uppväxtort, och återseendet blir givetvis både överraskande och kärt. Stigengreen berättar också om drömmar med budskap som slår in, t.ex. en varning att en bil hon skulle hyra var belagd med ett visst fel, vilket visade sig vara sant.
Synkroniciteterna lär oss att lyssna på vår inre röst, vår intuition, och att våga lita på den och vilka möjligheter som finns. Vare sig vi är medvetna om dem eller inte, menar författarinnan.
Tillvaron likt ett spindelnät
Jag går tillbaka till sidan 65. Här börjar kapitlet ”Kosmiska nätverk”:
”Vad ser du när du tittar på ett spindelnät? Det kan vara lätt att tro att det konkreta vi upplever med våra sinnen är hela verkligheten. Tänk om det är tvärtom, att det konkreta är den allra minsta delen som trådarna i spindelnätet. Men vad vore ett spindelnät utan utrymmet mellan trådarna? Mellanrummet utgör t.o.m. den största delen som helhet, eller hur? De små fysiska delarnas avgränsningar kan däremot visa oss just att det finns något större och samtidigt mera subtilt som medverkar till att skapa en helhet.
I dessa gudomliga och överallt närvarande mellanrummen i våra liv är det inte så tomt som det ser ut, även om det är abstrakt. Däri finns möjlighet till allt. Det är också dit, tillbaka till sitt abstrakta ursprung, allt det synliga och konkreta en gång återvänder och upplöses, när det fyllt sin uppgift i den relativa världen. Tillbaka till vilan i den universella, obegränsade, omanifesterade energin för att senare kunna uppträda i ny begränsad form och på ny plats. I detta ständiga kretslopp, i denna kosmiska nätverksdans, leker synkroniciteten och vi kan vara både dess aktörer och åskådare. Det tycks inte finnas några begränsningar för dess sätt att komma till uttryck. Begränsningen ligger snarast i vår förmåga att uppfatta och glädjas åt allt som ständigt sker.
– Har du lust att hålla utkik efter mirakulösa ting i din värld? Börja med att hålla utkik efter mirakulösa ting i din egen värld runt om kring dig.”
Så uppmanas läsaren att vara beredd och gärna skriva ned sina egna upplevda synkroniciteter på fem sidor linjerade blad som har avsatts längst bak i boken för egna privata anteckningar.
Tigertavlan
Det efterföljande kapitlet bär titeln ”Tigertavlan”. Hmm, rubriken slår redan nu an en sträng i mitt inre. Ett ovanligt motiv, men hade inte familjen Jacobson som jag just besökt i Skåne en sådan tavla med en simmande tiger på sin vägg? Jo, visst, jag var ganska säker. Maja Braun hade målat den. Ett annat tigermotiv av henne finner du här:
Jag vet precis på vilken vägg och i vilket rum den satt för tjugo år sedan innan familjen flyttade, eftersom jag sovit över där många gånger. Jag börjar läsa Majvor Stigengreens berättelse:
”Sommaren 1981 är jag inbjuden till en familj i södra Sverige. Mannen i familjen hade jag träffat någon vecka tidigare på ett seminarium. Jag besöker dem tillsammans med Villy, en god vän, som fört oss samman genom att vi har gemensamma intressen andligt och medicinskt i form av naturligt helande. Spännande tycker jag, eftersom jag om en dryg månad kommer att sluta på min nuvarande arbetsplats för att ägna mig på heltid åt detta i egen verksamhet. Mannen i familjen vi besöker är läkare och är privat också mycket öppen för naturmedicinska områden. Under helgen får jag bl.a. starkt stöd för det jag är på väg att starta och jag får del av värdefulla erfarenheter från hans eget arbete. Jag beundrar hans styrka att kunna stå för det han vet är naturens sätt att visa oss nya vägar. Det ger mig en bra förebild.”
Jo, jag är nu helt övertygad. Familjen är mina vänner läkaren Nils-Olof Jacobson och hans hustru Christina. Mina vägar till vänskapen med dem kantades för länge sedan med många synkroniciteter. När Nils-Olofs bok ”Liv efter döden? gavs ut 1971, hade jag själv sedan länge planer på att skriva en liknande bok och hade börjat intervjua och skriva ned berättelser i min omgivning, vilket senare ledde fram till min nära dödenforskning. Jag hade också varit med och besvarat en enkät då Nils-Olof Jacobson samlade in intervjuer till sin doktorsavhandling om naturläkemedel (2). Jag hade blivit slumpvis utvald att delta och fått ett brev med posten utan att någonsin varit i kontakt med denne läkare. Det visade sig senare att vi bodde i samma bostadsområde och jag kom även att närvara när Nils-Olof Jacobson doktorerade.
