En dag i skolan

Texten nedan fann jag på Facebook och letade upp Julia för att få reda på om den var från en egen upplevelse. Hon bekräftade det och jag frågade om jag fick lägga upp den på HK. Hon berättade att hon också höll på med en bok. Jag ser fram emot den./Börje

TEXT: Julia Fahlgren

Jag skulle börja fyran.
Jag hade fått en ryggsäck av morfar, en av läder som var så fin och så unik.
Handgjord, med mitt namn broderat.

-Den är lika unik som du. Det ska du vara stolt över! sa morfar.

Jag bestämde mig för att tro honom.
Vi var unika min ryggsäck och jag.
Jag hade nya skor också.
Inte äkta Adidas, men de såg ut som såna.
Och ett par nya jeans.
Jag var för ung för att få permanenta håret sa mamma,
men jag hade sovit i flätor så att håret lockade sig nedför ryggen.
Jag minns att jag tittade i spegeln i hallen och tänkte:
-Nu. I år blir det bra. Inte som i trean.
Jag är inte för ful. Jag är inte det!
Jag cyklade till skolan och ställde cykeln synligt i stället närmast skolan.
I år skulle den stå kvar orörd när jag kom ut.
Ingen punka.
I år skulle allt gå bra.
Jag hittade min hylla och hängde upp jackan, gick in i klassrummet och hängde min fina väska på stolen.
Bakom mig satt klassens populärast tjej.
Hon log syrligt och frågade vad Skogsmulle tyckte om att jag stulit hans väska. Alla skrattade.
Klassens snyggkille gick förbi och petade mig i håret med en linjal och sa:
-Tror du att du är SNYGG? Du ser ju ut som ett får.
Jag kände tårarna bränna.
Inte han.. Inte han..
Vem som helst men inte han!
Han hade sagt något snällt en gång förra året och mitt hjärta tillhörde honom sedan dess.
Jag svalde gråtklumpen i halsen och flinade.
-Jag vet! sa jag.
Det blev såhär för jag somnade i fläta!
Hann inte fixa det på morgonen! Haha!
Och ryggsäcken, alltså jag fick den av min morfar.
Jättetöntig! Jag ska slänga den och säga att jag tappat den!
Alla skrattade.
Det skrek av smärta inom mig.
Inte säga så om fina morfar som köpt den fina väskan..
Men jag måste. Jag måste skratta MED dom för jag orkar inte att dom skattar ÅT mig.
Efter skolan gick jag mot cykeln jag parkerat så fint.
Den var tippad, handtagen och sadeln var borta.
Jag svalde gråten igen och började gå med cykeln hemåt.
Populära tjejen och snyggkillen stod vid gympasalen tillsammans med sitt hov. Sin armé av hyenor.
– Ska du inte sätta dig på cykeln? hånlog dom.
Jag flinade också.
Populära tjejen slet tag i min väska och sa:
-Du skulle slänga den va?
Så gör det då! Eller ska jag göra det åt dig?
Hon pekade på en container som stod intill skolan.
Jag la ner min cykel på marken och sträckte mig efter väskan.
– Ta den då, fåret! skrattade hon.
Jag försökte men lyckades inte.
Snyggkillen tog den och sprang iväg mot containern.
Alla skrattade och hejade.
Han höll väskan över kanten och ropade: Ska jag slänga den eller ska du komma och ta den av mig och ha kvar den?
Jag svarade med sprucken röst:
-Släng den! Den är så ful!
Han slängde den.
Min fina unika ryggsäck.
Jag skrattade fast det rev inombords.
Jag ställde upp cykeln igen.
-Nä nu måste jag hem! Hejdå!
sa jag och började gå från klungan av barn.
Populära tjejens bästis tittade på mig när jag gick förbi och viskade till en annan tjej.
Dom fnissade.
– Har ni inte ens råd men äkta Adidas? sa hon.
Jag sa att det inte fanns äkta i min storlek på affären när vi skulle handla.
Hennes ögon smalnade till två springor och hon sa triumferande:
– Nej, du ljuger. Du vet inte ens var äkta Adidas finns. Du handlar ju på Knallen. Jeansen är väl också därifrån!
Jag minns inte vad jag svarade.
Vi hade handlat skorna på Knallen.
Jeansen också.
och jag visste inte var äkta Adidasskor fanns att köpa.
Jag minns bara att jag mumlade nåt och gick så fort jag vågade bort från dem.
Vägen hem var alltför kort den dagen.
Jag hade behövt flera timmars väg för att hinna fundera ur vad jag skulle säga hemma.
Hur skulle jag förklara att cykeln var trasig, att väskan var borta och att jag aldrig tänkte ha mina skor igen.
Hur skulle jag förklara varför jag ville ha håret ihopsatt och varför jeansen inte dög..
Jag lämnade cykeln i skogen en bit hemifrån.
La en hög grenar över den så att ingen skulle se den.
Jag sa att Jeansen var obekväma, att skorna gav mig skavsår och att cykeln hade blivit stulen. Jag hade glömt att låsa den.
Jag sa att ryggsäcken suttit på pakethållaren och försvunnit med cykeln.
Visst fick jag bannor för mitt slarv och visst fick jag skämmas för att jag inte kunde hålla reda på saker, men det tog jag.
Ingen smärta kunde vara större än den jag tidigare känt när jag sett medlidandet och oron i mina föräldrarnas ögon när de förstått att jag hatade skolan och alla i den.
Att jag grät inlåst på skoltoan och var ensam varje rast.
Jag ville inte göra det mot dem igen.
Så jag ljög och sa att jag slarvat.
Att alla hjälpt mig att leta cykeln.
Alla mina vänner.
och att snyggkillen gillat mitt hår.
Detta var en enda dag i mitt liv.
En dag av många likadana dagar.
Jag vet att det även var och är verkligheten för många andra barn.
Och att jag bara var ett av många barn som ville skona sina föräldrar.
För att deras smärta blev min smärta.
För att man även som barn vill skydda de man älskar.

Kom ihåg det alla ni föräldrar som har barn som kommer hem utan ryggsäck, utan cykel eller med en historia om varför skorna plötsligt inte passar.
Lyssna på dem. På det de inte säger.
Lägg bort mobilen och titta barnet i ögonen.
Fråga en gång till.
För ibland ligger ryggsäcken i en container tillsammans med allt hopp och all självkänsla barnet hade.
Lyssna, men tro inte alltid på dem när de säger att allt är Okej.

Julia Fahlgren