Filmen ”Bird people”

Filmen Bird people handlar om hur en kvinna under en ganska lång stund upplever verkligheten genom gråsparv.
Denna betraktelse omfattar också recensioner som tycks vittna om bristande förståelse hos recensenter när det rör förändrade medvetandetillstånd och fågelhamnens värld. Artikeln blir en naturlig uppföljning till Kersti Wistrands tidigare artiklar om djur och transpersonella upplevelser.

Text av Kersti Wistrand

Under filmåret 2014 har tre omtalade filmer med fågelassociationer i titeln blivit hyllade och omskrivna.

En duva satt på en gren och funderade på tillvaron med manus och regi av Roy Andersson hade premiär på filmfestivalen i Venedig den 2 september. Det var första gången någonsin som en svensk film tilldelades festivalens främsta pris, Guldlejonet.  Om inte Roy Anderssons film tagit hem priset, skulle förmodligen den amerikanske regissören Alejandro Gonzálea  Iñárritu fått Guldlejonet för sin svarta komedifilm Birdman (Or the Unexpected Virtue of Ignorance), som hade premiär den 27 augusti under samma filmfestival.

Den tredje filmen med både titelassociation och fågel som tema för medvetande är Bird people av den franska kvinnliga regissören och manusförfattaren Pascale Ferran. Hon arbetar grundligt och detaljerat och det är åtta år sedan hennes förra film lanserades. Bird people var med i Cannesfestivalen och visades på filmfestivalen i Stockholm i november i år. Det är en vacker och poetisk kvalitetsfilm, som sakta flyter fram under två timmar och åtta minuter, och är därför ”smal”, dvs. kommer upp på mindre biografer som Folkets bio (nypremiär i Stockholm under juldagarna).  De större dagstidningarna samt TV:s kulturnyheter har alla recenserat filmen, som ibland beskrivs som experimentell eller innehållande symboliska drag. Den får i regel tre och en halv till fyra klappor av fem. I pressreleaseen presenteras filmen på följande vis:

På en flygplats i Paris befinner sig två människor, främlingar för varandra. En amerikansk  ingenjör som lever under stor stress och försöker förändra sitt liv radikalt. Och en ung städerska som är med om en övernaturlig händelse, som gör att livet aldrig mer är sig likt.

Filmen väckte mitt intresse och jag beslöt mig för att se den under mellandagarna.

Filmens handling

Huvuddelen av handlingen utspelar sig på Charles de Gaulles utanför Paris. En flygplats av ständig rörelse, uppbrott och förändring som synkront också kommer att bli till en inre förändring  för de två huvudrollskaraktärerna, den unge utbrände dataexperten Gary (spelad av Josh Charles) från Silicon Valley i Kalifornien samt den unga kvinnliga hotellstäderskan Audrey  (spelad av Anaïs Demoustier) som påläggs för många rum att städa och till slut faller ihop av stress och utmattning.
De båda huvudpersonerna skildras i en parallellhandling och möts på riktigt först mot slutet, även om städerskan lagt märke till Gary långt tidigare, då hon städat hans rum.

Gary är kallad till ett snabbkonferens i tjänsten i Paris och ges uppdraget att redan nästa dag flyga till Dubai för att reda ut problem. Han är utarbetad och vi får utifrån iaktta hans ångest och vånda under ett par dygn. Vi får följa hans beslutsprocess att hoppa av från sitt pendlande IT-arbete samt sin familj i Kalifornien och ge sig ut på okänd mark för att finna sitt inre jag, något som visas under flera längre tysta filmsekvenser. Ja, sådant är livet, men inte alla nutida filmälskare är vana att lugnt tvingas vänta in handlingen och flera recensenter kritiserar att för lång tid ägnas åt Garys inre processer.

Audrey är en ung hotellstäderska på Hilton hotell. Hon är egentligen universitetsstuderande men arbetar för att dryga ut studielånen. Hennes iakttagelseförmåga och nyfikenhet är stor och kameran zoomar in hennes blickfokus vare sig det gäller cigarettfimpar och skräp på borden, hotellgäster eller flygplan och gråsparvar utanför fönsterrutan. Som städerska är hon själv däremot tämligen osedd av Hiltons gäster. Vid två tillfällen ombeds hon att ta på sig extraarbete under sitt skift. Vid första förfrågan tackar hon nej, men vid följande tillfälle känner hon sig tvingad att ta på sig några extra timmars arbete och man märker hennes förtvivlan och utmattning. Hon går ut för att röka på takbalkongen.

När en och halv timme av filmen förflutit, kommer så plötsligt scenen med gråsparven på balkongräcket. Fågeln talar med Audreys röst. Hennes medvetandet har hamnat i gråsparvens kropp. Hon låter överrumplad, men förtjust: ”Men hej, vad är detta? (förtjust och nyfiket fnitter) Kan jag flyga?” Så ger hon sig hän åt att lära sig flyga under ömsom förskräckta, ömsom förtjusta rop.

