Vikingagudar i fågelgestalt

3
4635
Freja i falkhamn. Tavla av Monica Ljungberg-Öhrn
Freja i falkhamn. Tavla av Monica Ljungberg-Öhrn
Freja i falkhamn. Tavla av Monica Ljungberg-Öhrn
Freja i falkhamn. Tavla av Monica Ljungberg-Öhrn

Inom vikingamytologin kunde en del gudar och jättar ikläda sig en ”hamn”, dvs. anta en djurgestalt.
Fruktbarhetsgudinnan Freja uppträdde t.ex. i falkhamn och jätten Tjatse i örnhamn, vilket berättas om nedan.

Text av Kersti Wistrand

Under bronsåldern hade vi i Norden ett varmt klimat. Det gick alldeles utmärkt att bedriva åkerbruk. Jorden bar skördar och himlens skyar sände regn. Därför var de energier eller gudar som hade med jord/himmel och fruktsamhet att göra mycket viktiga.

Freja_Frej staty
Fruktbarhetsguden Frej och hans tvillingsyster fruktbarhetsgudinnan Freja dyrkades under denna s.k. vaniska tid. När klimatet senare blev kallare och skördarna slog fel, började folkvandringarna och man måste strida för både försvar och brödföda. Det var nödvändigt för männen att tillverka vapen. Järnåldern inföll och strax därpå vikingatiden med sina erövringståg. Frej och Freja tillhörde de gudar som övertogs av vikingarna.

Vikingarna menade fullt och fast att vissa gudar kunde uppträda i djurgestalt. Benämningen på djurgestalten var ”hamn”. Gudarna uppträdde understundom i djurhamn. Freja kunde ta en falk i besittning, medan jätten Tjatse uppträdde i en örnhamn. Oden antog en ormhamn, när han ville komma åt skaldemjödet som jätten Suttung hade rövat. När han flydde tillbaka med mjödet gick han in i en örnhamn. När det gällde snabba förflyttningar, användes fågelhamnen.

Britt-Mari Näsström, professor i religionshistoria, menar att hamnen innefattar ett slags själsbegrepp. Begreppet hamn var inte enbart en yttre form utan även en del av personligheten, som verkade tillsammans med personens (i dessa fall asarna och jättarnas) jag. Om någon går in i en örnhamn, beter han sig som en örn, samtidigt som hans ”jag” (eller ”medvetande”, artikelförfattarens anmärkning) finns inuti örnen. [1]

I ett par av Eddadikterna förekommer tanken att Frejas hamn är som en befjädrad kappa med flygförmåga [2], vilket kan ses på konstnärinnan Monica Ljungberg- Öhrns tavla ovan. Det ursprungliga synsättet torde dock röra sig om att Frejas placerade sitt ”jag” i en falk.

Jätten Tjatse i örngestalt

Asarna bodde i Asgård och jättarna i Utgård. Jätten Tjatse kunde placera sitt medvetande i en örn och brukade flyga omkring och speja och spionera på vikingagudarna (asarna) och gudinnorna. En dag fick han syn på den underbart vackra Idun, ungdomens och kunskapens gudinna, och blev blixtförälskad. Hur skulle han kunna få henne till brud?

Idunn

Idun var dotter till Oden och maka till Brage, musikens gud. Hon var mycket viktig för asarna, eftersom hon vaktade de äpplen, som de åt för att hålla sig ständigt unga och starka och få evigt liv.

Så råkar Tjatse i örngestalt en dag flyga över Oden, Loke och Höder som just offrat en oxe, som de kokade och skulle förtära olika delar av. [3]

Jätten Tjatjse i örnhamn stjäl ur grytan
Jätten Tjatjse i örnhamn stjäl ur grytan

Tjatse flyger snabbt ned och griper tag i en läcker bit av offerköttet. Den rasande Loke griper en stång och för att slå till örnen, men Tjatse tar tag i stången med den hängande Loke och flyger iväg med honom. Tjatse vägrar släppa taget om stången och tvingar nu den skräckslagna Loke att överlämna Idun till honom för att få behålla livet. [4]

Idun med ungdomens äpplen och Loke i Frejas falkhamn
Idun med ungdomens äpplen och Loke i Frejas falkhamn

De andra asarna blir mycket arga och tvingar Loke att hämta tillbaka Idun. Loke lyckas med detta genom att ikläda sig Frejas falkhamn, men förföljs av Tjatse i sin örnhamn. Tor lyckas dock få fatt på Tjatse, dräper honom och kastar upp hans ögon på himlavalvet, där två nya stjärnor tänds.

Mina reflektioner

Att gudar associeras med ett djur finns även inom andra religionshistoriska kretsar än den nordiska, t.ex. inom grekisk mytologi, där t.ex. Pallas Atena förknippas med en uggla.

Både Oden och Freja har anknytning till shamanismen och sejden och därmed kunskap att placera sitt jag i djurhamn. Mer om detta i följande artikel, som avslutar serien om djur ur ett annorlunda perspektiv.

Kersti Wistrand

Referenser:
1. Näsström, Britt-Mari, Nordiska gudinnor, s 208. Albert Bonniers förlag, 2009.
2. Trymskvädet
3. Näsström, Britt-Mari, Blot – tro och offer i det förkristna Norden, e-bok på nätet.
4. Sturlasson, Snorre, dikten Höstlång i Skaldskapens språk, kap. 17 och 22. (900-talet).

Monica Ljungberg-Öhrn har en konstateljé, där hon även bedriver kursverksamhet i yoga mm,   http://ateljelovas.se/school-of-remembering-atih/

3 KOMMENTARER

LÄMNA ETT SVAR

Vänligen ange din kommentar!
Vänligen ange ditt namn här

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.