28 juni, 2017

Barumkvinnan – Sveriges äldsta skelett

Christina Jacobson och Kersti Wistrand vid Barumkvinnans grav Foto: Nils-Olof Jacobson

Christina Jacobson och Kersti Wistrand vid Barumkvinnans grav. Foto: Nils-Olof Jacobson

Sveriges äldsta funna skelett är 9 000 år gammalt. Det hittades i norra Skåne 1939 av en bonde, som grävde i marken för att göra en ny stig för sina kor. Kersti Wistrand har gjort en semestertur dit.

TEXT av KERSTI WISTRAND

Jag befinner mig på semester hos vännerna Nils-Olof och Christina Jacobson och denna dag gör vi en utflykt till de kalkrika omgivningarna runt Oppmanna- och Ivösjön i norra Skåne, där man på Ivön kan finna fossiler och flinta. I dessa trakter av vårt land fanns tidiga invandrare, inkomna från sydväst.

Det är en sådan där varm och gassande sommardag med solen högt på himlen och spelande syrsor i det vajande gräset, där vi står vid den 9 000-åriga graven där Sveriges äldsta skelett hittades 1939 vid Oppmannasjön i norra Skåne.

Den senaste långa istiden inleddes för ungefär 115 000 år sedan. För ca 10 000 år sedan var inlandsisen försvunnen från nuvarande Sveriges yta (not 1) och en gigantisk värmeperiod började. Här nere i Skåne var det -efter en period av kyla och tundra- gott att leva och ännu varmare och fuktigare än denna vår utflyktsdag. Stora djungelartade skogar av ädelskog med ek, lind, alm och al bredde ut sig och här trivdes i början vildrenar och uroxar, men när klimatet blev för varmt försvann de norrut och vildsvinen och älgarna trädde fram. Vid vattenbrynen vandrade kärrsköldpaddor och pelikaner omkring och det var också hit vid vattendragen och kusterna som de första invandrade människorna sökte sig, men ingen vet varifrån detta folk kom och vi vet inte ens om de var våra förfäder, men kanhända har vi lite av deras gener inom oss. Mellan dem och oss nutida människor ryms ungefär 400 generationer. I sanning ett hisnande perspektiv!

Barumkvinnans grav på Bäckaskogs slottsområde. Foto: Nils-Olof Jacobson.

Barumkvinnans grav på Bäckaskogs slottsområde. Foto: Nils-Olof Jacobson.

Barumkvinnans grav

Vi har tagit av från vägen mellan Bäckaskogs slott och Barum och bilat ned på en smal grusväg till Barumnäset på slottsområdet nordväst om Kristianstad. Runt om oss finns böljande sädesfält med enstaka inslag av blåklint. Väl på plats gläds vi åt de talrika blomstersorterna, där eldröd vallmo och grenade kungsljus drar till sig blickarna. Vi gläds också över alla fjärilarna vi ser. Och där i en sänka finner vi graven, där Barumkvinnan (bäckaskogskvinnan) blev funnen. Begrundande läser vi inskriptionen på minnesstenen:

”Här gravsattes den forntida kvinnan från Barum”

Vi tänker oss tillbaka i tiden. I maj 1939 betade bonden Oscar Olssons kor av det saftiga gräset på ängarna som då fanns här, men somrarna brukade vara varma och han beslöt sig för att gräva ut en väg ned till Oppmannasjön så att korna skulle kunna gå ned och dricka av vattnet. Under arbetets gång gjorde han ett makabert fynd. Spaden halkade plötsligt ned i en grop, som senare visade sig vara 60 cm i diameter och 120 cm djup, och där skymtade han skelettdelar! Var det frågan om ett mord? Man kan bara ana hur han reagerade!

