Ellen Key med sin nyskapande Livstro del 2

Ellen Key anser att människorna bör kasta av sig den auktoritära kristendomens bojor och förbättra livet på jorden här och nu istället för att vända sig mot en högre himmel.

Text: Kersti Wistrand

Ellen Key är en humanismens förespråkare
Den nya livstron ska träda in istället för kristendomen, menar Key, och visar på en framtidens människa, som genom kärleken, evolutionens främsta drivkraft, utvecklats till en ”själsmänniska” med största förmåga till empati och känsla för att vi alla utgör delar av samma helhet.

I Livslinjer I–III (1903-06) lägger Ellen Key fram sin livstro, en livsåskådning hon kommit fram till i mogen ålder. Hon är en sann visionär, som anser att evolutionen hela tiden går framåt. Hon tror på jordelivet och att kärleken är den upplyftande, sammanbindande kraften. I de äktenskap där man och hustru älskar varandras själsliga väsen föds harmoniska barn. Livets stora grundmotsättningar mellan män och kvinnor kommer i framtiden så småningom att upplösas och mänskligheten har då kunnat närma sig de höjder till vilket det nuvarande släktet endast är ett trappsteg. Hon målar fram ett framtida samhälle efter hundratals generationer, där naturlig empati och solidaritet kommer att råda människor emellan. Ett samhälle, där ”kärleken är själens högsta stegring och där släktet kan tänka, känna och handla som ett hjärta och en själ” (II:2,s 110).

I sin syn på livet har Ellen Key tagit intryck av tidens anda med Darwins evolutionslära och Haeckels monism, men även hans teori om att vi kan ärva våra förfäders känslor, upplevelser och tankar. Hon är även influerad av Spencers tankar att samhället genomgår en evolution samt av Goethe. Se föregående artikel.

Livslinjer I, handlar om kärleken och äktenskapet. Då Gud genom evolutionsteorin blev dödförklarad, uppstod en ledig plats. ”Kärleken” blir livets mening och grundkraft i tillvaron. Ellen Key formar en kärlekslära och en egen livstro, i vilken hon betraktar livet själv som livets mening: ”De som älskar varandra äro makar”. Hon går emot sin tids konvenansäktenskap och menar att kärleken makar emellan är det som gör äktenskapet helt och att det är kärleken som bör ligga till grund för ett lyckat äktenskap. Ellen Key anser att det finns ”en bestämd väsensolikhet mellan mannens och kvinnans natur” och denna olikhet borde kvinnan odla för att på ett värdefullt sätt kunna bidra till utvecklingen. Av synnerlig vikt är där moderskärleken, som tillhör kvinnans ”egenart”. Det är i dessa fulländade äktenskap de nya ”själsmänniskorna” så småningom kommer att födas fram.
Ellen Key använder ordet ”själslig” i betydelsen empatisk, kärleksfull. Själsmänniskan har således en väl utvecklad empatisk förmåga. Hon anser att själ och kropp är ett. Key har flera språkliga nyskapelser, där t.ex. ordet ”livsstegring” innebär evolutionens utveckling mot högre former och mot ”fullmänniskan”.

Livslinjer II (1905) består av två delar med underrubriken ”Människan och Gud”. I den första delen gör hon upp med kristendomen och i den andra framlägger hon sin livstro.

Livslinjer III (1906) handlar om skönheten i livet.

Ellen Keys Livstro översattes till flera språk och kom att debatteras och betyda mycket för samtiden, inte minst under första världskriget, då frågan uppstod om hur en allgod Gud kunde tillåta detta lidande. Hon översattes till flera språk och var en karismatisk talare.

Som tidig representant för kvinnorörelsen bidrog Ellen Key med att förmedla folkbildning till sina medsystrar i form av föreläsningar. Hon var med om att grunda Tolfterna, en förening utan stadgar och avgifter, vars enda syfte var att ge kunskaper. Tolv damer ansvarade för tolfterna. Man möttes över klassgränserna, lyssnade till föredrag eller musik och samtalade. Det var viktigt att man hade samkväm och trivdes tillsammans.

