I södra Sverige drack man ofta av trefaldighetskällornas vatten även vid midsommartid. August Strindberg, som en period i sitt liv var alkemist och även sökte guldet i sitt inre, har skrivit en vacker allegorisk saga om den lilla oskuldsfulla flickan Blåvinge som finner Guldpudran och därmed vägen till livets källa.
TEXT av KERSTI WISTRAND
Foto: Wikicommons
Vår internationellt berömde författare August Strindberg (1849 – 1912) hade många strängar på sin lyra och hans uppfattningsförmåga, då det gällde detaljer, är enorm. Inte minst älskade han naturen och skärgården där han ofta vistades. I vissa av hans böcker återspeglar sig den kunskap om naturen som landsbygdsmänniskorna fortfarande hade på denna tid.
Under en period i sitt liv, vid mitten av 1890-talet, sökte August Strindberg den djupaste källan i sitt inre, sitt högre jag, och läste febrilt allt han kunde finna om alkemi. Han experimenterade och försökte på alla vis framställa guldet, en parallell till sin inre individuationsprocess för att tala med C.G. Jungs terminologi. Alldeles efter denna period och med nya livserfarenheter skrev han denna vackra allegoriska saga, ”Blåvinge finner Guldpudran”, som jag gärna vill återberätta så här i midsommartid.
En frisk källa var många gånger nödvändig för att man skulle kunna bosätta sig och leva på en plats. För att finna en sådan kunde man iaktta vegetationen i landskapet. Guldpudran växer ofta vid källflöden. Sagan berättar om den materialistiskt inställde rike mannen, som trots alla pengar inte kunde finna en källa med sött, rent vatten på sin skärgårdsö. Det är först när den lilla oskuldsfulla flickan Blåvinge, kommer in i den gröne mannens paradis och får veta hemligheten om var guldpudran växer, som hon kan hjälpa den rike mannen att nå livets källa. Han har dessförinnan tvingats bli ödmjuk och inse att materialismen endast är ena halvan av livet och att det mest väsentliga i livet inte går att få för pengar.
Sagan om Blåvinge som finner Guldpudran
”Den rike mannen hade en gång kommit ut till den fattiga ön och förälskat sig i den. Varför kunde inte den rike mannen säga, men han var betagen och möjligen liknade denna ö ett förgätet barndomsminne eller en vacker dröm.
Han köpte ön, byggde en villa och planterade allehanda ljuvliga träd, buskar och blomster. Havet låg utanför; egen brygga hade han med flaggstång och vita båtar; ekar stora som kyrkor beskuggade hans hus och friska vindar ströko över grönskande ängar. Han hade maka, barn, tjänare, dragare; han hade allt, men en sak fattades honom; det var en småsak, men det viktigaste av allt var det han hade glömt att tänka på: det var källvatten. Det grävdes brunnar och sprängdes i berg, men det kom bara brunt, salt vatten. Det filtrerades, blev klart som kristall, men förblev salt. Där kom sorgen.” [1]
Man började nu diamantborra för tusentals riksdaler, men fick fortfarande bara saltvatten. Och den rike mannen var tvungen att inse att man inte fick allt för pengar, inte ens friskt vatten när det vill sig illa. Livet log inte längre och hans sinne blev tungt. Skolmästaren på ön slog i gamla böcker och skickade efter en klok gubbe som gick med slagruta men det hjälpte inte längre. Men prästen som var klokast på ön talade med alla skolbarnen och utfäste en belöning för den som skulle kunna finna guldpudran som visade källdrag:
`Den har blommor som daggkåpan och blad som mandelblomman och det ser ut som gullstoft på de översta bladen – kom ihåg det!´
Barnen rände ut i skogen och på ängarna och letade och letade men ingen fann den.
Blåvinge
Men på ön fanns en liten annorlunda flicka, som inte börjat skolan ännu:
”Hennes far var dragon; ägde ett litet torp, men var mer fattig än rik. Hans lilla skatt var den lilla dottern; och hon kallades i byn vid det vackra namnet Blåvinge, därför att hon alltid var klädd i en himmelsblå tröja med vida ärmar, som hon viftade med när hon rörde på sig. Blåvingen är för övrigt en liten blå fjäril som syns i högsommaren på grässtrån, och hans vingar liknar bladen på linblomman, en flygande linblomma som har munspröt, där stoftsträngarna sitta.”
Blåvinge var ett mycket ovanligt barn, som talade så förståndigt och sällsamt, så att ingen visste var hon hade fått orden ifrån. Alla människor och djur tyckte om henne. Hon gick ofta ut ensam och strövade i timtal och när hon kom hem berättade hon de mest ovanliga ting som hon hört från gubbar och fruar som hon träffat. Hennes far lät henne hållas för han tyckte sig märkt att hon hade någon som beskyddade henne.
En daggfrisk morgon styrde den småsjungande Blåvinge sina små steg på strövtåg över de blomstrande sommarängarna och hagarna och in i skogen. Där mötte hon en grönklädd gubbe, som presenterade sig för henne som ”trädgårdsmästaren på Solglänta” och bjöd henne komma med för att se på hans blommor. Han förde henne till stranden och där var en liten bro som gick till en liten holme. Och där låg gubbens kungarike och paradis. Där fanns alla träd, buskar och örter och allt var ordnat som i en bok.
– Du har aldrig gjort någon varelse förnär. Jag ska lära dig att läsa i naturens ABC-bok, så att du får veta alla växternas hemligheter, sa gubben. Så började han peka och undervisa.
– Ser du barn, på den gråstenen växer något som liknar gråpapper. Det är det första som kommer när berget blir vått. Berget möglar; möglet kallas lavar. Här har vi två stycken; det ena liknar renens horn och kallas renlav. Den andra heter islandslav och om man ser på den med förstoringsglas liknar den blåsorna i människornas lunga. Därför kan man använda den mot lungsjukdomar, förstår du.
Den gröne mannen fortsatte att på liknande sätt undervisa om mossor, gräs och växter med den mest häpnande detaljkunskap:
-Och här ser du linet, den nyttigaste av alla växter, och som lärt människan att spinna. Se bara i blomman så ser du lintotten, där stoftsträngarna snor sig kring stiftet som blår kring tenen. Underligt är att det var en liten insekt, linvecklaren, som först kom på hur linet skulle spinnas. Av bladen spinner han med eget silke små väggtäcken och lakan åt sina barn. Men sen linet börjat odlas, är han slug att passa tiden, så att hans små är flygfärdiga innan linet rycks.
Gubben fortsatte att undervisa och kom även in på läkeörterna. Till slut säger han:
-Men nu ska vi hitta guldpudran, som har daggkåpans blommor och stenbräckans blad. Detta är hennes kännetecken och hon visar var källor är belägna. Daggkåpan samlar både dagg och regn i sina blad, och är själv en liten klar källa, men stenbräckan spränger berg. Utan berg får du ingen källa; berget må ligga hur långt bort som helst. Hon växer här på ön och eftersom du är så snäll ska jag visa dig platsen. Ur din lilla hand ska den rike mannen få det friska vattnet för sin torra själ, och genom dig ska denna ö bli välsignad.
Gubben bad nu Blåvinge om en avskedskyss och i samma stund han fick den, blev han ung på nytt. Blåvinge får sedan anvisningar hur hon ska vandra för att finna guldpudran. Hon ska gå in i nötskogen och fram till en silverlind. Under den ligger en kopparorm, och denne ska visa henne vägen till guldpudran. Hon följer gubbens råd och ormen leder henne till foten av ett berg, där solen lyser in mellan hasselbuskarna på en smal sträng av den saftiga örten som skimrar som det klaraste guld.
Blåvinge har funnit guldpudran och går hem med tre exemplar till sin far, som klär sig i sina finaste kläder med tröja, kask och sabel. Tillsammans med prästen går de till den rike mannen:
-Blåvinge har funnit guldpudran och nu blir vi rika i hela byn för nu blir det badort!
Den rike mannen hade slutligen efter många vedermödor fått sin källa och kunde släcka sin törst. Byn blev rik och det blev badort med ångbåt och handelsman; värdshus, postkontor, läkare och apotek. Guld strömmade om somrarna in i den lilla byn. Och allt var den oskuldsfulla lilla Blåvinges förtjänst!
Hela sagan kan läsas här: LÄNK
Mina reflektioner
Strindberg försökte och försökte framställa guld både i yttre och inre form i Paris 1896, där han utförde alkemiska experiment. Han kritiserade den naturvetenskap som bortsåg från det andliga i tillvaron och hade föresatt sig att revolutionera vetenskapen genom att skapa en ny världsbild, där ande och materia möttes och skillnaden mellan naturvetenskap och religion var utplånad. Men han levde i ekonomisk knipa och var i obalans efter en skilsmässa och dessutom äregirig. Till en god vän skrev han till slut: ”Jag skiter i guldet, men äran ska jag ta mig fan ha!” [2]
”Om ni inte totalt förändrar ert tänkesätt och blir som barn på nytt, kan ni inte komma in i det himmelska kungariket”, sa Jesus. ”Den som därför ödmjukar sig som det här lilla barnet är störst i det himmelska kungariket.” Säkerligen gäller även detta det inre alkemiska arbetet. Kanske var inte ödmjukheten tillräckligt stor. August Strindberg blev som besatt och plågades av ljud och syner. I den ockulta dagboken (1896-1901) beskriver han hur han lamslogs av elektriska rörelser inom sig och möbler började flytta sig av sig själva i hans rum. Hans infernoperiod börjar. Den varade tre månader och har beskrivits som en paranoid psykos. Jag tycker mig även finna inslag av besatthet och det som man inom dagens transpersonella psykologi benämner kundalinipsykos.
Något guld blev det alltså inte, men väl ovanstående vackra saga, som för första gången kom i tryck 1903 [1], då han kommit ur sin kris och kunde överblicka det hela. När de två naturliga principerna som frambringas i jordens inre kommer till stånd i ett tillstånd av absolut renhet så blir resultatet guld, enligt alkemin. Lilla Blåvinges oskuldsfullhet och mötet med den gamle mannens vishet i hans ”himmelska kungarike” frambringade guldet -livets vatten- som skänkte liv till den rike mannen och hela ön.
Kersti Wistrand
Referenser:
1. Ur Samlade skrifter nr 38 av Strindberg: Sagor. 1903.
2. http://www.ub.lu.se/en/sites/ub.lu.se.en/files/2012_strindberg.pdf