Bäckaskogskvinnan på Historiska museet i Stockholm (wikicommons)

Barumkvinnan på Historiska museet i Stockholm (wikicommons)

Oscar Olsson slog larm och fil.dr. Folke Hansen vid Lunds universitet kom dit och var med vid utgrävningarna under de sex dagar som behövdes för att fastslå att detta kunde vara ett oerhört gammalt skelett av en stenåldersjägare, eftersom han fått med sig ett flinteggsspjut och en fågelpil av ben. Den oerhört kalkrika marken hade kunnat bevara allt detta utomordentligt väl och man kunde snabbt konstatera att det rörde sig om Sveriges äldsta gravfynd. Folke Hansson rapporterade till Riksantikvarieämbetet:

”Att döma av skelettdelarna har det varit en ganska liten individ (150 cm lång), ganska klent byggd, troligen manlig. Huvudformen är närmast av typen `kortskallig` med låg panna, ganska kraftiga ögonbrynsbågar samt bred nacke. Tänderna äro välbevarade men mycket slitna.” (Sydsvenska Dagbladet 4 juni 1939.)

Det konstaterades att skelettet hade tillhört en man i 40-45 årsåldern, varpå det förflyttades till Statens Historiska museum i Stockholm, där osteologerna satte ihop skelettdelarna till den slags fosterställning i vilken mannen hade begravts. Sedan 1943 har man kunnat beskåda detta skelett i hopkrupen ställning med böjd rygg, uppdragna knän och armarna krökta runt magen. Det kallades sedan kort och gott för ”Fiskaren från Barum” tills museets osteolog, Nils-Olof Gejvall, 1971 upptäckte en centimeterdjup fåra i skelettets blygdben. Sådana fåror är resultat av barnafödande och plötsligt förvandlades fiskaren till en kvinna och flerbarnsmor. Hon döptes nu om till ”Barumkvinnan” (eller ”Bäckaskogskvinnan”, se not nedan). 1996 gjordes nya omfattande undersökningar av Sveriges äldsta kvinnoskelett. Hon befanns vara ca 9 000 år gammal. Genom pollenanalys kunde man även fastställa vad som vuxit i hennes omgivning vid begravningstillfället. (2)

Hur såg den 9 000-åriga Barumkvinnan ut då hon levde? Under senare tid har man konstruerat hennes ansikte. Här kan du se och lyssna på videon hur det gick till LÄNK.

Barumkvinnans återskapade ansikte

Barumkvinnans återskapade ansikte

Hur levde man på Barumkvinnans tid?

Barumkvinnan hade i huvudsak livnärt sig på marina produkter. Vid sjöarna och kusterna fanns på denna tid gott om säl, fisk, ostron, musslor och fågelägg. Skånska fynd har gjorts av nätrester, barkflöten, sänken och krokar av ben. Pilskott avfyrades mot vildsvinen i skogarna. Bland de arkeologiska fynden från andra platser i Skåne finns ett yxskaft av horn, som man tror användes till att kasta mot djur. Man vet också att jakthundar användes som husdjur. Djurstatyer i bärnsten, bl.a. en 10 000 år gammal fågel, tros ha använts i jaktmagiska ritualer. En benbit fäst i en sentråd blev en bra vinare då den slungades runt i luften ovanför huvudet och kanske användes den till att kalla på jaktdjurens rådare.

Man vet också hur Barumkvinnan kan ha bott. Utgrävningar vid Ringsjön i Skåne visar en 8000 år gammal bostad. Stolphålen finns kvar och hyddan hade en öppning mot sjön. Förmodligen var den tillverkad av vass och skinn. Där finns pålverk, som visar att kajer existerade. Olika flintredskap har hittats. Arkeologer och historiker menar att man levde i flock under jägarstenåldern och att 10 – 20 flockar bildade en stam. Tecken tyder på att de hade både sommar- och vinterbostäder. På TV:s Öppet arkiv finns filmen Sagan om Sverige I, som behandlar denna tid, se LÄNK

Århundradena rullade på. För drygt 7 000 år sedan hade landytan höjts så att Öresund och Östersjön hade bildats, men Mälardalen och Uppland saknades fortfarande och var lagda under vatten. (3) Landhöjningen ägde så småningom även rum i söder där Blekingekusten sakteligen började formas. Stenåldersmänniskorna runt Oppmanna- och Ivösjön började röja skog och odla växter jämsides med jakten och fisket. Den s.k. bondestenåldern hade infallit. En del av dem for på längre turer och upptäckte ett par tusen år senare ön Listerlandet, idag en halvö på andra sidan Blekingegränsen, där de bröt ny mark och anlade bronsåldersbyn Istaby. Om denna kommer följande artikel att handla.