”Människan och Gud”

I följande tal låter jag Ellen Key själv formulera sig med sina egna ord hämtade från hennes Livslinjer del II, ”Människan och Gud”. Här låter jag henne nu själv stiga fram i nådens år 1906 för att föreläsa för oss. För att helt förstå Ellens genomslagskraft måste man höra henne tala, sade hennes samtid. Vi får därför föreställa oss hur hon började med att läsa innantill med låg röst och med sin karaktäristiska småländska brytning. Så småningom lämnar hon konceptet och fortsätter med hög röst.

Ellen Key presenterar sin Livstro

Kära systrar och bröder,                                                           Anno 1906

– De gångna årtusendena har varit mannens… Först under 1800-talet bevittnade vi kvinnosjälens genombrott. Om 1900-talet på allvar varder barnets, torde det därpå följande (2000-talet) varda människans – det århundrade då människoanden börjar närma sig sin verklighet och sitt verkliga väsen. (II:2, s. 177) Kvinnors största livs- och lyckouppgifter är släktskapelsen och själsutvecklingen. För att väl fylla dessa behöver kvinnorna samma mänskliga rättigheter som männen. Och tills de nått dessa har ”feminismen” sin uppgift kvar (II:2, 95).

Om intellektualismens och mannens makt i tiden

– Livet i Europa är sjukt av intellektualism, byråkratism, systematism och parti-ismer i all oändlighet. Allt detta som skiljer och sönderdelar är motsatt livsfromheten som förenar…

– Under mannens – och dualismens årtusenden har människorna behandlat varandra som ting, nyttiga eller skadliga ting, ting dem man vårdat eller krossat. Kvinnan, barnet och djuren, från att ha varit sedda som ting, börjar nu tillerkännas själar (II:2.s 179-181) Kvinnan är bärare av själens värden, som finns inom känslornas värld: ”solen skiner där själens värden växa; frosten härjar där livsmål sökas, som sänka själens värden” (II:2 s 95).

Världsbilden

– Vad vi i vår tid på det religiösa området bevittnar är att människorna andligt växa ifrån auktoriteten: bibelns, kyrkofädernas, religionsförkunnarnas – och vilja en, av uteslutande personliga grunder, bestämd religion. Andarna resa sig mot varje andlig myndighet som vill hålla dem fångna. (II:2 s 44)

– I de villornas värld i vilken vi leva, tror människan sig ha en världsförklaring. Men efter årtusenden äger hon ännu endast ett första osäkert utkast till en världsbild. Ja, hon har ännu inte hunnit så långt på sin livsförklaring, att hon helt känner sin egen kropp, än mindre sin egen själ, allra minst andras själar, som för henne ännu skymta som gestalter genom halvskinliga glas. Det högsta, hon tillsvidare nått, har varit en livsåskådning, där hon finner sig som en gåta samman med gåtor. (II:2 s 171-172)

Monismens världsbild framstår som kanske den slutliga. Den tror på det oändliga rummet fyllt av oändligt små kraftcentra, som vardera står i orsakssammanhang med alla de övriga, ett sammanhang som yttrar sig i lagbundna rörelser och lägesomvandlingar. ”Kraftens bestånd” är en i vår tid vunnen ”lag”. Samma kraft rundar världsklotet och tåren, orsakar rörelsen inom Vintergatan och inom vattendroppen. Varje sådant kraftcentrum har ett inre tillstånd, som är dess väsen… Materia och energi är en helhet sedd ur tvenne synvinklar. Deras växelverkan inom en organism kallar vi liv (II:1, s 188).

