Att skriva modern historia kräver en tusenkonstnär. Gamla tiders händelser skred fram i långsam takt, och det som inträffade var ganska lätt att dokumentera. Går man långt tillbaka, så finns bara fåordiga krönikor eller hörsägen att tillgå, så historikerns uppgift blir då på sätt och vis lätt.
I 2000-talets värld flödar däremot nyhetskällorna. Dygnet runt sprutar nyhetsbyråer, pressansvariga och tv-kanaler ut sina rapporter. Därtill kommer de nya medierna, som gör att ingen av oss helt kan överblicka skeendena. De bibliotek och arkiv som har till uppdrag att samla material för framtida forskare får nöja sig med att spara ett representativt urval, har goda vänner i biblioteksbranschen sagt mig.
En som förvånansvärt väl och personligt har lyckats bemästra dessa svårigheter är den brittiske journalisten och historikern Paul Johnson, född 1928. Johnson sveper igenom stora faktamängder och lyckas skickligt dra kontentan ur dem. Han har själv liknat sin metod vid en filmskapares som fäster sina scener på arkivkort och pusslar med dem tills de bildar en inbördes ordning som förmedlar liv och rörelse. Johnson kombinerar en medryckande journalistik med analyserande avsnitt, där bärande frågor skärskådas, samtidigt som bilder får förtydliga och accentuera textens budskap.
Men viktigast är inte metoden utan budskapet. Delvis följer Johnson här vår 1800-talshistoriker Geijers princip – att visa vad som verkligen sker i det som synes ske. Johnson nöjer sig inte med påståenden som upprepats ofta så att de godtas som sanning. Han sätter sig grundligt in i de skeenden han skildrar, gräver i okända källor och kan ofta dra helt nya slutsatser.
Ett tema som har gjort honom upprörd är de skeenden som ledde fram till avkoloniseringen, och som av många har godtagits förvånande okritiskt. För Johnson var den snabba avvecklingen av det brittiska imperiet olycklig, och för exempelvis Indiens del en olidlig katastrof. Många av efterkrigstidens våldshändelser och extremistiska statskupper menar han hänger samman med de former som avkoloniseringen tog sig.
En gestalt som Johnson här svårt fördömer är svenske dåvarande FN-chefen Dag Hammarskjöld vars stöd till frigörelsen han menar var naiv och förhastad. För den som beundrar Hammarskjöld men också kan tycka att hans insats i Sverige tenderat att haussas väl okritiskt är Johnsons version av FN-chefen från ett brittiskt perspektiv nyttigt att begrunda. Johnson menar (i sin bok Moderna tider, 1983, sv. övers. 1987) att Hammarskjölds val av handlingslinje i den tid av kolonialisering blev fatal och kom att försvåra de förra koloniernas fredliga övergång till demokrati och självstyre. Vad var enligt Johnson orsaken till att Hammarskjöld genom en sådan politik sökte avskära bandet mellan FN och den gamla Västalliansen, som Johnson skriver? Jo han menar att FN-chefen var ”det dåliga samvetet personifierat”, alltså det som Sveriges fördelar av sin neutralitet under de båda världskrigen hade skapat. Detta visade sig inte minst i Hammarskjölds attityd mot, och hantering av, Suezkrisen och konflikterna i Mellanöstern.
Paul Johnson har i ett bredare synfält intresserat sig för den moderna utvecklingen mot det som är dagens samhälle (Det modernas födelse. Han har pekat på den moderniserade lagstiftningen, på de tekniska landvinningarna och vad som gjorde dessa möjliga. I verk som Det modernas födelse, sv. övers. 1992) visar han förbisedda uppfinningar och andra skeenden som kom att påskynda det moderna samhällets genombrott.
Visst har Paul Johnson väckt kontrovers genom sin raka stil och genom de slutsatser han dragit. Att göra hans bekantskap är ändå uppfriskande. Den som läser hans böcker och kolumner genom åren får hjälp att skärpa sina sinnen och se mer kritiskt på sin samtid – och inte minst på hur de styrande agerar.
Carl Johan Ljungberg
