Hur har konstgallerierna klarat sin överlevnad under coronakrisen? Joakim Granström i Örebro klarade sitt galleri med nya idéer och annorlunda marknadsföring.
TEXT och FOTO: KERSTI WISTRAND
Majsolen lyser från blå himmel. Träden står där i sin ljusgröna fägring och syrenklasarna blommande i lila när jag vandrar Storgatan fram mot Galleri Nord i Örebro. Ett anrikt konstgalleri som visar modernt måleri, konstglas och skulptur. Det bildades redan 1974 och övertogs av arkitekten Joakim Granström 2020 alldeles innan coronan bröt ut. Inte precis ett tidsmässigt drömläge och jag undrar hur han har lyckats överleva.
Jag är alltså på väg hit för en intervju. Joakim står välkomnande i dörröppningen men stiger genast åt sidan för här gäller avstånd och reducerat antal personer i lokalen.
Joakim Granström berättar att han alltid har varit konstintresserad. Han utbildade sig till inrednings- och husarkitekt och har tidigare varit verksam som sådan på heltid. Sedan kom familjeliv och tre barn och flytt till Örebro. Han ville testa något nytt och fann 2017 ett litet galleri, Exposé, där han fick utlopp för sitt konstintresse. När Galleri Nord blev ledigt i början på 2020 övertog han det.
- Det blev ju inte precis vad jag hade tänkt mig, berättar Joakim. Under långa perioder har det varit förbud på att ta in allt för många i lokalen här och det märktes också att intresset från allmänheten svalnade. Det blev ett svårt ekonomiskt läge både för alla konstnärer som ville ställa ut och för mig. Hyra och andra utgifter fanns ju kvar – plus en familj att försörja. – Men stig in så ska jag först presentera utställningen innan jag berättar vidare!
Galleriet är ljust och luftigt och har tre rum. Direkt när jag kommer in finns där några bord med konstkeramik bestående av vaser och urnor tillverkade av konsthantverkaren Melaine Baker-Hörnstein i Tyresö. De är konst och nyttoföremål på en och samma gång, en konstform knuten till vår nutid. Jag betraktar föremålen eftertänksamt och försöker tona in på konstnärinnans tankar, känslor och intentioner bakom. Jag kan riktigt känna njutningen av att forma leran med mina händer.
Mina blickar vandrar vidare till väggarna som är prydda med ett trettiotal tavlor målade av 87-åriga Marianne Pyk. Jag nickar, jo, henne känner jag till. Hennes konst hänger också på Moderna museet i Stockholm, så här är alltså en kändis. Och hon är dessutom folkkär både på hemmaplan och utrikes.
En titt i konstutställningsbroschyren ger följande besked: ”Marianne Pyk (född 1934) utbildade sig vid Konstfack 1951 – 1955 och Kungliga Konsthögskolan 1963 – 67. Hennes konst finns representerad på Moderna museet. Förutom målare och tecknare är hon också grafiker och författare.”
Marianne Pyks målningar är färggranna, naiva och smått underfundiga och jag ler åt tigern som ser ned på mig med sina två huvuden. Den är lekfullt utförd och lite finurlig och statisk, typisk för Pyks konststil, och lekfullheten smittar av sig på betraktarna som går där och myser. De avlånga dragen utförda med tunna svarta linjer inom vilka färgglädjen sprudlar är också typiska för hennes konst liksom de utmärkande vertikala ögonen. På hennes tavlor finns även gott om detaljer som t.ex. inbakade geometriska former eller siffror.
Någonstans har jag läst att tigern står för Marianne Pyks alter ego medan en flygande citronfjäril eller en ståtlig gentlemannagiraff ofta får vara symbol för hennes far.
Någon citronfjäril ser jag nu inte till, men väl en hel del andra motiv.
Är det kanske pappa Giraff och mamma Bläckfisk som är ute och söndagsgår i den röda hettan i Samarkand på denna tavla?
Familjen reste flitigt både till Nice och Samarkand. Motiven återger ofta barndomsminnen och utflykter längs boulevarder eller strandpromenader med exotiska djur och fåglar, marinliv och all sköns besynnerliga varelser. Gränserna mellan dröm, fantasi och verklighet plånas ut och ger betraktaren själv möjlighet att leva sig in och associera till sin egen barndom.
Humor och lekfullhet. Ömsinthet och allvar.
Kanske är det också därför som Marianne Pyks konstverk är så populära och har tagit sig in i så många hjärtan och pryder så många väggar.
Hur galleristen Joakim Granström klarade Galleri Nords ekonomi
Ja, så kommer vi då till de oundvikliga frågorna. Hur klarade Joakim sitt galleri under coronakrisens nedstängningar?
På galleriets hemsida finns följande presentation av Joakim Granström: ”Arkitekt SIR/MSA, Konsult och konstgallerist. Kreativ problemlösare och passionerad kreatör med öga för detaljer till gestaltande helhet. Lång erfarenhet som yrkesverksam arkitekt inom olika byggföretag, från tidiga skeden till färdigt projekt”. LÄNK https://gallerinord.se/shop/
Joakim får själv förklara sig:
- Jo, det gällde att tänka i nya banor. Jag gjorde två saker. Det ena bestod i att jag utvecklade en websida för handel med konst och att få konsten hemskickad. Man kan gå in på vår hemsida och klicka sig in i en webshop där olika konstnärers tavlor visas tillsammans med priser och så kan konstintresserade beställa den vägen. Det har funkat bra och jag har haft kunder både från New York, London och Rom förutom de svenska förstås. En del konstnärer hade redan en sådan kundkrets. Till dessa hör t.ex. Joakim Karkea som är bosatt i Tornedalen och målar akvareller. Jag upptäckte hans verk och ringde och frågade om han var intresserad av detta och det var han.
Den andra idén var att starta en ”Drive-thru”. Säg att någon ser ett konstverk på webben och blir intresserad. Så kontaktar denne mig och jag tar med mig tavlan ut på gatan där de stannar bilen och kan se närmare på tavlan och bestämma sig. På detta sätt kunde galleriet vara i gång trots nedstängningen. Jag fick uppmärksamhet både på lokal-TV och i pressen så det hjälpte ju även till att sprida informationen.
På min fråga hur omsättningen varit jämfört med tidigare år, svarar Joakim Granström att det naturligtvis varit mycket sämre och han hade inte kunnat leva på det om han inte hade haft andra uppdrag som arkitekt samtidigt. Då och då får han ett projekt att rita villa eller småhus. Just nu jobbar han också som konstkonsult i Storvreta i Uppland, anställd inom Uppsala kommuns landsbygdsprogram med uppgift att kontakta olika konstnärer och köpa in konst till offentliga platser som parker och vägtunnlar.
Och hur gick det med försäljningen av Marianne Pyks tavlor? Jo, ganska bra faktiskt. Joakim sålde femton mindre tavlor och lite litografier och gauchor. Det var provisionsbaserat vilket innebär att konstnärinnan fick en del av förtjänsten och galleriet en annan. Men till detta kommer skatt och arbetsgivaravgifter, inte att förglömma.
Joakim Granström värnar om sina konstnärsvänner och avslutar med att säga att han hoppas att det kommer att ljusna för dem framöver så att de har lättare att leva på sin konst.
Kersti Wistrand