Människosyn

Vi vet att vi är delar av det eviga, orsakslösa varande, som här på jorden tagit livets form, ett liv vars stigande rörelse visar sig i en alltmer frigjord och medveten själfullhet. I allt, överallt, lever denna världssjäl, sänder sin sav i varje gren av det hela och ut i varje blad på grenen. Varje människa är ett sådant blad som fäller, medan släktet är det fortvarande, är livsträdet, det självt evinnerligen unga, ehuru bladen vissna, virvla hän och svinna i former, som de nya bladen ej kunna förnimma. (II:2 s 190)

För en äkta mystiker är den egna själens tillväxt en upplevelse han kan iaktta och påverka. Mystikern erfar det innerliga sambandet med det hela, det samband som innebär känslan att jaget, världsalltet, Gud, är ett, det samband i vilket människans oroliga hjärta slutligen finner ro. Människan vet att hon i ny mening är såväl ett himlens som ett jordens barn men ingalunda något ”Guds barn”. Hon är stadd i utveckling och samtidigt en del av helheten.

Den nya mystiken, av evolutionen närda har dock en annan tankeinriktning och känslobetoning. Icke världsfrånvänd som den äldre utan världsomfamnande, dödar ej begären men besjälar dem.
Gemensamt med den äldre mystiken är emellertid vissheten att det är själstillståndet, icke begreppen, som i fråga om fromheten är det avgörande. Evolutionisten följer sin intuition och söker stegra viljan till liv (II:2 s 216).

Evolutionen

Embryologin visar att den enskilda organismen utvecklar sig ur en begynnelse som ingen likhet har med den fullfärdiga individen. (II:1 s 183)

Redan nu känna vi i stora stunder huru vi bäras av otaliga själar, som med släktens blod givit oss något av sin gnista i arv. Vi inse att vi är ett verk av oändlig utveckling, att ingen från en högre värld nedsänd ande besjälat oss utan en på jorden småningom utvecklad ande. Vi ana att de ”minnen från en tidigare tillvaro” – vilka anföras som bevis för vår själs odödlighet, likaväl förklaras därigenom att släktets alla själar röra sig i oss. Ty vår personlighet är en återkombination av de dödas känslor och tankar, ett bottenlöst djup, där otaliga väsens och tidsåldrars hopp och ångest, lycka och lidande lämnat spår. Kanske dessa döda i och med oss ånyo förnimma kärleken, naturen, skönheten, såsom österlandets djupaste odödlighetstankar synas innebära. (II:2 s 181-190)

Länk

Den själfulla människan – evolutionens nya människa

Genom evolutionen har en alltmer sammansatt kroppslighet blivit uppbyggd och samtidigt har en alltmer sammansatt själslighet uppstått. Nu håller ett nytt själstillstånd på att växa fram på grund av nya andliga erfarenheter och en ny världsbild. De nya människor som växer fram är själens människor. ( II:2 s. 194, 37, 178) Betecknade för den nya människan är hennes vilja att själen ska växa genom kärlek (II:2 s 177).

Den av naturen själfulla människan blir även en fullkomlig levnadskonstnär, som lever med omedelbar livskänsla i nuet. Han äger en säker instinkt, som inser sina egna krav och kan sätta gränser lika stilla och orubbligt som han kan visa empati. Han har mod att undandra sig det umgänge han inte åtrår, att inte motta de förtroenden, uppdrag eller tjänster han inte önskar, men också mod att tillfoga de lidanden som är nödvändiga.

En sådan människa genomskådar allt och gör endast det som är väsentligt. Det som varit och det som är, det fjärran, som det nära, blir närvarande för hans känslighet; varhelst själar leva och levat förnimmer han dem i och genom sin egen.
Mellan den ”nya” människas inre och yttre krafter råder full harmoni, en innerlig växelverkan. Hans blick på hela livet, framför allt människorna, är så ömhetsfylld, att den ström av godhet, som utgår från honom, även frigör godhet omkring honom. Andra människor som vistas i hans närhet ser genom honom sina bästa möjligheter.
Levnadskonsten har hos en sådan människa blivit en andra natur, som utan eftertanke och utan möda, väller fram som ljuset ur sin källa. (II:2, s 157 f)

Livsstegringen

Vi håller på att lära oss, att människor ej endast kunnat samverka utan även samkänna.

