Dödsbäddsvisioner

”Det dröjer inte länge nu förrän jag är hos dig.” Med mycket mjuk stämma och leende ansikte hade den sextioåriga kvinnan, som låg döende i cancer, ett långt samtal med sin sedan länge avlidne make, som hon såg i rummet. Hon förde ett förtjusande samtal om hur mycket hon älskade honom och sträckte ut handen som om hon kände hans hand. Sedan dog hon lugnt och fridfullt.

Text: Kersti Wistrand

”Barnen mår bra – vi har barnbarn…” Den döende patientens ögon var öppna och hon talade entonigt, när sköterskan kom in i rummet. Hon var mitt uppe i ett livligt samtal med maken, som dött sjutton år tidigare, och som hon såg i rummet. Enligt sonen som satt bredvid talade hon om för maken vad som hänt i familjen sedan hans död och tycktes även besvara frågor som han ställde. Sedan dog hon lugnt och fridfullt.

Båda dessa fallbeskrivningar är från boken Vad de såg vid dödsögonblicket av Karlis Osis/ Erlendur Haraldsson. Många personer har haft liknande erfarenheter vid anhörigas dödsbäddar. Ur min egen samling av fallbeskrivningar önskar jag förmedla följande berättelse inom min släkt:

Min svärmor var begåvad med sällsynt god intuition. När hennes egen mor låg på dödsbädden, kom min svärmors sedan länge avlidne far till min svärmor i en syn under natten och berättade att han byggt upp en vacker vy med en bondgård och husdjur för att hälsa sin maka välkommen över på den andra sidan. (De hade varit bönder.) Han hade visat detta för sin döende hustru vid två tillfällen men hon hade inte ännu varit beredd att släppa taget och ta hans utsträckta hand, men denna natt skulle det ske. Så skedde också – hon dog samma natt. Dessutom kunde en läkarkandidat på plats berätta att den döende kvinnan blivit väldigt lugn och klar strax före sin bortgång och viskat något om en bondgård i vacker natur, som hon tycktes se långt borta.

Dödsbäddsvisionens utseende

Döendes visioner finns omnämnda och beskrivna i århundraden tillbaka.
Upplevelserna är ganska lika och varierar inte mycket med hänsyn till religiös och kulturell bakgrund. De tycks påverkas mer av djupet och äktheten i individens trossystem. Alldeles innan patienten avlider, berättar de att en avliden anhörig (någon enstaka gång vän) kommit för att föra den döende till ”andra sidan”. En del ser en religiös eller mytologisk gestalt. Ibland beskrivs det av patienten som ett ovanligt ljus eller energi. Där kan även finnas vackra trädgårdar eller byggnader med arkitektonisk skönhet, portar och broar. Denna värld i strålande färger kan innefatta mänskliga gestalter och änglar. Ibland hörs himmelsk musik och körer. Det psykiska tillståndet som följer i visionens spår är känslor av stor harmoni och en känsla av enhet med Gud/Skapelsen. Patienten blir helt lugn och blir villig att släppa taget och upplever sig gå vidare till den som kallar. Min egen reflektion är att det liknar de transcendenta upplevelser samt universalupplevelser som personer nära döden rapporterar.

Litteratur

Den förste som systematiskt studerade sådana upplevelser var läkaren sir William Barrett (1844-1925), en av grundarna till Society for Psychical Research i England 1882 och som f.ö. inspirerade professor William James i USA att organisera den amerikanska grenen två år senare. 1926, ett år efter sir Barretts död publicerades hans bok Deathbed Visions (1), som redogjorde för döende patienters syner. Det var också Barrett som introducerade termen ”deathbed visions”.

Fil.dr. Erlendur Haraldsson (född 1931) från Island höll föreläsning kring argument för och emot medvetandets överlevnad hos Parapsykologiska sällskapet i Stockholm den 6 maj. Han har under sitt liv ägnat sig åt forskning kring medvetandet samt reinkarnation och är, tillsammans med Karlis Osis, PhD (1917 -97), en pionjär som tålmodigt och omsorgsfullt varit med att bedriva ny vetenskaplig forskning på ett för den tiden (1959 -1973) tabubelagt område. Inspirationen fick de från Sir William Barrett. 1961 redogjorde Karlis Osis för forskningsdesignen inklusive en pilotstudie med ett frågeformulär som sändes ut till 198 000 läkare och 150 000 sjuksköterskor i USA samt resultatet i form av fallbeskrivningar och statistik. (2) Mindre än 10 % av patienterna var vid medvetande under sin sista timme i livet. Endast 6,4 % av frågeformulären återsändes till forskarna, så några generaliseringar gick inte att dra. Karlis Osis har dock gjort en detaljerad beskrivning över forskningsproceduren och boken rekommenderas till andra intresserade forskare.