Audrey uppträder i fågelhamn (fågelgestalt) under tjugofem minuter. Hon utforskar fågellivet, hinner att jagas av både katt och uggla, men undkommer. Blir hungrig och letar smulor på flygplatsen, avlyssnar samtal, flyger in i ett hotellrum där en målande konstnär får syn på henne, ger henne söndersbrutna chips på ett fat och passar på att avbilda henne med sina akvarellfärger. Länk

Han är varsam, ömsint och respektfull mot gråsparven och representerar med sin kreativa personlighet på så vis en avspänd och mer hel människa än filmens två huvudpersoner. Denne konstnärssjäl hittar också Audrey något senare i hennes mänskliga gestalt, liggande medvetslös på balkonggolvet.

Recensenternas recensioner

Det är lika bra att från början konstatera att detta är en film som ofta antingen älskas eller hatas, mycket beroende på tolkningen av den del av filmen där Audrey går in i gråsparvsgestalten. De flesta blir överraskade och förtjusta, medan andra inte förstår eller irriteras och därför ger filmen ett sämre betyg.

Jag har roat mig med att läsa igenom både svenska och utländska recensioner på nätet och kan därvid konstatera att i alla fall de svenska tycks sakna religionshistoriska och psykologiska kunskaper om förändrade medvetandetillstånd och det mänskliga medvetandet i fågelhamn, något som jag presenterat i artikelserien om människa-djur nu i november – december. I varje fall saknas dessa perspektiv i recensionerna.

Hur ser de svenska recensenterna på partiet med Audrey i fågelgestalt?

En del recensenter avstår att berätta eller kommentera detta moment med hänvisning till att filmbolagets trailer inte tagit upp det nämnvärt. På så vis slipper de undan med att ta ställning till en tolkning av vad som verkligen inträffar. Andra blir störda. Sydsvenskans Mattias Oscarsson låter sig t.ex. irriteras över filmen. Han anser att det rör sig om ett ”franskt fantasifullt drama som inte hänger ihop” och hans betyg till filmen blir bara två klappor av fem:

Den första timmen är ett realistiskt, tungt drama som kretsar kring Gary, som tar det drastiska beslutet att lämna allt för att bli fri som fågeln (fåglar och flygplan är ständigt återkommande symboler). Den andra timmen är en sagoaktig och vimsigt komisk historia som kretsar kring Audreys frihetslängtan.” (2014-12-23)

Emma Gray Munthe (Aftonbladet) har svårt att ta till sig filmens innehåll och anser att:

”filmens andra del blir någon form av absurd komedi med en övernaturlig twist”.

Eva af Geijerstam, DN, konstaterar att det rör sig om drömska fantasier, men är glatt överraskad:

”Det är en besynnerlig och stundtals överraskande tulipanaros till film som Pascale Ferran fått till. Den kombinerar benhård naturalism med ensamhetens drömska fantasier.”

" target="_blank">Jan Söderqvist på SvD menar att det är som ett trolleri, men fascineras över greppet:

”Gary säger upp sig, säljer alla aktier, skiljer sig. Är det förhastat? Det blir konsekvenser för både familj och kollegor. Folk undrar om han har blivit tokig. Men filmen fördjupar sig egentligen inte i dramatiken kring själva beslutet ….Plötsligt är Gary fri som fågeln. Och det är – eller blir – på sitt speciella sätt även Audrey. Som genom trolleri. Vilket gör ”Bird People” bitvis svår att följa och mer fascinerande än i grunden drabbande.”

Elin Larsson skriver på :

”… Det som ger berättelsen en uppiggande, oväntad skjuts framåt, är dess plötsliga vändning mot en magisk realism där Audrey upptäcker världen på ett nytt sätt. Bokstavligen…Utan att gå in så mycket på vad det handlar om (det skulle förstöra upplevelsen) blir episoden, i all sin poetiska egendomlighet, filmens mest fängslande.”

Björn G Stenberg på Uppsala Nya Tidning, har filosofisk vinkling och ser en poetisk och existentiell film:

”På hotellet där Gary bor arbetar städerskan Audrey. Också hon söker något annat med sitt liv och blir under en period förvandlad till en fågel, och får därmed ett både bildligt och bokstavligt  ovanifrånperspektiv… Det är en existentiell berättelse som handlar om det svåra med att vara människa och det absurda i våra liv. Vad gör vi av vår stund på jorden? – För båda förändras livet, hur ska inte avslöjas.” 

Många intellektuella infallsvinklar ges i de utländska recensionerna
Pascale Ferran sägs höra till en av Frankrikes just nu mest intressanta regissörer och Bird people beundras för dess ovanliga grepp. Den jämförs med andra litterära verk och framstående filmer som t.ex. Wim Wenders ”Himmel över Berlin” (även SvD gör denna jämförelse).Utländska recensenter tar oftare hjälp av filosofer, t.ex. Descartes ”djur har inte ett medvetande” och Schopenhauer.