Livstegringen är det mått varmed man kan mäta utvecklingen (II:1, s 163) Livsstegringen får allt högre former, vida skilda från det kroppsliga välbefinnandet. Medan livsstegringen för den lågt stående betyder stillandet av sinnliga behov, förbindes ju högre människan utvecklas, begreppet med vårt behov av de största möjliga känslor, med viljan att fullborda vårt livsöde, med kravet att ej gå miste om vår livs lycka eller åtminstone livssorg. Livsstegringen får allt högre former (s 185).

Själens värden finnas inom känslornas värld (II:2,s 95). Hos männen synes nu ånyo själens makt börja stiga. Detta beror därav att – i samband med evolutionismen – monism och humanism åter börja bli bestämmande. För känslorna i första rummet men även för tänkandet. Aningen om alltings enhet, tron på mänsklighetens makt till självförverkligande, vissheten att livets ändamål är levandet självt, detta leder därhän att ju fullare och finare en människa lever med själ och sinnen, dess innerligare känner hon sitt samband med det hela, med allvarandet och med allt varande (II:2, s 79).

Livets vilja är till växt och växandet är ett annat ord för självbefrielse, som åter är det djupaste ordet för frihet(II:2, s 15). Livet är till för att levas. Livet är en lyckoskapande själsrörelse. Lycka är att känna sig leva på det högsta sätt man är i stånd till. .. Det heliga är ”utvecklingens uppåtstigande spiral”. Utvecklingen för fram till ett nytt själstillstånd, inom vilket jagets och nästans sätt ej stå som motsatser (II:2, s 52).

Livet stiger endast genom fullmänniskor. Alla yttre förbättringar genom lagstiftning och samhällsarbete förbli därför verkningslösa i det stora hela, innan kvinnor som män inse att arbetet på själstillstånden är det djupast avgörande (II:2, s 96).

Kärleken – viktigaste kraften bakom evolutionen

Kärleken är den mäktigaste kraften i evolutionen och första huvudstycket i livstrons religion.(II: 2, s 1-108; II:2 s.92) För den genom evolutionen framstigande ”nya” människan betecknande, är att hennes själ skall växa genom kärleken (II:2, s 177).

Mannens och kvinnans väsen

Mannens väsen är, ett evigt strävande, som uttrycker sig fullast i sitt verkande. Kvinnans väsen är genom tillgången till en djupare och finare känslighet, fylld av känslans rikedom, och uttrycker sig fullast i sitt vardande. Ett skapande, som söker släktets höjder, en kärlek som söker själens höjder – detta är det evigt manligas och det evigt kvinnligas strävan. Deras förening i var enskild människa och i mänskligheten, är för Goethe självförlösningens väg, emedan endast denna enhet frigör hela människan, och jag samtycker. (II:2, s 254)

Mannen måste med naturnödvändighet alltid rikta sig mera utåt, mot livets hela övriga mångfald- där hans verksamhetsdrift, hans skaparkraft finner ständigt nya mål – medan kvinnan med samma nödvändighet måste rikta sig mera inåt, där hon som mor oföränderligt äger det högsta området för sin skapande verksamhet. Eller som B. Björnson uttryckte det: ”Mannen ger oftare den tändande gnistan, men kvinnan ”bättre vårdar den värme som redan kommit in i människolivet.” ( II:2, s 94f).

Och emedan kvinnan nått en fullare enhet mellan själ och sinnen ( dvs. har ett mer utvecklat känsloliv, K.W:s anm.) än mannen, står hon redan ett steg närmar denna än han… Därför behöver nu mannen i denna vår tid kvinnans hjälp liksom hon hans för att nå själfullhetens värld (II:2, s 177).

Människosläktets utveckling

Visst är endast att det för de nya människorna betecknande, är viljan att deras själar genom kärleken skola växa; att de sålunda par om par börja stiga uppför den gyllene trappan till en högre mänsklighet(II:2, s 177). När nya varelser danas genom en stor kärlek, då ska detta förstora själen och skapa ett rikare, fullare människoväsen men en åt alla håll utstrålande känslomakt (II:2, s 85).

