Det största hotet mot samhället är männen och passiviteten

TEXT av KERSTI WISTRAND

”Det största hotet mot samhället är männen.” Under denna rubrik i Metro 13 juni, diskuterar centerpartisten Anthon Gyllensten terrorattacker, fotbollsbråk och överfall mot kvinnor.

Samhället uppfostrar män till att vara arga och våldsamma, menar han, och männen gör det för att de fungerar i grupp och är för rädda att bryta sig loss, rädda hur deras mer aggressiva kompisar skulle reagera på det. Finns det sådana män som vågar? Ja, men inte tillräckligt många och därför fortsätter den onda cirkeln. Under bara en dag har han fått mer än 125 000 gillande. LÄNK

Jovisst, jag kan hålla med. Frågan är viktig att debattera, inte minst i grabbgängen. Men låt oss höja blicken till en metanivå och se på större skeenden som händer i världen. Byggandet av maktstrukturer, kapprustning, vapentillverkning och vapenskrammel, tävlan om vem som har mest kapital ”på fickan” i form av de mest vinstgivande industrierna och bankväsendena, de största fallskärmarna och lyxigaste tjänsteresorna – är det inte även här männen som leder, Anthon Gyllensten? Och är det inte även här rädsla och hot som gör att de som ”ser” inte vågar bryta sig ur detta system? Visst finns det sådana män som vågar; visst förekommer det visselblåsare, men jag håller med, de är få och de motarbetas.

Jag ska berätta om en av dem och vad som hände honom. Hans namn är Udo Ulfkotte och han är tysk journalist, som både varit utrikeskorrespondent och arbetat vid Frankfurter Allgemeine Zeitung, en av de största och mest ansedda tidningarna i sitt land.

Och efter det kommer du att förstå varför jag skulle vilja förstärka din rubrik till ”Det största hotet mot samhället är männen och passiviteten”.

Presentation av Udo Ulfkotte

Udo Ulfkotte (född 1960) har varit journalist i ca 27 år, varav 15 år vid den stora och respektabla Frankfurter Allgemeine Zeitung (FAZ). Han har även doktorerat. Följande information bygger på en intervju med honom på en youtubevideo som lades ut på nätet 29 september 2014.

Ulfkotte skiljer på ett före och ett efter anställningen på nyss nämnda tidning. Innan var han en noggrant grävande och sanningsenlig skribent, som kunde redovisa vad han fann. När han fick den nya anställningen i den inflytelserika FAZ förändrades han sakta genom yttre inflytanden och subtila mutor och innehållet i hans artiklar var inte alltid hans eget.

Han berättar hur han började ljuga och undanhålla sanningen för läsarna. Idag skäms han. Han har insett hur han tillsammans med journalistkårerna i flertalet västeuropeiska länder, främst Storbritannien och Tyskland, men även en del i Frankrike och övriga västeuropeiska länder samt Australien, Nya Zealand och Taiwan, har blivit övertalad att gå ärenden för den amerikanska underrättelse- och säkerhetstjänsten. Flera arabländer är också inlemmade, t.ex. Jordanien och Oman. Journalister i alla dessa länder mutas att skriva sådant de egentligen aldrig skulle skrivit själva.

Syftet har ytterst varit att manipulera tidningsläsarna och driva propaganda mot Ryssland, något som i förlängningen kan hetsa till ett tredje världskrig:

”Jag skäms nu och tar avstånd från allt detta och vill visa allmänheten vad som försiggår bakom kulisserna då det gäller rapporteringen i tidningar, magasin, radio- och TV-program. Därför har jag skrivit boken ”Gekaufte Journalisten – Wie Politiker, Geheimdienste und Hochfinanz Deutschlands Massmedien lenken” (2014) [1]

(”Köpta journalister- Hur politiker, underrättelse- och säkerhetstjänster samt storfinansen är länkad till Tysklands massmedia”. Den är inte översatt till engelska, men delöversättningar kan finnas på nätet, se LÄNK )

– ”Jag har skrivit boken för jag fruktar ett nytt krig i Europa”, fortsätter Udo Ulfkotte.

Krig uppstår aldrig utan orsak. Det finns alltid folk bakom som pushar för krig. I boken beskriver jag hur journalister pushas att bedriva propaganda. I tysk media skriver mina kollegor dag efter dag artiklar mot ryssarna, pådrivna och understödda av USA att skriva på detta vis. Tyskland är på sätt och vis en koloni till USA.* Vi lever i en bananrepublik och inte i ett demokratiskt land där vi har pressfrihet och demokratiska rättigheter.

(* Upplevelsen av att Tyskland är en koloni till USA hänger enligt min mening ihop med amerikanska Marshallhjälpen för Tysklands återuppbyggnad efter andra världskriget.)

Hur går det till när journalister rekryteras?

