Nomadfolken på Asiens stäpper började för ca 6 000 år sedan tämja vilda hästar. Hästen blev oumbärlig för samhällets utveckling och kom med sin lojalitet och trofasthet att stå människan mycket nära, en gång i tiden så nära att den betraktades som helig och mellanlänk till den gudomliga sfären.
Text: Kersti Wistrand
Nomadfolken använde hästarna som drag-, pack- och riddjur vid förflyttningar, men även som föda. Där vägar saknades, fick man ta sig fram på hästryggen i terrängen. Hästen blev livsnödvändig och sågs som en god och trofast vän lika mycket som ett husdjur. När befolkningen blev bofast användes den som hjälp att röja skog och bereda åkerfält. Skördarna ökade och därmed befolkningen. Genom hästens användning i krig, kunde territorier försvaras. Hästen blev både livsnödvändig och älskad som nära kamrat. Med tämjandet av hästen i Europa följde troligen även myter och riter från det indoeuropeiska området i Asien.
Hästen – himlavalvets dragdjur
De äldst kända avbildade vildhästarna finns porträtterade på franska grottmålningar och är 25 000 år gamla (1). Nere i Europa fanns den tämjda hästen på plats redan 2 500 f.Kr. och då även med helig status.
Arkeologerna vet från offerfynd att hästen varit i bruk i Sverige åtminstone från 1 700 f. Kr. Hästens anknytning till solen och himlavalvet är tydlig i den fornnordiska religionen.
På hällristningar och som dekor på brons- och guldföremål från bronsåldern (1 700 – 520 f.Kr) förekommer hästar, ibland tillsammans med solar/hjul, vagnar, skepp och människor. Liknande hällristningar finns f.ö. i norra Italien. En tolkning av motiven på en rakkniv från tidig bronsålder och funnen i Sverige, är att myten om solens resa över dygnet avbildats. Över himlavalvet har solen draghjälp i sin resa av ett skepp och olika slags djur; på dagarna fågel, häst och orm och nattetid till gryningen av en fisk. (2) Mina tankar går osökt till föreställningar om den egyptiska solguden Ra och dennes resa med solskivan på ett skepp som färdades över himlavalvet.
Hästen var ett heligt djur främst i sin egenskap som solens dragare. På så sätt kom den att spela en framträdande roll i den kult som bronsålderskulturens människor utformade kring föreställningen om solen som en urkälla för livskraften. Ceremoniella vagnar, s.k. solvagnar där en häst drar solen, har grävts fram på några platser i Europa. Den danska Trundholmsvagnen är den mest kända.
Trundholmsvagnen, även kallad Solvagnen, funnen på Själland, Danmark från äldre bronsåldern ca 1300 f.Kr.
Fruktbarhets- och moderjordgudinna Nerthus ska enligt en myt, nedtecknad av den romerske historieskrivaren Tacitus 100 e. Kr, då och då rest runt i en helig vagn, ledsagad av en präst. Hon ingrep i människornas angelägenheter och vart hon än kom smyckades det till fest och alla vapen lades undan.
![De två hästutrustningarna från Eskelhem. I mitten finns fragment av den runda skålen som bronsålderns kvinnor satte fast i bältet på sin dräkt. [2]](http://humanismkunskap.org/wp-content/uploads/2015/02/VaultHandler.jpg)
De äldsta hästutrustningarna som återfunnits i Norden är tillsammans med kvinnosmycken funna i en kvinnograv på Gotland [3]. De härstammar från ca 500 f.Kr. och utgörs av tidiga munderingar till två parhästar. Hästarna har här varit dragare av vagnar. Man tror att de lagts ned i jorden som offer till en gudinna, osäkert vilken, men möjligen Nerthus. Sex runda bronsbucklor har suttit på seltyget till varje häst. I fyndet ingår också en stor rund bronsskiva. En del arkeologer menar att det rör sig om solsymboler. Liknande fynd har gjorts på flera platser i nordöstra Europa, ibland tillsammans med en liten kvinnofigurin i brons.
Den gotländska hästutrustningen var inte tillverkad i Sverige utan någonstans i Mellaneuropa, där hästen infördes långt tidigare. Man har i Sverige känt till och avbildat hästar på hällristningar och verktyg trots att hästen ännu inte introducerats hos oss, men vi vet att folk gjorde handelsresor även på denna tid. De kom hem med berättelser om det exklusiva och åtråvärda djuret och förde troligen också med sig berättelser om solen som färdades över himlavalvet, dragen av heliga hästar.
Det indoeuropeiska arvet
Många av våra myter tycks härstamma från ett gemensamt indoeuropiskt arv. Folkvandring och handelsresor förde med sig berättelser om solen som färdades över himlavalvet, dragen av heliga hästar. Den äldsta skriften om en solgud som dras av sju eller fyra hästar finns i den nordöstindiska urkunden Rigveda, nedskriven ca 1 700- 1 100 f.Kr. Många svenska yogautövare är väl bekanta med solhälsningen, en övning som utförs än idag.
I den grekiska mytologin färdades solguden Helios i sitt fyrspann med solen över himlavalvet medan den bevingade hästen Pegasus flög till gudarnas berg Olympos och så småningom hamnade på stjärnhimlen i form av en stjärnbild.
Den nordiska mytologiseringen
Även i vikingarnas mytologi finns hästar förknippade med himlavalvet.
Den oumbärliga och kraftfulla hästen användas också av asarna. I en tidigare artikel skriver jag om Oden och vikingarnas själsbegrepp ”hugr”. Med Sleipners hjälp nådde Oden andra världar och dimensioner. [4]
Under dagens lopp for guden Dag med sin häst Skinfaxe (”med den lysande manen”) över himlavalet. Dess man spred dagsljus över människorna. Under natten red guden Natt med hästen Rimfaxe genom underjorden för att nå himlavalvet i gryningen. Rimfaxe sprang så fort att han tuggade fradga som föll ned på marken.
Därför var gräset fullt av dagg på morgonen.
I Gylfaginnung i Snorre Sturlassons Edda, berättas hur gudinnan Sol fick uppgiften att köra solen över himlavalvet och brodern (eller möjligen sonen) Måne (Mani) köra månen, allt medan vargar jagade dem:
” ….De lät Sol köra hästarna som drog vagnen åt solen de hade skapat av stoftet som flög ur Muspelheim. ….”
En intressant detalj i sammanhanget är att solen förbands med den feminina sfären, något som avtecknar sig språkligt än idag inom germanskan. På tyska heter t.ex. solen ”die Sonne”, där `die´ betecknar femininformen.
Vargarna jagar solen och Mani (månen) Målning av J.C. Dollman 1909.
En reflektion över Dalahästens mytologiserande
Kan dalahästen vara en sentida variant av solgudens häst som den ryske professorn Dmitri Spivak lät ana (5)? Jo visst, möjligen. Men spåren bakåt i tiden har gått förlorade och jag misstänker att kristendomen försökt utplåna spår av en eventuell hästdyrkan i Norden. I föregående artikel fann jag vissa belägg för detta. I följande artikel kommer jag att åter göra en religionshistorisk djupdykning bakåt i tiden för att finna orsaken till denna kyrkliga förföljelse av hästen.
Kersti Wistrand
Referenser:
2) Länk
3) Länk Gudinnans smyckade dragare
4) Länk: Hugen – vikingarnas själsbegrepp
5) Länk: Dalahästen