Själsutbytet och livsgemenskapen mellan man och hustru skola omfatta mer än endast hemlivets uppgifter; att vardera ska älska uttrycken av varandras personlighet även på andra områden än deras eget samliv. Liksom den kvinnliga och manliga olikheten är oumbärlig för det naturliga livets uppkomst, så är den det även för kulturlivet (II:2 s.93, 97). Då det manliga och kvinnliga väsendets egenarter sammansmälter inträder andlig fruktbarhet.

Släktled efter släktled ärva och giva i arv ej endast – som ovan är framhållet – mer kärleksmakt utan även andra fysiska och psykiska krafter som blir av allt ädlare art och erhålla allt större jämvikt, ju mer kärleken i en allt innerligare enhet sammansmält manlig och kvinnlig väsensart.
När kärleken blir sådan, då står den i makten att innerliggöra, i att ställa själen inför de högsta helgelsekrav, den finaste självprövning, fullt i jämbredd med religionen. I framtiden erhåller kärleken religiös vördnad såsom oavvisligt villkor för generationens helighet. (II:2, s 111)

II: 150 Livets mening

Livstron, livsbejakelsen är den nya religionen. Livstron är hjärtats sak (II:2 s 212).

Det enda som kan ge var människas tillvaro mening är människans egen inre livsstegring…
Varje kraftutveckling är lycka. Man ska följa sitt eget väsens grundlag och behålla sig själv i sin egenart. Ju mer man kan förverkliga sina inneboende resurser, desto större lycka. Att leva omedelbart av verkligheten och utstråla verkningar. Ty i samma mån en människas skaplynne är livfullt, hämtar hon sina handlingar och motiv enbart ur sig själv. Men i den mån hennes skaplynne är livsfattigt öser hon ur vissheten, andra givit henne eller hon själv grubblat, men ej levat sig till.

Livet är till för att levas. Liv och lycka är förenade. Plikten är att odla lyckoanlagen. Lycka är att känna sig leva på det högsta sätt man är i stånd till (II:2, s 15). … Vårt arbetes mål är skapande av ett liv i skönhet. (II:2, s 52).

Det är genom sin livskraft ett folk visar sin rätt att vara till… Sök lyckan, ty sådana utgöra ett folks styrka, sundhet och skönhet. Och framför allt: ur ungdomens lyckovilja växer folkets framtid! Bli lyckosökande med högsta krav på er lycka (II:2, s 63).

Lev i nuet -LEV!

Eder Ellen Key

Ellen Key placerad i kvinnohistorien

Ellen Key var en tidig representant för kvinnorörelsen. Hon höll ofta föredrag om kvinnors myndighet och äganderätt till sin egendom. Hon var också den första kvinnan i Sverige som krävde kvinnlig rösträtt. Hon lade fram förslag till en ny äktenskapslag, till delad vårdnad och krävde skyddslagar för kvinnors och barns arbete inom industrin.

Inga Sanner, professor i idéhistoria, påpekar att Ellen Key ansåg att allt hängde ihop via kärleken, vilken låg som en väg mellan den enskilda människan och samhället. Kärleken innebar både religion och politik och kunde lätt kopplas med socialismens och kristendomens ”du ska älska din nästa”. Keys vision om att individens intressen går hand i hand med mänsklighetens har en politisk dimension och stod i nära förbund med de idéer om en förening av liberalismens individualistiska och socialismens kollektivistiska sida som hon hade uttryckt i andra sammanhang (Sanner).

Den moderna debatten om kvinnans egenart började redan på 1700-talet. Då började kvinnor hävda att upplysningsfilosofernas teser om alla människors värde även borde gälla dem. Kraven blev först avvisade och kvinnan utnämndes till ”hemmets ängel”. Kvinnans bidrag till hemmet skulle vara indirekt och skulle ligga i hennes förädlande inverkan på man och barn (Kvinnohist. uppslagsbok s 272 ). Ellen Key är påverkad av dessa tankar och hon varnar i skriften Missbrukad människokraft (1896) kvinnorna i att försöka efterlikna männen och deras prestationer.

