Båtyxa funnen i åker i närkebyn Hörsta

0
781

Lena Nilsson visar upp båtyxan som hittades av hennes farbror när han plöjde sin åker i Hörsta. Foto: K. Wistrand

Det s.k. båt- eller stridsyxefolket tog sig fram hela vägen från området norr om Svarta havet och anlände till södra Sverige ca 2 900 – 2800 f. Kr. De har namngivits efter sina båtformade stenåldersyxor.
TEXT: KERSTI WISTRAND

Vilken lycka för en bonde att plöja fram en stenåldersyxa i sin åker! Och inte vilken gammal yxa som helst utan en välbevarad båtyxa av grönsten, kanske 4 500 år gammal! Lena Nilssons farbror som var bonde i Södergården i byn Hörsta, fyra km väster om Kumla, var ute och plöjde sin åker. Plötsligt smällde det till i plogen. Han gick fram för att se vad som hade hänt och där låg stenyxan! Han putsade av jorden och såg att den var helt slät utan minsta skråma. Det var på 30-talet detta hände och så småningom fick Lena Nilsson yxan i sin ägo.

Vi sitter i Blåbandslokalen i Hörsta f.d. skolhus i väntan på ett föredrag och under tiden berättar Lena för mig:
– Jag kallar henne ”Pebbles” – ja, det är definitivt en ”hon” – som betyder småsten. Det var så att min make var stenhuggare och högg stora gravstenar och den här stenåldersyxan var ju som småsten i jämförelse.
Dessutom gick ”Familjen Flinta” på TV under den tiden och där fanns en liten flicka som hette Pebbles.

Den här båtyxan Pebbles kan förresten berätta om forna tider om man frågar henne och lägger örat mot henne. Berättelser som barn tycker om att lyssna till, förklarar Lena.

Jag frågar Lena om hon tror att den kan ha legat i en grav där i åkern.
– En grav? Det har jag aldrig tänkt på. Jag har tänkt att någon bara tappat henne. Men när du säger det fanns det en gång i tiden en stenhög, ”Ugglebacken”, ute på åkern. Den tog bönderna bort – kan det ha varit en gammal grav? Jag vet inte; kanske det inte ens var den åkern…
… I Kräcklinge, en grannsocken, har de förresten funnit en likadan yxa, men den är inlämnad på ett museum.

Källa: Krakkos, Wikipedia länk: File: Battle Axe culture.jpg – Wikimedia Commons

Strids- eller båtyxekulturen (ca 2950 – 2300 f.Kr.)

Stridsyxekulturen, även känd som båtyxekulturen, tillhör den yngre järnåldern och var utbredd i ett område av södra Sverige-Norge och sträcker sig från Bornholm och Skåne i söder upp t.om. Uppland i norr och längst den norska kusten upp till Tröndelag. Den återfinns även i sydvästra Finland, dit den ansetts ha kommit från Baltikum via Finska viken. Båtyxekulturen är en lokal variant av den s.k. Snörkeramiska kulturen som förekom i nordöstra Europa under tredje årtusendet före Kristus. När denna kultur upphörde skedde det relativt snabbt och samtidigt.

Båtyxekulturen beräknas ha nått Sverige- Norge ca 2900–2800 f.Kr. och tillhör den yngre stenåldern. Den äldre stenåldern anses ha haft sin början någon gång för 11–12 000 år sedan, då de första människorna vandrade in i Skåne. [1]

Extremt få välbevarade boplatser har hittats från denna tid. Troligtvis var dess invånare bönder. De hade boskap, bl.a. får, och var även jägare-fiskare. Vissa gravar tyder på jaktdjur som hjort, rådjur och fågel. [1]

Allt som allt finns det idag drygt 2400 registrerade båtyxor i Sverige, 157 är funna längs med Norges sydvästkust och 17 på Bornholm. I sydvästra Finland har man hittat 800 båtyxor. Man tror att båtyxefolket tagit sig dit från Baltikum via Finska viken. Dessutom förekommer båtyxorna i de centrala delarna av Europa.[2]

Strids- eller båtkulturen, som var utbredd i de centrala delarna av Europa, introducerades i Sverige via Skåne och Blekinge, där man funnit gravar från denna epok. Den döde, man eller kvinna, placerades i fosterställning och omgiven med gravgåvor. Till dessa hörde enstaka båtyxor som låg i jämnhöjd med kraniet.

Enligt modern DNA-teknik finns en koppling mellan dessa skelett och Jamnakulturen på norra sidan av Svarta havet, vilket gör att man numera anser att båtyxekulturen är baserad på invandring.

Jamnakulturen (3500–2200 f.Kr.)

           Jamnakulturen, Wikipedia. LÄNK File:IE5500BP.png – Wikimedia Commons

Genom att DNA-testa skeletten fann man både ålder och ursprung till Jamnakulturen (3500–2200 f.Kr.) norr om Svarta havet, där idag södra Ukraina samt delar av västra Rumänien och Ryssland återfinns. Förmodligen är detta geografiska område de indoeuropeiska språkens urhem. Ungefär 3 500 f.Kr. tämjde man de första hästarna i Centralasien. Detta folk var mestadels nomader, men idkade även lite åkerbruk i närheten av floder.