Och ”seminarium 1981”? Nej, det var snarare en konferens i holistisk medicin hållen i västgötska Dalstorp, där jag f. ö. själv var med och föreläste… Jag kände mig allt mer ivrig att läsa vidare i kapitlet…
Som läsare får jag så veta att bokens författarinna tillsammans med Villy stannar hos familjen över veckoslutet. I det rum de sover finns just denna tavla med den simmande tigern. Paret tycker det är ett märkligt och ovanligt motiv. Tycker kattdjur över huvud taget om vatten och tycker de om att simma? Nja… Majvor Stigengreen kommer att tänka på en manlig vän och dennes hustru som föder upp två tigerungar på en ö i Södermanland, där de är de enda invånarna. Tigerungarna ska leva så isolerat från människor som möjligt. Tanken är den att de senare ska återanpassas till sin ursprungliga djungelmiljö i Indien. -Men fyller inte denne vän år nu denna söndag? Jovisst.
Sent på söndag kväll, när hon kommer hem från Skåne ringer hon denne vän för att gratulera. Vad får hon då höra? På förmiddagen har ”tigerhusse” fått ett telefonsamtal från en bonde på fastlandet. Denne ringde dock inte för att gratulera på födelsedagen. Däremot sa han skärrat att han sett en stor tiger komma simmande och ta sig upp ur sjön och nu lunkade den bort mot hans ladugård. Vad skulle han göra?
-Håll er inomhus och försök hålla utkik efter tigern genom fönstret. Vi kommer genast med motorbåten, hann tigerhusse få fram, medan hans sambo snabbt såg till att få in tiger nr två från verandan in i huset på ön.
-Som tur var skrämdes inte Rani, tigern, av ljudet från motorbåten utan kom lite skamset snällt fram bakom ladugården, när jag lockade på henne. Gudskelov var det inte heller andra människor ute på gården när hon gick i land, för då kunde hon ha blivit rädd och det hade varit farligt. Någon mer simtur blev det inte heller. Hon kände nog att det var bäst att stanna i den trygga miljön i skogen närmast huset på ön.
Mina reflektioner
Är dessa synkroniciteter fråga om slump eller mirakel, som bokens titel frågar sig? Eller är det frågan om alltings samband på ett djupare plan? Vad tror du? Har du själv upplevt synkroniciteter? Skriv gärna och berätta i kommentarsfältet.
Kersti Wistrand
Källa:
1. Stigengreen, Majvor, Slump eller mirakel? Synkronicitet – en gudomlig lek att ta på allvar, 2003, ISBN 91-973547-2-4.
2. Jacobson, Nils-Olof, med.dr. Doktorsavhandling heter ”Naturläkemedel och okonventionella behandlingsmetoder. En socialpsykiatrisk undersökning av erfarenheter och attityder hos läkare och allmänhet”, Stockholm, 1979.
De reflexioner som Kersti Widstrand tar upp här påminner om den skillnad som den grekiska filosofin gjorde mellan två tidsbegrepp: KRONOS och KAIROS. ”Kronos” är det neutrala tidsbegreppet som bara noterar följden i händelse-förloppet, som kan mätas och lokaliseras i förhållande till tidigare eller senare händelser. KAIROS är däremot det betydelsefulla ögonblicket, det som påverkar situationen och som kan utnyttjas eller undvikas om man är uppmärksam. Kunskapen och uppmärksamheten kan få oss att s.a.s. ”ta tillfället i akt” och utnyttja det för att åstadkomma ett önskat resultat som skulle ha varit omöjligt att nå utan de omstän-digheter som uppstår. Kairos är det som gör vår handling möjlig, om vi förstår och utnyttjar den uppkomna situationen. Detta är grunden för vår personliga livsgärning och för en ge-mensamma samhällsplanering. Vi formar våra liv genom att vidta åtgärder som kan leda till ett önskat resultat, men det som uppstår utan vår egen medverkan är oerhört viktit i vårt handlande. Vi kan förorsaka en del av resultatet, men det måste föreligga vissa omständigheter för att vårt handlande ska vara effektivt. Det gäller just att vara uppmärksam på vad som uppstår, förstå hur situationen kan hanteras och vidta de målmedvetna åtgärder som går förlorade om vi inte handlar på rätt sätt i rätt ögonblick.