Ellen Keys Livstro kom att betyda mycket både i Sverige och övriga Europa fram till andra världskriget. Hon hade en stark ställning i den socialdemokratiska kvinnorörelsen i Sverige och påverkade deras inställning i kvinnofrågan. Fredsrörelsen som uppstod i början av 1900-talet byggde på kvinnans förmodat milda och fredliga sinnelag. Pacifisten Ellen Keys syn mörknade dock under första världskrigets fasor och hon manar nu kvinnorna att vägra föda barn så länge dessa fasor pågår på jorden. Hon kunde nu även tänka sig värnpliktsvägran och nationell avrustning (4).

Även under mellankrigstiden levde förhoppningarna om kvinnornas påverkan kvar. Så småningom blev det plågsamt klart att kvinnans moderlighet och uppoffrande sinnelag också kunde användas till underkastelse under destruktiv manlighet. Då andra världskriget bröt ut bleknade därför Ellen Keys tankar om kvinnans egenart.

Den nyare kvinnorörelsen arbetar efter insikten att mannen används som norm i samhället, vilket samhällsområde man än vill diskutera, inte minst det medicinska. Kvinnoforskningen och kvinnorörelsen av idag anser att man måste bryta ned den patriarkala begreppsapparaten och rekonstruera världen. Redan under Ellen Keys livstid fick hon protester om generaliserande genustänkande och medgav då att det fanns kvinnor som hade mer manliga egenskaper och som saknade det ”moderliga sinnet” som ”utan att skada sig själva eller mänskligheten kunde vara sjökaptener och lokförare, vilket förekom i Amerika.” (s 258 Sthlmskvinnor)

Ellen Key skrev aldrig skönlitteratur som t.ex. Selma Lagerlöf utan var en provokativ pionjär och samhällsdebattör som föreläste om sin tids stora och aktuella frågor, vilka många gånger var tidsbegränsade med ett tydligt utgångsdatum. Hon gav visioner samtidigt som hon upprörde och förargade. Hon menade att ett utomäktenskapligt barn avlat i kärlek är ett äkta barn, medan ett barn avlat inom ett äktenskap utan kärlek är ett oäkta barn, något som var oerhört laddat. Hon fick kritik, inte minst av kyrkan och det borgerliga etablissemanget. Hon beskylldes för att förföra ungdomen och bidra till samhällelig upplösning. Till slut såg hon sig tvungen att lämna Sverige. När hon återkom efter sex år, lät hon bygga sitt berömda hem Strand vid Ombergs sydsluttning, där dåtidens intellektuella gärna samlades kring henne.

Ellen Keys Livstro – aktuell än idag

Ellen Key är tämligen bortglömd av dagens vardagsfeminister. Men ändå kan hennes Livstro, beskriven i Livslinjer I-III, vara väl värd att dammas av och plockas fram ur bibliotekens källarvalv och då inte bara som ett tidsdokument utan p. g. av sin aktualitet än idag i vissa avseenden. Böckerna är i befintligt skick ganska snåriga att ta sig igenom för en nutida läsare, men de får för min del gärna ges ut igen i starkt nedbantat skick och där man avlägsnat tidstypiska diskussioner.

Ellen Keys syn på barnuppfostran, pedagogik och kärlek känns fortfarande modern och dagens pedagogik bygger i mångt och mycket på hennes idéer. Debatten om mannens förmåga till inlevelse och närhet till sina känslor pågår än idag. Och visst kan detta vara ett led i mannens utveckling likaväl som kvinnan utvecklar sin självständighet och handlingsförmåga? Ellen Key anser att yttre förbättringar i samhället genom lagstiftning förblir verkningslösa på sikt, om inte både kvinnor och män samtidigt inser att det djupast avgörande är förändringen och arbetet på det  inre med ”själstillstånden” (II:2, s 96). Det har visat sig vara en sanning med modifikationer. Lagstiftningen måste till, men för den skull är det fel att förkasta alla hennes tankar i frågan. C.G Jung (1875-1961), den schweiziske psykiatern och analytikern, menade t.ex. långt senare att varje människa inom sitt psyke har en kvinnlig respektive manlig del, anima och animus, och att dessa står under utveckling, människosläktet till fromma. Den danske mystikern Martinus talar om ett liknande skeende.

Ellen Keys åsikt om en ”livsstegring” som får allt högre former från stillandet av våra sinnliga behov till mer komplexa känslor och upplevelser, för tankarna till Abraham Maslows behovstrappa, som dök upp långt senare. Hennes uppmaning ”att leva här och nu” kan jämföras med den nutida kognitiva terapins åsikter.

Evolutionens nya människa, ”fullmänniskan”/ den ”själfulla människan”, lever enligt Ellen Key i nuet, förverkligar sina inneboende talanger, kan sätta gränser samtidigt som hon är kärleksfull och sprider glädje och klarsyn i sin omgivning. Hennes empati och känslighet är så stor att hon kan kan förnimma ”det som är fjärran, såväl som det närvarande” inom sig (se ovan). När jag läser detta nickar jag instämmande och känner igen mig från flera av de hundratalet intervjuer jag gjort med nära dödenupplevare och barnaföderskor.

I flera fall med mycket svåra olyckor och djupa upplevelser och vid t.ex. förlossningar förknippade med stora blodförluster, har speciella eftereffekter uppstått. Till dessa hör medvetandevidgande förmågor som bl.a. telepati, klärvoajans, energiströmmar i kroppen förknippade med healingförmåga och ut-ur-kroppenupplevelser. Mina talesmän/kvinnor har ofta trott sig vara hjärnskadade eller galna, medan jag kunnat påvisa att det rör sig om alldeles speciella medvetandetillstånd inom ”det friskas sfär”. Många av de intervjuade har även genomgått en personlig omvandling, där de omprioriterar vad som är viktigt i livet. De säger sig ha blivit mer empatiska och kärleksfulla gentemot sina medmänniskor och byter ibland inriktning i livet till att arbeta med viktiga samhälleliga frågor.

Den amerikanske psykologiprofessorn Kenneth Ring, pionjär inom nära dödenforskningen, har i sin bok Heading toward Omega – in search of the Meaning of the Near-Death Experiences (1984) ett kapitel med rubriken NDEs and Human Evolution, där han menar att den andliga utveckling som många nära dödenupplevare genomgår hör ihop med människans evolution och att denna slags medvetandehöjning bidrar till att kunna hjälpa till att rädda miljön på vår planet.

Jag lär få möjlighet att återkomma till detta i senare artiklar.

Kersti Wistrand

Källor:
1. Key, Ellen, Människan och Gud I och II, Livslinjer II, (original 1905), andra uppl, 1925, Albert Bonniers förlag, Stockholm.
2. Sanner, Inga, Ett föredrag 28 januari 2013. Teologiska rum, Spånga församlingshem samt Sanner, Inga, Den segrande Eros – Kärleksföreställningar från Emanuel Swedenborg till Poul Bjerre, Nora 2003.
3. Clayhills, Harriet, Kvinnohistorisk uppslagsbok, s 271 f (1991), Rabén & Sjögren, Sthlm.
4. Österberg, C & Lewenhaupt, I & Wahlberg, A.G, Svenska kvinnor – föregångare, nyskapare (1990), bokförlaget Signum, Lund.
5. Scheutz, Lisbet, Berömda och glömda Stockholmskvinnor (1995), Bokförlaget Trevi, Sthlm.
6. Ring, Kenneth, Heading toward Omega, s 252 f (1984), Quill-William Morrow, New York.

Humanism & Kunskap