Under 2010-talet kompletterades historien med hjälp av nytt DNA-material som pekar på en folkvandringsvåg västerut ca 3000 – 2500 f.Kr. Folkvandringen tycks mestadels bestått av manliga emigranter och erövrare som tagit sig fram med hästar och vagnar. En del av dem var kunniga i metallhantering.

Båtyxan från Hörsta. Foto: Kersti Wistrand

En diskussion om symboliken kring båtyxan

De manliga arkeologerna på 1800-talet gav båtyxan dess namn på grund av likheten med en båt. Den äldre stenålderns yxor hade andra former.

Till vad kunde båtyxan ha använts? Som ett verktyg eller en stridsyxa? De manliga arkeologerna och historikerna lade sina kloka huvuden ihop. Nja, stridsyxa var det nog inte. Det vore nog bättre att slåss med en stor sten. Och till yxa dög den nog inte heller. Var det en ceremoniyxa av något slag? Kanske hade endast byhövdingen hand om den? Hans statussymbol? Jo, förmodligen.

Männen ser alltså till yxans båtform och associerar till strid, hugg och slag. Ur kvinnligt perspektiv framträder en helt annan tolkning av yxan. Arkeologen Märta-Lena Bergstedt har ett feministiskt perspektiv och säger om sig själv:

Min erfarenhet är att tolkningar inom arkeologi och historia ofta är starkt mansidentifierade och därför vill jag ge alternativa tolkningar som jag anser kommer närmare en trolig sanning. Mitt fokus är att se på vilket sätt kvinnor varit ansvariga för samhällsordningen och när, hur och varför patriarkatet tagit över med krig och ojämlikhet som följd. Jag är därtill övertygad om att någonting annat har funnits, nämligen en samhällsordning där omsorg och omtanke varit rådande. [3]

2012 skrev Märta- Lena Bergstedt ett examensarbete om båtyxorna, ”Stridsyxor eller båtyxor. En diskussion om symboliken och dess betydelse”, vid Södertörns högskola. Nedanstående information är hämtad ur hennes arbete. [2]

M-L Bergstedt betraktar båtyxan ur ett helt annat perspektiv än de manliga arkeologerna och finner att dess karaktäristiska utseende har drag av både det manliga och det kvinnliga könet, en dubbel könssymbolik med andra ord. Den är en fallossymbol med en knopp till ollon och samtidigt kan man se formen av det yttre kvinnliga könsorganet, vulvan.             I Skumpeberget, Närke, har man funnit en gammal amulett i form av en båtyxa, vilket pekar mot den magiska innebörden.

Nordisk familjebok 1917. Wikipedia, LÄNK

Därför rör det sig enligt M-L Bergstedt inte om en statussymbol för en byhövding utan snarare om ett sakralt och magiskt ceremoniföremål som användes för att befrämja fertilitet och fruktsamhet vid brukandet av jorden, speciellt vid sådden. Att sådden tillhörde kvinnornas lott råder ingen tvekan om. I alla tidiga kulturer plockade kvinnorna örter och sådde medan männen fiskade och jagade. Det var först då ådern uppfanns som männen tog över jordbruket.

På bofyndplatser i Skogsmossen, Fellingsbro, har arkeologerna funnit keramikskärvor från 15 – 20 generationer, konstaterat med DNA och C14-metoden. Fingeravtryck visar att kvinnor har tillverkat keramikföremålen.

Befolkningen där tycks ha levt under fredlig samexistens utan krig eller andra traumatiska avbrott, möjligen i matriarkat där den unge mannen flyttade hem till kvinnan. I detta skede av tidigt åkerbruk använde man grävkäppar för att förbereda marken för sådd, ett kvinnogöra. Kanske den uppvaktande fästmannen bar med sig en egentillverkad stenyxa i brudgåva för att hans hustru skulle kunna få de fruktbärande makternas hjälp vid sådd och skörd och även friska barn till det egna hemmet? Märta-Lenas Bergstedts hypotes är alltså att båtyxan i själva verket har med fruktsamhet att göra och användes som sakralt föremål och andlig hjälpare för att påkalla makterna. På detta magiska vis gjordes jordarna fruktsamma och fertila så att man fick god skörd.

För att det skulle vara lättare att gräva använde man ofta en tyngd på grävkäppen. Möjligen har yxstenen använts som en ceremoniell sådan tyngd, där en grävkäpp förts in i hålet.

En annan kvinnlig arkeolog, Kim von Hackwitz, har funnit märken på båtyxans knopp, men inte på eggen. Hon menar att någon form av bultning eller knackning har åstadkommit detta under ceremonier. Har man kanske framkallat ljud genom att trumma mot klangsten? [2]

Arkeologen Märta-Lena Bergstedt avslutar sin avhandling på följande vis:                          – Båtyxan visar på en fyrfaldig symbolik – yxa, kanotform och de dubbla könstecknen. Förutom den magiska kraft som var inbyggd i yxan kan den därtill visa på den identitet dess bärare ville ha- sjöfarare, jordbrukare, skogsarbetare/husbyggare och kanske också en god make och älskare.

Kersti Wistrand

Referenser: 1) https://sv.wikipedia.org/wiki/Stridsyxekulturen
2) http://www.diva-portal.org/smash/get/diva2:611559/FULLTEXT01
3) https://feministarkeologen.com/about/

LEAVE A REPLY

Please enter your comment!
Please enter your name here

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.