Osis och Haraldssons bok Vad de såg i dödsögonblicket med förord av Elisabeth Kubler – Ross kom ut 1977 (3). De båda forskarnas studier är här baserade på svaren från tio tusen frågeformulär sända till sjukvårdspersonal både i USA och i Indien, alltså avseende både personer som var kristna, hinduer och icke – troende. De har samlat data för att granska de subjektiva upplevelser som patienterna haft vid dödens tröskel. I USA gjordes telefonintervjuer med 442 läkare och sjuksköterskor och i Indien intervjuades 435 läkare och sjuksköterskor ansikte mot ansikte.

Osis och Haraldsson undersökte medicineringen i samtliga fall och fann att sådana här upplevelser ofta inträffade med patienter som inte hade några hallucinogena droger (t.ex. smärtlindrande) över huvudtaget. 80 % av terminalpatienterna var inte påverkade av smärtstillande eller andra hallucinogena droger. Man tog reda på sjukdomar vid dödsfallet. Man noterade även temperaturen strax före döden för att undvika att det rörde sig om feberhallucinationer. Temperaturen var i allmänhet lägre än normalt. Hälften av patienterna var helt klara i hjärnan och medvetna om sin omgivning när de hade sina syner.

I det amerikanska materialet hade 70 % av de döende en vision av en död släkting/vän och 13 % såg en ljusfigur/ängel. Motsvarande siffror i det indiska materialet var 29 % död anhörig/vän samt 50 % religiös gestalt. Ibland berättar den döende om himmelsk musik och körer. Upplevelserna är ganska likartade och varierar inte mycket med hänsyn till religiös och kulturell bakgrund. De tycks påverkas mer av djupet och äktheten i individens trossystem. Den religiöse ser oftare andliga väsen medan den icke-troende oftare möts av anhöriga.

Omkring hälften av upplevelserna varade fem minuter eller mindre. 17 % varade sex till femton minuter. 75 % av patienterna dog inom 10 minuter efter visionen.

Osis – Haraldssons grundläggande intresse är ursprunget till dödsbäddsvisionerna. Är de bara resultatet av psykofysiologiska skador och kulturellt inflytande eller avslöjar de ett någorlunda självständigt och universellt karaktärsdrag, som skulle kunna vara förenligt med hypotesen om ett liv efter detta?

Karlis Osis och Erlendur Haraldsson hävdar att resultaten av observationerna inte kan bortförklaras av medicinska, psykologiska, kulturella eller andra faktorer. Frågan om medvetandet kan överleva döden lämnas öppen. Det står därför var och en fritt att tro att döden är en början på något nytt.

På senare år har mer forskning gjorts kring dödsbäddsvisioner. Ph.D Carla Wills- Brandon har under femton år samlat två tusen fallbeskrivningar . Hon har funnit att upplevelserna är likartade oberoende av kön, religion, åder, kultur och social bakgrund. Dödsbäddsupplevelsen kan ibland också uppfattas av dem som vårdar den döende. Upplevelsen kan ibland upplevas i dagar, veckor och t.o.m. månader innan den fysiska döden inträffar. (4)

http://www.bokus.com/bok/9789100115333/bonniers-barnbok/

2008 kom Peter och Elizabeth Fenwicks bok Art of dying (Att möta döden) ut (5). Peter Fenwick är en engelsk neuropsykiater som länge även forskat i nära dödenupplevelser. Hälften av alla klagomål som kom in till Storbritanniens socialstyrelse handlade om vården i livets slutskede. Flera studier visade att många döende förknippar sin ångest och förtvivlan den sista tiden med ovissheten om vart de är på väg. I England liksom i Skandinavien är sekulariseringen stor och många har lämnat sin kristna tro. När britterna i studier tillfrågades vad de är mest rädda för, svarar var tredje: ”Att dö ensam”. Den vanliga sjukvården accepterade inte uppgifter om sådana här upplevelser, så dödsbäddsvisioner var ofta ett tabuämne på sjukhemmen.