I The New York Times, som går ut i miljonupplaga, hänvisar recensenten till den romerske skalden Ovidius ”Metamorphoses” (utgiven år 8 e. Kr) utan att närmare gå in på dennes texter. Ordet metamorphoses betyder ”förvandling” på engelska, men har även betydelsen ”hamnskifte”, dvs. processen då ett främmande medvetande övertar ett djurs gestalt (hamn).Söker man i uppslagsverk får man veta att Ovidius bland de 250 berättelserna i sin bok har grekiska myter, där gudarna skiftat hamn och gått in i andra gestalter.

I en annan  utländsk recension anses filmen vara ”den mest bisarra och kunniga analysen av metamorfos och mänsklighet i nutiden”:
LÄNK

Jag kan konstatera att åtminstone två utrikes recensenter kopplat Audreys upplevelse till hamnskifte. Men inte en enda svensk har kopplat hennes upplevelse till den nordiska religionshistorien, där begreppet var fullt levande under t.ex. vikingatiden. Är det inte märkligt med denna bristande kunskap hos filmrecensenter i dagens Sverige? 

Det mänskliga medvetandet i fågelhamn

Som tidigare nämnts har jag i denna artikel alltså lyft ut och speciellt intresserat mig för det parti i filmen där Audrey plötsligt befinner sig i en fågels gestalt (fågelhamn). Recensenterna beskriver detta, redan bland vikingar och naturfolk kända fenomen, i termer av ”fantasi”, ”saga”, ”drömsk fantasi”, ”dröm”, ”övernaturligt inslag”, ”trolleri”, ”metafor”, ”experimentellt inslag”, ”bisarrt inslag” samt ”magisk realism i poetisk form”. Ingen har nämnt förändrade medvetandetillstånd, ut-ut-kroppenupplevelse eller fågelhamn, dvs. förnimmelsen att det mänskliga medvetandet tar plats i en fågels gestalt.

Men vilka kunskaper kan regissören och manusförfattaren Pascale Ferran själv ha haft? Har hon själv haft upplevelser av förändrade medvetandetillstånd eller på annat sätt hört talas om dem? Har hon haft kännedom om det mänskliga medvetandets förmåga att så till den grad identifiera sig med t.ex. en fågel, att personen i fråga upplever sig vara ett med fågeln och iaktta allt från dess öga? Har hon tagit del av berättelser likt de två jag fick mig förmedlade genom intervjuer för trettio år sedan? [1] [2]
Jag har sett med andra ögon på nämnda parti i filmen än recensenterna:

På väg in till hotellet från flygplatsen, passerar dataexperten Gary en trafikolycka, där två bilar som frontalkrockat, är fullständigt demolerade. Ingen människa kan ha klarat sig utan mycket allvarliga skador. Gary får anledning till reflektion över livets ändlighet. Mina associationer går emellertid även  till nära dödenupplevelser och jag undrade redan här kring regissörens insikt i detta ämnesområde. En nära dödenupplevelse innebär ofta ett andligt uppvaknande och en förändrad syn på omvärlden och vad som är viktigt i livet: att utveckla sin inre potential i kärlek till sig själv och sin omgivning.

När så upplösningen av den tjugofem minuter långa gråsparvsfrekvensen infinner sig, ges en förklaring: hotellstäderskan Audreys medvetslöshet har utlöst hennes upplevelse av att vara i en gråsparvs kropp. Att Pascale Ferran inte anser det vara en dröm, visar jag nedan.  Frågan är om hon är så pass insatt i den transpersonella psykologin att hon medvetet beskriver en  ut-ur-kroppenupplevelse?  Och bygger det som följer på kunskap om fågelhamnar, fastän i utbyggd form? Eller är det enbart en poetisk metafor, inbakad i en film som vill förmedla så mycket mer om tillvaron och livet?

Personligen tror jag att Pascale Ferran har alldeles speciella kunskaper kring förändrade medvetandetillstånd. En särskild episod i filmen kan tyda på detta. Då den unga hotellstäderskan återfått medvetandet och kvicknat till, går hon i konstnärens rum fram till bordet nedanför fönstret. Där ligger hans penslar och akvareller. Men där finns även fatet med chipssmulor kvar, just det fat där hon i fågelhamn tidigare ätit av de serverade chipsen. Ett litet lyckligt och igenkännande leende leker på hennes läppar och hon nickar förundrad och nöjd som för att konstatera att hennes upplevelse inte var någon drömfantasi utan verklighet och därigenom ges filmen ännu en innebörd.Dess budskap till mig blir: Våga bryta dig loss från ekorrhjulet! Lyssna till ditt inre, våga leva, anamma din kreativitet och finn dig själv! Då kommer också glädjen att kunna leva i samklang med likasinnade medmänniskor.

Kersti Wistrand

Länkar och referenser

Vikingagudar i fågelgestalt 15 december, 2014 Kersti Wistrand
Att förnimma sig vara i en djurkropp 5 december, 2014, Kersti Wistrand

Trailer: