Samiska spår III: Tvångslagar och förvisning

5
2336

390px-Familia_Sami
Samerna har vistats fritt i hela Svealand och kanske även i norra Götaland så sent som under 1600- och 1700-talen. Nu är allt vad samiskt heter – folk, språk, kultur – borta till följd av statlig centraldirigering med tvångslagar och fördrivningar. Kersti Wistrand fortsätter kartläggningen.

TEXT: av KERSTI WISTRAND
FOTO: Wiki Commons Public Domain

I de två föregående artiklarna ”Samiska spår” artikel 1 och artikel 2, har jag redovisat en del av vad arkeologisk och historisk forskning kommit fram till under framför allt tiden innan 1500-talet.  Så småningom tillkommer ny skriftlig dokumentation i form av statistik och avtal, juridiska dokument och kyrkoböcker. Historikern Peter Ericson, som är expert på sydsamisk historia, har på ett ingående, ambitiöst och intressant sätt gått igenom landskap efter landskap, där han kartlagt förekomsten av samer och hur de har behandlats. Alltsammans finns att läsa i hans innehållsrika blogg, som rekommenderas till alla intresserade, inte minst lärare och elever. (1) I denna artikel har jag hämtat en del information från just denna blogg.

Under 1570 låter kungamakten forsla stora renhopar till Mälaröarna och slotten Svartsjö, Färingö, Västerås och förmodligen även till Gripsholm. (1) I en bok med statistik över Sveriges ägor från 1571 (1, 2) redovisas mantalet tillhörande Västerås slott. Där ingår fyra renvaktare, bl.a. Pål Lappe och Anna Lappska. I Lappmarken i Dingtuna utanför Västerås fanns ett sameviste.

Små självständiga jakt- och fångstgrupper med småskalig renskötsel tycks ha rört sig i hela Svealand så sent som under 1600- och 1700- talen. Genom bl.a. kyrkoböcker, domstolsprotokoll och reseskildringar finner man under tidigt 1600-tal samer i södra Dalarna, Värmland (bl.a. Kristinehamn), Närke (Asker och Axberg), Västmanland (bl.a. Grythyttan, Västerås och Dingtuna), Uppland och Södermanland, men även i Östergötland. Dalsland och Västergötland nämns i sammanhanget, men där saknas än så länge belägg. (1)

I en föreläsning berättar professor emeritus Lars-Gunnar Larsson(3) att forskarna Peter Ericson och Ingvar Svanberg letat efter samer i kyrkoböcker och domstolsprotokoll i Västmanland, Uppland, Dalarna och Hälsingland och funnit många uppgifter. I värmländska kyrkoböcker har flera namn försvenskats. De har gjort kyrkoboksfynd så långt söderut som i Eskilstuna och Botkyrka söder om Stockholm.(4) Det var på 1970-talet som pionjären Ingvar Svanberg först kom på tanken att söka mellansvenska samer i kyrkoböckerna. Innan dess visste man inte så mycket om sockenlapparna i detta område.

Här är några exempel på vad man har funnit:
1633: en kvinna vid namn Marita anklagas för trolldom i Ölme härad i sydöstra Värmland. Hon sade sig ha lärt det av en lapp 16 år tidigare. (3)
1677 stod det på den samiska träsked som man funnit vid en utgrävning av Drottninggatan i Stockholm.
1686: domstolsprotokoll i Örebro avseende samers utövande av ”trollkonst”.
1690-talet: Karl XI anlägger ett sameviste högst upp på en bronsålderskulle i norra Stockholm. Det fick nu namnet Stora Lappkärrsberget och här skulle nu renskötande samer bo.(5)
1694, 8 maj: en same begravs i Nora, Västmanland.

När vi talar om denna tid får vi inte förglömma att Sveriges folkmängd var betydligt mindre än idag. Runt 1600 utgjordes hela Sveriges befolkning av ca 800 000 invånare. (6) Samtidigt har det stadigt funnits ett hundratal samehushåll från Jämtland- Ångermanland och nedåt södra Dalarna – Uppland, enligt Ingvar Svanbergs släktutredningar. Hur många som fanns i de övriga landskapen i Svealand eller i Götaland har ingen forskat fram ännu. Över huvud taget är sameforskningen i dessa områden en vit fläck på kartan.

390px-Reindeer_milking

Vad hände sedan?

Från att ha varit ett folk med hög status under vikingatid och medeltid betraktas så småningom samerna i Svealand som en belastning av myndigheterna. Tidigare hade de assimilerade samerna i stor skala bidragit till samhällets ekonomiska uppsving. Deras pälsverk efterfrågades t.ex. över hela Europa och vikingarna hade handlat med dessa skinn långt nere i Bysans (nuvarande Istanbul). Så småningom ändrades förhållandena och svearna började själva jaga i allt större utsträckning. Samernas ekonomiska betydelse för samhället dalade.

Från att ha levt sida vid sida i stor endräkt tidigare, uppstod nu ett ”vi” och ett ”dom” ur centralmaktens synvinkel, medan relationen till allmogen var fortsatt god. Det berättas att Axel Oxenstierna då och då hämtade en same med ren från Lappkärrsberget (se ovan) för att visa upp dem för prominenta besökare från andra länder. 1653 tvingades en samisk familj visa upp sig och jojka för den engelska ambassadören i Stockholm. Ett annat makabert exempel kommer från Danmark, där Kristian I son Hans giftes bort 1478. Som bröllopsgåva överlämnas en i Jämtland infångad same med päls, pilbåge och skidor. (3)

Katolska kyrkan drogs in i den kontinentala häxjakten, vilken borde ha upphört 1527 då Gustav Vasa införde övergången mot protestantismen, men så skedde inte. Jag har tidigare skrivit fyra artiklar om hästen, ett heligt djur från äldsta tid: LÄNK

Förtärandet av hästkött sågs efter kristnandet av Sverige som hedniskt och hästslakten, som fortfarande var tabubelagd, överläts mer än gärna till samerna. Lokalt gav detta nu upphov till vidskepliga historier om att samerna förvandlades till varulvar som rev boskap om natten. Kyrkan hade svårt att få grepp om de kringflyttande samerna och deras själavård och började tala om ”kringstrykande samer”. De flesta tycks ha kristnats -åtminstone på ytan- i Svealand, där de både döptes och begravdes inom Svenska kyrkan. Deras ursprungliga religion ansågs emellertid hednisk och suspekt med den följden att kyrkan påbörjade sin missionering och förföljelse, där både nåjder och deras trummor förintades i norra Sverige. (Bygdespelmännens fioler gick samma öde till mötes; spelmännen ansågs upplärda av djävulen.)

Centralmakten ville från och med mitten av 1600-talet tvinga ”de kringströvande samerna” i Västmanland och Uppland bort från bondebebyggelsen till fjällområdena för att hindra ”fattiglapparna” att ”ströva omkring och tigga”. Vad hade de över huvud taget i Svealand att göra? Var de inte ”tiggarlappar” som inströmmat från Lappmarken en gång i tiden? Vore det inte bäst att de återvände till sina förfäder i Lappland, deras rätta hemtrakt? Fördrivningar och statlig repression kom att pågå mellan ca 1645 -1760. 1729 greps tretton västmanländska samer, varav flera barn, och sattes i Gävles slottsarrest.(7)

En skrivelse finns bevarad där sex samer mellan Sundborn och Svärdsjö i Dalarna bad att få stanna kvar eftersom ”våra förfäder är födda här”. Idag vet man att det förekommit mycket liten kontakt mellan fjällsamerna i norr och samerna i Svealand och Mellansverige. Språken skilde sig så mycket åt att de inte förstod varandras tal, vilket visar att de två kulturerna levt skilda åt under en mycket lång period. Mellansvenska samegrupper har däremot sinsemellan haft livliga kontakter. Tvångsförflyttningarna var därför ett övergrepp från statens sida och innebar en etnisk rensning.

Varken centrala eller lokala förordningar ledde till att sydsamerna försvann. Om de tvingades iväg, återvände de alltid. Bönderna protesterade och skrev t.o.m. till kungs för att de skulle få stanna kvar, vilket så småningom resulterade i ett system med s.k. sockenlappar. Bönderna hade i århundraden levt tillsammans med samerna och haft nytta av många av deras kunskaper då det bl.a. gällde rovdjursjakt och rotarbeten. Svärdsjödräkten i Dalarna broderas fortfarande med tenntråd, ett minne från den tid då dalkullorna samverkade med samekvinnorna. (8)

Tenntrådsbroderi
Samiskt tenntrådsbroderi

”Samerna bör deporteras till Lappreservat”

1720 utfärdades en kunglig förordning att samer som inte uppehöll sig i Lappmarken skulle tvångsförvisas med eskort dit. (Känns det igen från den nordamerikanska politiken och indianreservaten?) Det blev inget omedelbart resultat och förordningen förnyades i september 1723. De försök som gjordes att deportera samerna slutade alltid med att de kom tillbaka. Från 1730 förband sig alla samer som befann sig söder om Ljungan att låta sig anställas som sockenlappar. I första hand var det frågan om en kontroll från myndigheternas sida. Samernas skulle mantalsskrivas. De erbjöds gratis mark och något litet övergivet torp och fick därmed en fast adress. Så föddes ”sockenlappen” med uppgift att vara hjälpreda åt bönderna, då det gällde att bl.a. kastrera och slakta hästar, jaga varg och björn samt tillverka korgar, fiskeredskap, linor och rep av trädrötter. Samernas sysslor kom att förknippas med deras etnicitet. (7)

Historikern Peter Ericson letar ständigt fram nya källor ur arkiven. Här är en kungörelse (nr 1398) från Kungliga Patriotiska Sällskapet, författat i december 1789 (9):

Undersökning om hur de s.k. sockenlapparna skulle kunna förmås till samhällslevnad av Blix M, 1789:

”Jag anser att från högre ort skall utfärdas en förordning att alla lappar skall inflytta till Lappland. Vägrar de skall de sändas till besuttne män söder om Uppsala för att där bruka torp eller backstugor. De skall dock få ersättning för renar och bössor. Skjutsen skall kronan bestå. Månne den inte är angelägnare än fångskjutsen. Var man som planterar ett lapphushåll på sina ägor, skall anmäla detta till Landshövdingen. Sockenlapparna talar ju svenska. Genom kriget finns många torp öde, där ägaren hellre borde se en lapp, än att stugorna står tomma. Man torde tro att dessa lappar inte ändrade sitt levnadssätt, men det finns bevis för att dalkarlar, som av födobrist lämnat Dalarna avlade provinsens klädedräkt och seder när han flyttade. Detta skulle aldrig ha hänt om de stannat i Dalarna. Även i Bibeln finns liknande exempel. Inom 20 år skall dessa lappar vara inlemmade i våra sydliga nejder och ha antagit dess seder och bruk. I det nya luftstrecket skall det svenska mannamodet flytta in i dessa fega och försagda avfödingar av de forna frostiga och snöiga, de äldsta av rimtussar.”

Statens tvång att göra samerna bofasta blir början till deras förintelse i Svealand. Ännu en generation har de ett fåtal renar kvar, men sedan upphör renskötseln med ekonomiska svårigheter och skatteplikt som följd. Samernas status sänks och de blir socialt underlägsna de sockenbor de är satta till att betjäna. TBC och andra sjukdomar med en 80-90 %-ig barnadödlighet tillkommer.