Som nära dödenforskare insåg Peter Fenwick att mer utbildning om hur dödsprocessen går till skulle kunna minska ångesten för patienterna och deras anhöriga. Han hade sett hur oron lättar om de döende vågade prata med personalen om alla möjliga existentiella funderingar kring döden och döendet. Tillsammans med hustrun lät han personal på hospice i England, Holland och Irland i några studier berätta om vad de hört från sina patienter under den sista tiden i deras liv. Det handlade om föräldrar som kommit för att hämta dem, återföreningar med livspartnern eller syskon som visar vilken ljus och kärleksfull plats som väntar. (Länk: SvD 9 aug 2011 ”Mormor började prata med någon som var osynlig” ). I det sekulariserade samhället är det mer sällsynt med religiösa gestalter som hämtar. Det katolska Irland hade fler sådana berättelser än England.

Berättelserna har systematiserats genom frågeformulär och renodlats från fenomen som kan förklaras medicinskt. Två av tre vårdare hade fått 50 dödsbäddsvisioner berättade för sig under det år undersökningen pågick. Inalles redovisas 118 berättelser i boken. Patienterna är helt klara när de har sina upplevelser och oroas inte över dem utan tar emot dem med förväntan och lättnad.

Dessutom har paret Fenwick tagit med 35 berättelser från människor som känt på sig eller fått varsel då en nära anhörig gått bort. I närmare hälften av dessa fall var döden oväntad. Det är i samtliga fall ett starkt förhållande mellan den som dött och den som får meddelandet och det är alltid den döende som styr det hela, enligt Peter Fenwick.

Förklaringar som kemiska förändringar i blodet och påverkan på hjärnan, intensivvårdspsykos, organisk kollaps och medicinering passar enligt dr Fenwick inte in på de berättelser som analyserats.

– Det är inte hjärnan i sig själv som är det mest intressanta, fastän dess underbara komplexitet och arkitektur är högst fascinerande, säger Peter Fenwick. För mig är det är det synnerligen intressantaste faktumet att det tycks finnas en port (gateway) till medvetandet. Nutida undersökningsmöjligheter av blodflöde (fMRI-scanning) och magnetiska förhållanden (magnetoencephalography) har visat oss fysiska strukturer som kan ligga bakom medvetandets (mind) förmåga att fungera. (6) (min egen översättning)

Min egen reflektion är att det i första hand är viktigast att sjukvårdspersonalen vågar ta till sig dessa upplevelser utan att analysera och bry sig om orsaker och att därigenom bättre kunna ”lyssna med hjärtat” och stödja sina patienter. Denna min ståndpunkt vilar på mitt eget arbete med kvinnors upplevelser under förlossningar.

Kersti Wistrand

Referenser:

1.  Barrett, W. (1926). Death-bed visions: The psychical experiences of the dying.

Wellingborough: Aquarian Press.

2. Osis, K (1961) Deathbed Observations by Physicians and Nurses. Parapsychology Foundation, Inc, New York.

3. Osis, K., Haraldsson, E. (1977). At the hour of death. New York, NY: Avon Books.

På svenska: Vad de såg i dödsögonblicket.(1977), Atlantis.

4. Wills- Brandon,Carla (2004), The mystery and meaning of Deathbed Visions part I & II.

Finns att läsa på länken http://www.paranormalnews.com/article.aspx?id=893

5. Fenwick, Peter and Elizabeth (2008). The Art of dying.Continuum Books.

6. http://www.spiritoday.com/dr-peter-fenwick-interview/

7. Andra tips på läsning:

+ Svenska dagbladets serie Livets in i döden från 2011

+ Comfort for the dying: five years retrospective and one year prospective studies of end of life experiences. Archives of Gerontology and Geriatrics 2010:51.

+ End-of-life Experiences: Reaching Out for Compassion, Communication and Connection – Meaning of Deathbed Visions and Coincidences. American Journal of Hospice & Palliative Medicine 2010.

+ http://paranormal.se/topic/efter-dodenkontakt.html