Vi i Tyskland ser upp till USA och är så att säga som en koloni till dem. Det är väldigt lätt för amerikanska intressen att närma sig de unga journalisterna genom alla de transatlantiska organisationer som finns och som inbjuder unga journalister till USA med gratis resor och gratis vistelse. Det är den första mutan, som följs av fler och snart är du korrupt och går deras ärenden. De ger dig goda kontakter inom landet och du förstår inte innebörden från början utan tror att det är allmän amerikansk generositet bakom. Du har från början ingen aning om ”non-official covers” eller personer som arbetar för den amerikanska underrättelsetjänsten. Du tror att de är vänner och börjar samarbeta med dem.

De frågar om man kan göra den eller den tjänsten och du blir sakta inlemmad av dessa grabbar. Själv blev jag inlemmad på detta vis och blev t.o.m. utsedd som ”honorable Citizen” i staten Oklahoma för att jag skrev pro-amerikanskt. Jag stöddes av CIA för att jag skulle vara pro-amerikansk. När du kommer hem till ditt land, kommer en representant från underrättelse- och säkerhetstjänsten ibland till ditt kontor, knackar på dörren och vill att du ska skriva en speciell artikel. Under femton år arbetade jag och skrev artiklar för FAZ på detta vis.

Jag ska snart ge ett exempel nedan, men först vill jag berätta vad ”non-official cover” innebär.

Non- official cover

Att vara ”non-official cover” innebär att du förtäckt arbetar för en underrättelse- och säkerhetstjänst. De hjälper dig – om du hjälper dem. Men om detta samband kommer fram i offentligheten, lämnar de dig i sticket och förnekar att du är en av dem. Du har inget som helst skyddsnät och kan, om du hoppar av, bli utsatt för kriminella handlingar och rättegångar med dödsdom som följd [2].

Sedan jag hoppat av och berättat om vad som händer bakom kulisserna, har jag blivit anklagad för att läcka statshemligheter och utsatt för sex husrannsakningar. Jag har haft tre hjärtattacker, men har inga barn, så jag bryr mig inte om vad som kan hända mig. De kan ställa mig inför rätta och sätta mig i fängelse. Sker det, så gör jag det för sanningen, för en dag kommer sanningen att segra!

Ett exempel på mitt samarbete med CIA

Den tyska underrättelse- och säkerhetstjänsten BND [3] grundades av CIA och samarbetar med dem. En dag knackade det på min kontorsdörr. En representant för BND kom in och undrade om jag ville skriva en artikel om Libyen och Muammar Khaddafi. Jag hade absolut ingen information om honom och detta land. Jag har varit krigsreporter i andra länder men inte här. De gav mig dock all information om att Khadaffi i hemlighet skulle bygga en giftgasanläggning i landet. Artikeln var färdigskriven och de bad mig att endast sätta mitt namn under den, vilket jag gjorde. Artikeln publicerades i Frankfurter Allgemeiner Zeitung och två dagar senare var den spridd över hela världen.
– Tycker ni att detta är den rätta journalistiken? Att underrättelseorganisationer bestämmer vad som ska tryckas och inte tryckas?

Flera sådana artiklar står jag bakom med mitt namn. Men det som särskilt fick mig upprörd var en speciell händelse från 1988, då många kurder gasades ihjäl i norra Irak. I juli 1988 sändes jag som krigskorrespondent till en liten stad på gränsen mellan Irak och Iran, där hundratals, ja, tusentals kurder gasats ihjäl. Jag tog många foton och skrev faktaartiklar. Till min fasa upptäckte jag tidigt att den senapsgas som användes var producerad i Tyskland. Jag skrev ingående om allt detta fasansfulla. När jag kom hem till Tyskland och tittade i FAZ fann jag endast en mycket liten bild och en mycket kort text, där allt det omänskliga och brutala tagits bort. Sanningen fick inte komma fram och än idag vet allmänheten inte om sanningen. Jag kände djupt hur jag använts för att sändas dit, men inte tilläts rapportera vad tyskarna gjort bakom de slutna dörrarna. Tusentals personer gasades ihjäl med tysk gas och ingen vet det idag! [Förrän nu]

Mina reflektioner

Av Rapports 25 minuter långa nyhetsrapportering kl 19.30 den 13 juni var de 11,5 första minuterna – nästan halva programtiden – vigda för information kring händelser inom USA: attentatet mot gayklubben samt hur detta skulle kunna påverka det amerikanska valet i höst.

Hur lik är den politiska och massmediala situationen här i Sverige jämfört med den tyska?

Allt smygande av värdlandsavtalet och Natofrågan? Ömsesidiga resor och besök av politiker mellan USA och Sverige? Tidningsjournalister som vägrar rapportera vissa skeenden och tidningar som blockerar artiklar och debattinlägg? Vad anser du om detta, Anthon Gyllensten? Har du själv modet att hjälpa till att arbeta för att bjuda in Udo Ulfkotte till föredrag här i Sverige, gärna i centerns regi? Hör gärna av dig!

Kersti Wistrand

Referenser:

1.http://www.bokus.com/bok/9783864451430/gekaufte-journalisten/

2.https://en.wikipedia.org/wiki/Non-official_cover 3.https://sv.wikipedia.org/wiki/Bundesnachrichtendienst