Senare hälften av 1800-talet innebär slutet för skogssamerna. Industrialiseringen minskar efterfrågan på deras hantverk och slakterier tar över hästslakten. En assimilering äger rum. Man kan säga att de sydliga skogssamerna försvinner som minoritetsgrupp från åtta landskap. Den siste sockenlappen, Alfred Skoglund, i Torsåker, Gästrikland, dör 1914.

Här följer två radioprogram för den intresserade: Så fördrevs samerna från mellansverige: LÄNK 1 samt  http://sverigesradio.se/sida/gruppsida.aspx?programid=2327&grupp=12877&artikel=6300787

Kersti Wistrand

Referenser:

1. Ericson, Peter, https://southsaamihistory.wordpress.com/category/dalecarlia/

2. http://www.scb.se/H/Statistisk%20tidskrift%201860-1913/Statistisk-tidskrift-1872-bihang.pdf

3. Larsson, Lars-Gunnar, Linnélärjungen och sockenlapparna i Valbo. Föreläsning i Stockholms sameförening, 24 februari, 2016.

4. https://southsaamihistory.wordpress.com/

5. Nordin, Jonas i samarbete med Ojala, K.A., De äldsta samiska samlingarnas betydelse för skapandet av en kolonial världsbild. i ”Att samla Sápmi”.

6. https://sv.wikipedia.org/wiki/Sveriges_historiska_befolkning

7. Svanberg, Ingvar, Sockenlappar, i RIG – tidskrift utgiven av föreningen för svensk kulturhistoria, häfte 4, 1986. Svanberg, Ingvar: Hästslaktare och korgmakare. Umeå 1999.  samt föredrag av arkeolog Inger Zachrisson.

8. http://www.dt.se/dalarna/hedemora/dalabonden-uppskattade-sin-sockenlapp

9. https://southsaamihistory.wordpress.com/author/peterericsonsamiskhistoria/

5 COMMENTS

  1. Thomas Gunnarson på Facebook: Låter som en styrning från Stockholm och inget annat. Det gäller att splittra allmogen så att de inte kan angripa makten. Så är det alltid. Rent genetiskt så verkar hela norra Sverige ha samiskt påbrå vilket verkar vara logiskt. Så åter, denna uppdelning i samikat och ickesamiskt tycks bara vara en del i ambitionerna att splittra allmogen för att kunna styra från Stockholm.
    Gilla · Svara · 11 tim
    Thomas Gunnarson:
    Thomas Gunnarson Det finns en del kul genetiska detlajer från Skåne där man funnit norrländska mitokondrieDNA som härstammar från Norrland… Så allmogens rörelser har nog varit större än man trott…

  2. Hej och tack för länkning!
    Vi kan ju tillägga att sockenlappar fanns dels i Storsjöbygden och dels även i hela Västernorrlands inklusive någon angränsande socken som Nordmaling (fortfarande inom länet då sockenlapparna kom till) och tidtals även Ume LFS).
    Inrättandet av detta system var en glidande process och inte simultan i alla län. Spännande hybridsystem torde finnas att studera i utkanten av Härjedalen och utefter norra norrlandskusten. På sistone har jag också funderat om inte en och annan av de ”fria skogssamerna med blandnäring, som levde nära kusten sommarhalvåret”, om inte dessa redan i vissa fall hade ”smygbörjat” med att utföra tjänster åt bönderna, kanske från kring 1710-talets hitre hälft.. Ett annat område som är tämligen okänd i dessa sammanhang är Uppland, vars sockenlappar i västra landskapet borde utforskas närmare.
    Tack för att du ägnat din tid och stilistiska förmåga till att sammanställa våra olika rön. 1633 års process håller jag f n på att reda ut, och samen som vistades i Väse 1617, han hävdade sig vara norsk (se min blogg).
    Den antologi som jag och L-G Larsson arbetar med kan komma att bli riktigt spännande! Notera också att det planeras ett projekt som handlar om samerna utefter 62:a breddgraden med angränsande trakter.

    M. v. h. Peter Ericson

LEAVE A REPLY

Please enter your comment!
Please enter your name here

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.