En människas levnadsklokhet består just i att ”ta tillfället i akt” och handla på rätt sätt i rätt ögonblick. Ty vårt liv är ständigt utsatt för tillfälliga händelser och det gäller att förstå när en möjlighet öppnar sig och hantera den så att vi når det resultat vi önskar och därmed lyckas, inte misslyckas. Man kan dessutom lyckas bättre eller sämre, inse alla de möjlig-heter som öppnas och välja klokt vad man gör, eller bara se några av möjligheterna och begå en medioker handling. Ändamålet helgar inte medlen (i egentlig mening) ty vår ändamål kan vara fel uppfattat och fel valt. Vårt personliga och vårt gemensamma handlande kan bli mer eller mindre klokare genom den grad av förståelse om de möjligheter som ”öppnar sig”. Missar man ögonblicket så kan möjlighe-ten gå förlorad.
Den mänskliga existensen (både individuellt och kollektivt) är beroende av en kombination av tillfälligheter och besluts-fattande. Det gäller att vidta rätt åtgärd i rätt ögonblick. Detta är Kairos. Tillfälligheterna är ibland så betydelsefulla att de kan förändra hela vår existens. Jag kan själv nämna något exempel av mitt eget liv:
Jag lämnade mitt födelseland för 60 år sedan och flyttade till Tyskland. Jag bodde och arbetade en tid i Köln och gick på universitetet i Bonn. Att jag därefter levt i fem decennier i Sverige och blivit helt svensk beror på ett bil-liftning som jag gjorde en tidig morgon från Köln med avsikt att undersöka en alternativ residens. Min tanke då var att besöka det omtalade Heidelberg-universitet Jag råkade då tas emot och få följa med i en bil som var på väg till Frankfurt. När jag berättade om min resas syfte, fick jag veta av bilföraren att han skulle åka förbi Marburg an der Lahn, och undrade om inte detta Universitetsstad kunde vara intressant för mig. Jag kom då att tänka på att den kände spanske filosofen Ortega y Gasset hade studerat just i Marburg och bestämde mig för att följa med dit i stället. Jag skulle tillbringa flera dagar där och fick då bekanta mig väl med universitetet och staden. Bland de institutioner som fanns i Marburg fick jag lära kän-na en som hette Collegium Gentium, en residens för utländ-ska studenter som eftersträvade att få gäster från flera olika länder. Det visade sig att de inte hade någon student från Spanien och jag erbjöds en plats, om jag ville flyta till Marburg och skriva in mig vid universitetet därstädes. Jag kunde inte missa detta. Till råga på allt träffade jag en kata-lansk lärare i spanska som ledde en av dåtidens s.k. Berlitz-skola. Han erbjöd mig att få några veckotimmars jobb som spansk lärare hos honom.
Jag vände tillbaka till Köln, sade upp mig från ett jobb som jag hade där som ”garderob-vakt” i ett stort företag och flyt-tade till Marburg an der Lahn, där jag studerade och deltids-jobbade och fick snart ett stipendium från delstaten Hessen. En sommar råkade jag och några av mina studiekamrater träffa några tjejer från Sverige som deltog i sommarkursen i tyska. En av dem och jag fattade tycke om varandra så att hon (vid återkomsten till Sverige) gjorde uppehåll i sina stu-dier i Uppsala universitet och skrev in sig i Marburgs univer-sitet, dit hon flyttade. Vår relation blev så stabil att vi gifte oss och, efter att ha varit tillsammans två terminer i Tyskland, flyttade vi till Sverige, som blev mitt slutgiltiga hemland, där jag bildade familj och fick fantastiska sysslor och sociala en-gagemang.
Det var en lång historia som exemplifierar vad KAIROS betyder: att fatta kloka val inför givna omständigheter. Av rent tillfällighet fick jag möjlighet att fatta beslut och vidta åt-gärder som gav mitt liv ett helt oförutsägbart innehåll. Att jag har blivit det jag är nu och har gjort allt vad jag har gjort beror helt enkelt på att jag råkade (för 50 år sedan) tas emot som resenär av en bil som jag lyckades stoppa och få åka i. Utan denna tillfällighet skulle jag inte ha hamnat i Marburg, inte träffat min svenska fru och inte blivit en välanpassad svensk medborgare. Min biografi skulle inte alls ha blivit densamma, om jag inte hade liftat utanför Köln och råkat få en viss bil att stanna för mig denna avlägsna morgon. Mitt liv har naturligt-vis fått utvecklas på grund av ständigt personliga (mer eller mindre kloka) beslut men under omständigheter som jag fått utnyttja, men inte skapa.
Detta visar nog vad KAIROS betyder. Vårt liv består av ständiga personliga beslut under omständigheter som, i stor grad, inte beror på oss. Människans frihet är relativ och vår möjlighet att påverka vårt eget liv beror på vår förmåga att se vilka alternativ som öppnar sig och förstå vilka handlingar som måste väljas i varje ögonblick av vårt liv. Det kallas ”er-farenhet” och kräver ”kairos”, en förståelseförmåga som kan beskrivas med orden ”Nog är det mål och mening i vår färd, men det är vägen som är mödan värd”.
En resa från kusten in till Lund för att gå på kontroll av dottern. Vi var sena och när vi lämnade samhället så åkte vi in i en tjocka (kraftig tjock dimma). Jag hade en tid att passa så jag körde på, valde hålla mig utmed kantmålningen på vägen. Så fick jag bara en stark känsla av att jag måste byta till mittlinjen och i samma sekund som jag gjorde det körde jag om en man på sin moped som låg och körde på kantlinjen. Det knöt sig i magen men tackade min skyddsängel för jag tog för givet att det var hon som varnade mig. Strax därpå ställde jag mig på bromsen, kom ihåg att det gick en järnvägsspår över vägen. Jag fick stopp på bilen med fronten inne under bommen och den röda lampan lyste framför vindrutan. Tåget susade förbi utan att nudda oss. Jag krypkörde resten av sträckan in till Lund och kom för sent till kontrollbesöket på sjukhuset – men vi hade överlevt. Besöket gick ganska fort och jag skulle köra hem igen men med fjärilar i magen tills jag såg att tjockan hade lättat och jag hade fri sikt. Intuition eller skyddsängel räddade livet på flera av oss denna förmiddag då vädrets makter ställde till det för en stressad småbarnsmamma. Jag lyssnar på min skyddsängel eller om vi kallar det intuition.
Varmt tack, J. Rådmansson, för att du delat med dig av dina kunskaper i filosofi och om de två grekiska tidsbegreppen! Jag är mycket intresserad och vet endast ytligt att begreppet kairos används inom retoriken. Var kan jag läsa mer om filosofin bakom de tankegångar du presenterar? Hur skulle de grekiska filosoferna ha knutit kronos och kairos till synkronocitetsbegreppet, tror du? Vad skulle de ha sagt?
Även tack för att du delat med dig av dina livsval!
Med hälsningar!
Distinktionen mellan Kronos och Kairos (som har sin rumslaterad korrespondens i skillnaden mellan Chora och Topos dvs. Plats och Rum) behandlades av Aristoteles och väckte intresset hos en av de doktorander som jag hade med att göra under min tid som universitetslärare och handledare. Han heter Hans Rämö och doktorerade i företagsekonomi vid Stockholms universitet. (”An Aristotelian Time-Space Manifold; Fråom Kronochora till Kaiortopos”. I Tyskland och Puerto Rico väckte den s k Kairologin intresse som ämne.
J L Ramírez (Rådmansson är den svenska översättningen av mitt efternamn som ordagrant betyder (Ramiros son, dvs. Rådmanens son – eftersom den Iberiska halvön låg under västgötarnas styre under en tid)
Du har stor vishet och stort kunnande, J L Ramirez! Skulle vara trevligt att träffa dig någon dag och höra mera!
Har du någon särskild mötesplats eller några planerade träffar (helst i Stockholms område) så säg till och ge mig uppgifterna om tid och adress. Det är värdefullt i dessa dagar att hålla levande den humanistiska dialog som du för.
Varmt tack ceol2a för att du berättat om dina upplevelser!
Ja, är det inte vid sådana här händelser som man brukar utbrista: ”Ja, du hade verkligen änglavakt!” ?
Vilken förklaring man än vill ge det hela, så är det verkligen något stort att både få uppleva och ta del av. Jag har faktiskt nu i sommar fått ta del av flera liknande berättelser där man räddat sitt liv på samma vis. Kanske blir det så småningom en artikel om dessa berättelser också…
Var rädd om dig och bästa hälsningar!
Kan santdrömmar också betraktas som synkronicitet?
Sanndrömmar och synkronicitet:
C.G. Jung myntade termen ”synkronicitet” och har skrivit en bok om begreppet. Han definierar synkronicitet ungefär så här: ”upplevelsen av två eller flera händelser som uppenbarligen inte har med varandra att göra men som det vore osannolikt skulle ske samtidigt av en slump, men som sker tillsammans på ett meningsfullt sätt”.
Majvor Stigengreen har i sin läsvärda bok tagit upp en mängd synkroniciteter. Dessa tilltog alltmer och i slutet av boken gör hon de mest osannolika utlandsresor där allt faller på plats av sig självt: biljetter, övernattningsplatser, möten med ”de rätta personerna” etc. Hennes berättelser om sanndrömmar är få, men de finns där. Så uppenbarligen har hon tolkat dessa som synkroniciteter.
Jag är osäker på om alla sanndrömmar skulle kunna räknas in som synkroniciteter enligt Jung. Det är mycket arbete att göra innan man kan besvara denna fråga. Man måste gå till specialbibliotek och få fram hans bok. När man googlar på ”synkronicitet och sanndröm” kan man se att många skribenter, bl.a. Stefan Einhorn i e-boken ”En dold Gud” har uppfattat det som alla sanndrömmar innebär synkronicitet. Intressant är också att läsa vad Daniel Rydén Sydsvenskan säger om saken: http://www.sydsvenskan.se/2014-10-13/sanndrom-hander-hela-tiden
Som grund för begreppet synkronicitet anför C.G.Jung faktiskt en symbolisk dröm hos en klient. Drömmen kom på sätt och vis att besannas morgonen därpå:
En kvinnlig patient hade starkt intellektualiserande försvar. Hon var mycket logisk och rationell och stod till synes still i terapisession efter terapisession. En morgon kom hon dock med en dröm, som hon hade haft under natten. Denna dröm blev vändpunkten i terapin och fick hennes logiska världsbild att rämna. Hon fick nu tillgång till kreativa nivåer i sin personlighet och kunde gå vidare i sin personliga utveckling. Vad hände?
Hon berättar för C.G. Jung att hon i drömmen föregående natt fick ett smycke i form av en dyrbar gyllene skarabé. (Skarabén var helig i gamla Egypten och förknippades med solguden Ra samt stod för liv och återfödelse, själens odödlighet. Solen – den medvetna delen av psyket.) I samma stund hon berättat klart hörs en duns mot fönsterrutan. Hennes terapeut går till fönstret och öppnar det och in flyger en skalbagge i grönt och guld, så nära en skarabé man kunde komma på denna nordliga breddgrad! C G Jung ger henne den och säger: ”Här har du din skarabé”.
Det finns alltså en inbördes koppling mellan två händelser utan inbördes orsak. Drömmen är inte en exakt sanndröm i vanlig bemärkelse utan innehåller tillsammans med skeendet i den yttre verkligheten ett meningsfullt budskap från djupare medvetandenivåer att nu är tiden mogen att integrera tidigare omedvetna sidor i personligheten.
Synkroniciteter dyker speciellt upp i personliga krisperioder, kanske som en hjälp att få nya infallsvinklar på livet. De dyker även upp i tider av kreativitet, vilket jag har personlig erfarenhet av.
En väninna till mig som är biolog kom ihåg att detta tigerprojekt på ön drevs av Jan Lindblad (1932-87), som förutom att han var en fantastisk visselkonstnär och fågelimitatör (”Klosterträdgården”) var naturfilmare. Han gjorde bl.a. naturfilmer från Brasilien och Indien. Jan Lindblad kom att engagera sig i kampen mot att hålla djur fångna i burar samt blev känd för just detta tigerprojekt.
Den andra tigern hette Lilian.