I drygt 2,3 miljoner år har det varit stenålder på jorden. Under 99,9 % av mänsklighetens historia har vi levt som naturfolk och är fortfarande i mångt och mycket programmerade för detta. En svindlande tanke som borde leda till ödmjukhet inför naturfolkens närhet till naturen och deras stora kunskaper att tolka den. Kanske är det avsaknaden av detta som har fjärmat oss också från viktiga länkar till oss själva med psykisk och fysisk ohälsa som följd.

Kersti Wistrand

Referenser:

1. ”Barumkvinnan. Nya forskningsrön” av Sabine Sten m.fl. i Fornvännen – Journal of Swedish Antiquarian Research. http://samla.raa.se/xmlui/bitstream/handle/raa/2956/2000_073.pdf?sequence=1
2. Fakta i historiken ovan är hämtade ur filmen ”Sagan om Sverige del I” på SVT:s Öppet arkiv.

Noter:

  1. Uppgift enligt Sveriges geologiska undersökning: http,//www.sgu.se/om-geologi/jord/fran-istid-till-nutid/  SGU har även gjort en bra video om den historiskt-geografiska utvecklingen ”Istiden, nära havet vill jag bo …” : https://www.youtube.com/watch?v=w810E-qE3VA
  2. I Skåne har det gamla skelettet alltid hetat Barumkvinnan. Namnet Bäckaskogskvinnan har felaktigt satts av Historiska museet, som dock efter skånska påtryckningar ändrade sig våren 2016. Nu lär hon kort och gott heta Barumkvinnan även där.
  3. Litorinahavet hade nu bildats, där Öresund och Östersjön är klart utskiljbara, se bilden https://sv.wikipedia.org/wiki/%C3%96stersj%C3B6ns_utvecklingshistoria
About Kersti Wistrand

Kersti Wistrand är psykolog och adjunkt i bl a religion och historia med studier i shamanism och medvetandeforskning. Hennes specialitet är förändrade medvetandetillstånd i samband med nära döden samt förlossning. Hon är tillsammans med dr Jan Pilotti redaktör och medförfattare till boken ”Medvetandet och döden” (1982). Se Libris. Boken innebar att Wistrand tillhörde kretsen av ”offentliga personer” under 80-talet. Wistrands forskning har fått stor uppmärksamhet i bland annat Ryssland.

Comments

  1. Jag har på H&K:s facebooksida fått en kommentar från Birgit Boberg:
    ”Men hallå? Troligen dödade nyfödda flickebarn! Vilka sjuka spekulationer? Varför skulle man sett ner på flickor på stenåldern? Vore bra om man höll sig till fakta och inte lägger in egna värderingar….?”

    Tack, Birgit, för din kommentar. Ja, hur kan man veta det? Det är inte frågan om mina egna värderingar utan är direkt citerat från SVT-filmen ”Sagan om Sverige I”. Då inga källanvisningar till detta ges i filmen när jag ser om den på nytt, väljer jag att ta bort detta parti från texten. Om någon annan läsare har kunskaper och fakta om detta så vore det intressant att höra vidare.

Trackbacks

  1. […] Barumkvinnan och jägarstenålderns tid. Stenåldersmänniskorna runt Oppmanna- och Ivösjön,  LÄNK , började så småningom hugga ut gläntor i skogarna, dit villebråden gärna gick för att beta […]

  2. […] har varit på semester i Skåne LÄNK och är nu på väg hem. Väl inne i tågkupén i  X2000 från Hässleholm till Stockholm slår […]

  3. […] artikel jag förra året författade om Barumkvinnans grav och Sveriges tidiga invandring LÄNK är skriven utifrån det gamla akademiska sättet att se på vår tidiga historia. Den stämmer […]

Kommentera

%d bloggare gillar detta: