Efter att ha läst Kersti Wistrands artikel om hennes uppväxt nära en skeppssättning tänkte jag på min egen barndom nära fornlämningarna i Hällevadsholm norr om Munkedal i Bohuslän, där jag sprang omkring och lekte. Även jag kunde uppfatta energier.
TEXT: GUNNEL SOLGÄRDE
Där står de i en lång krökt rad, dessa nio tysta, höga skepnader som mystiskt strävar mot himlen. De anses vara en av Sveriges märkligaste fornlämningar. Som barn sprang jag omkring och lekte där och kunde känna energier från en del av stenarna.
I gården intill dessa bautastenar bodde mina föräldrars goda vänner Arthur och Wendla. Idag bor sonen Leif med sin fru Gunvor där närmast stenarna och den ena sonsonen i familjens andra hus, strax över gårdsplanen.
Jag vill nu berätta om de gamla fornlämningarna i Munkedals kommun och använder mig av information från Bohusläns museum. [1]
Gravfältet Stenehed
Omkring en kilometer sydväst om Hällevadsholm ligger gravfältet Stenehed, en av landets märkligaste fornlämningar. Det är ett storslaget järnåldersfält med högar, stensättningar, resta stenar, en skeppssättning och en domarring samt nio bautastenar, dvs resta höga stenar utan inskriptioner, i en lång och något krökt rad. Ursprungligen har de varit elva eller tolv till antalet. Deras storlek och höjd ökar från 1,4 meter i norr till 3,3 meter i söder.
Ett gravfält av liknande slag brukar dateras till 400–600 e. Kr. Här kan du se en video om bautastenarna i Stenehed:
Man har grubblat mycket över dessa resta stenar. Själva ordet Stenehed påminner om Stonehenge i England och dess resta bautastenar i cirkel.
Hur kunde man forsla dessa stenar och ställs dem på högkant när man bara ägde primitiva redskap? Inte ens hjulet lär ha varit känt i dessa trakter.
Och vad var syftet med att resa stenarna? En astronomisk kalender? Utgjorde de en plats för riter till okända gudar? Eller minnesmärken över mäktiga forntida män och kvinnor? Eller kanske något helt annat som handlar om jordenergier som vi glömt bort? De lär vara uppställda mot en punkt två km bort där det finns ett gravröse från bronsåldern.
1980 ledde astronomidocenten Curt Roslund en undersökning av stenarnas placering i förhållande till solens upp- och nedgång vid sommar- och vintersolståndet. Han menade att stenarna kunde ha utgjort en slags astronomisk kalender. Om man tittar i stenradens riktning vid sommarsolståndet kan man se solen gå ner över Kleveberget cirka två kilometer bort där bronsåldersröset ligger.
Legenden om kung Rane som dödade sin blivande gemål
Till bautastenarna finns en gammal legend knuten.
Enligt legenden bodde drottningen Hud söder om Tanum och Kung Rane från Raneborg, några kilometer söder om Hällevadsholm. Drottningen ville gifta sig med kung Rane. Efter viss tvekan tackade han ja. På bröllopsdagen hade han dock ångrat sig och red ut på jakt. När drottningen med bröllopsfölje anlände till Ranes borg fann de att han inte var hemma. Drottningen lät då bränna ner borgen. När borgen var nerbrunnen och de skulle bege sig därifrån ska hon ha yttrat orden: “Hittills har du hetat Raneborg, men hädanefter skall du kallas Svarteborg!” (Svarteborgs kyrka i Munkedals kommun sägs ligga på samma plats som det nedbrunna Raneborg).
När kungen såg vad som hade hänt red han efter drottningens följe. Han kom ikapp dem när de hade stannat vid en källa för att dricka. Kungen överföll drottningen och klöv hennes huvud med sitt svärd. Hennes sällskap flydde men kungen red ifatt dem och dödade alla.
Stenraden på Stenehed sägs sedan i folkmun ha rests till minne av de dödade personerna. Eller var det kanske ”bara” där de dödades?
Bygdespelet om kung Rane
Willy Walfridsson, som kom från trakten, författade ett bygdespel om den gamla ”uppdiktade” eller kanske delvis sanna dramatiska händelsen som utspelades här för länge sedan.
Pjäsen tränades in i mitt barndomshem 1955, då jag var tio år, och min pappa Thore hade en av rollerna i spelet. Tor Bergner, kallad siste Klarabohemen och kompositör till en del av Ferlins dikter, var sångaren och lutspelaren i pjäsen. Han och Willy Walfridsson bodde hos min moster, granne till vårt hus med affär och bageri. Till skillnad från andra vuxna var Tor Bergner dagledig och sjöng ibland mitt på dagen för mig. Mitt på golvet i vårt hörnrum, stod han och förärade mig ”Snögubben Froste, han är lustig må ni tro” och andra sånger som han skapat. Jag minns det som nästan skämmigt och blygt, att en vuxen man inte hade annat att göra, men visst kände jag mig hedrad.
Till uppförandet av bygdespelet byggdes en stor scen med timmerstockar och med rejäla omklädningsytor baktill. En spännande byggnad som sedan stod kvar under många år. Intill fanns ett klangspel av upphängda stockar som man kunde spela på. Det blev modell för ett mindre klangspel som jag själv byggde och har släpat med mig genom många flyttar.
Gunnel Solgärde
Gästskribenten Gunnel Solgärde är konstnärinna, författare och sångerska. Gunnel har konstutställning på Galleri Själaglad 23-24 samt 31 okt under kulturveckan i Vänersborg.
Referens: 1) https://web.archive.org/web/20120304061249/http://www9.vgregion.se/vastarvet/bm/up/bohuskarta/detalj1.asp?ID=44
