60 miljoner människor, varav hälften barn, är på flykt i världen idag. En bråkdel av dem hamnar i Sverige. En god idé till integration är att starta ett internationellt kvinnokafé, som träffas regelbundet t.ex. en gång i månaden. Kersti Wistrand har besökt ett sådant i Västerås.
Text av Kersti Wistrand
Den 29 september gick ”Hela Sverige skramlar” av stapeln i Globen. Ett 50-tal artister och mängder av frivilliga ställde upp gratis för en unik konsert till förmån för Radiohjälpens insamling för människor på flykt. Särskilt stora applåder rev Hans Rosling, professor i internationell hälsa, ned när han på ett lättöverskådligt sätt presenterade flyktingsituationen i världen och i synnerhet i Syrien. Hemma i TV-sofferna satt svenska folket och ringde in 40 miljoner kronor.
Den svenska generositeten är stor, men så har vi också en tradition att falla tillbaka på. Under andra värlskriget tog vi emot 70 000 finska krigsbarn. Idag välkomnas de syriska flyktingarna ofta med mat och kläder när de anländer i hamnar och på tågstationer. På Stockholms central finns även rödakorspersonal som hjälper till att att ta hand om lättare sjukdomsfall och delar ut mediciner, som godhjärtade människor köpt för egna pengar. Allt sker på frivillig basis utan statlig inblandning.
Internationella kvinnokaféer
En mycket god och dessutom synnerligen trevlig idé när det gäller integrationen, är att starta internationella kvinnokaféer, där kvinnor från olika länder och olika åldrar får möjlighet att komma samman och träffa svenskor. Det är ett bra sätt att träffa nya vänner och lära sig svenska. Att berätta om traditioner och levnadssätt i olika delar av världen berikar alla och skapar förståelse och fred. För någon månad sedan hamnade jag själv på ett sådant kafé i samband med ett besök hos släktingar i Västerås. I denna stad finns flera sådana samlingspunkter, många i svenska kyrkans regi, men även fristående. Just denna kväll samlades kvinnorna klockan 18.00 i en förskola och en månad senare skulle de vara i en kyrkolokal. Värdinna för kvällen var den välkomnande föreståndarinnan, som tycktes känna de flesta kvinnorna. Flera av dem hade förmodligen barn där i förskolan på dagtid.
Vi var ett trettiotal kvinnor som satte oss i en ring. Alla hade gjort sig vackra. Flera hade sjaletter och färggranna långa klänningar. De kom från Eritrea, Sudan, Afganistan och kurdiska Irak. Några indiska kvinnor satt där iförda vackra saris. Ghana, Kenya, Bolivia och Japan var också representerade. En kurdisk kvinna i rullstol assisterades av en väninna. Flera svenska pensionärer, men även några yngre västeråskvinnor, hade slagit sig ned. Åldern varierade mellan 18 och 80 år. Stämningen var förtrolig och god. Inledningsvis presenterade sig var och en med förnamn och några tolkade sina landsmaninnor. Det gemensamma språket var för enkelhetens skull engelska denna kväll.
För många kvinnor är det befriande att träffas på detta sätt och umgås utan män eller barn. Kanske är det ibland enda möjligheten för en del av dem att få tillåtelse att gå utanför hemmets dörr och till en plats, där inga män finns. Deras makar följde några av dem ända fram till förskolans dörr och hämtade dem två timmar senare. Av samma orsak var jag förbjuden att fotografera deltagarna.
Kvinnocaféet träffas en gång i månaden och oftast med ett tema. Denna kväll var det besök av den professionella trubaduren Tina Wilhelmson som med glimten i ögat talade om könsroller och sjöng egna visor till gitarr. Här följer hennes visa ”Jag vill tacka IKEA”:
YOUTUBELÄNK: Tina Wilhelmsson – Jag vill tacka Ikea (officiell video)
Så var det dags för alla att sätta sig i smågrupper med teckningspapper och kritor. Uppgiften var att måla ”kärlek”, vilket varvades med glatt småprat och fika med hembakad äppelkaka och vaniljsås, som de svenska kvinnorna bjöd på.
Återigen i ringen berättade de som ville om sin målning. Ofta hade den egna familjen avbildats, men där fanns också hjärtan, regnbågar och fredsduvor samt kors och andra religiösa symboler.
Sammankomsten avslutades med tjugo minuters dans i ring till arabisk musik.
(Bilden är inte från det tillfäller artikeln handlar om men är en god illustration/Admin2.)
– Det känns jättefint att träffas så här och lära känna andra kvinnor i området och träna svenska, sammanfattar Ashia från Kenya. Jag ser redan fram mot nästa träff!
Kersti Wistrand
