Bianca, Maria och trollen. J. Bauer, 1915

Fredagen den 13 November hade vi på Carl Johan Ljungbergs initiativ kallat HKs medlemmar till att besöka utställningen “John Bauer – Trollbunden” i Prins Eugens museum på Valdemarsudde, Stockholm-Djurgården.
Tio medlemmar anmälde sig men fem avvek av olika skäl. Här följer en kort rapport med bilder.

Foto: Ritva & Börje Peratt
Utställningen pågår 5 september 2020 – 24 januari 2021
Länk till utställningens hemsida

Vi hade ju varit där förut men Ritva ställde ändå in GPS som visade en annan resväg och det kunde ju vara spännande. Vi hamnade ute på en skogsväg i urskogen som slutade vid Prins Eugens väg nr 8 och museet låg på nr 6. Det visade sig vara en ogenomtränglig skog fram till detta mål och vi fick då vända och köra runt hela Djurgården vilket tog en ansenlig tid.
Väl framme berättade Rita Schwartz att hon tagit Djurgårdsfärjan till Gröna Lund och gått därifrån. Bra marscherat! Lisbet kom som vanligt med tåg från Västerås och Else-Marie från Knivsta deltog också, vi blev således 5 av tio anmälde som avslutade rundvandringen med en gemensam lunch.

I mitt speciella intresse för Bauer finns ju att jag länge velat göra en långfilm; “John Bauer och Bergakungen”. Mot denna bakgrund kan jag tillstå att flera av verken kanske inte var i den version jag helst hade velat se. Men visst är hans skildring av naturens mytiska varelser magisk. Och visst är det värt ett besök på utställningen. Bauers verk är på just denna utställning uppblandat med flera artister som gestaltade dåtidens natur och mystik.

Det finns också möjlighet att besöka Prins Eugens bostad och den är också verkligen värd en rundvandring med verk av Ernst Jospehsson, Zorn och Carl Larsson m fl.

Börje Peratt

Se gärna min pilot av John Bauer & Bergakungen

2 KOMMENTARER

  1. “Vilse i urskogen -ah!” Kände på mig att farliga saker var på gång på Djurgården, så jag stannade hemma!
    Då for ni säkert förbi Gustaf Frödings sist ägda hus som ligger utmed kanalen bortemot Isbladskärret … Förstår att ni fick frossa i dessa trolska trakter som så lätt förvänder synen på oss stackars människor … Hör bara vad Gustaf Fröding har att berätta för er av egen erfarenhet (uschmej!):

    “Och antingen ni tror eller inte gör detsamma,
    men annars är det sant och anagga mig, anamma,
    om inte det var trollpack, jag togs med en natt.
    Vi vaktade vid milan i Västanåmyra
    och natten led mot slutet och klockan var fyra,
    då hörde vi ett buller och Pär han skvatt.
    Det skallrade i fjälla, det dånade i jola,
    det råmade som oxar i berga”, sa Ola.

    “Det stampade och trampade från alla fyra hållen,
    och näggum det var roligt, för jaggu var det trollen,
    som långsamt kommo skumpande med dunder och duns.
    Det rungade och vren och sa knak genom skogen,
    för somma var så stora som kyrkan i Bogen,
    och tallar är som halm för en tocken en luns.
    Och Pär han kröp ner vid en rot av en gran
    och själv så kröp jag ner bakom kolkuja”, sa’n.

    “Det dunkade och klang som när skrotjärn slamrar,
    och somma hade armar som stångjärnshamrar
    och somma hade nävar såsom jättekast
    och somma hade gap som ett hål till en gruva
    och somma hade tak av ett kolhus till huva
    och somma glyste eld som en gnisterkvast
    och somma hade snut som en järnlyftkran
    och jaggu var det allt lite kusligt”, sa’n.

    “De satte sig kring milan och stekte sitt tackjärn
    och kokade sig soppa på spikar och klackjärn
    och mumsade på plog som på höns eller får.
    De dansade kring milan, det var som en hoppdans
    med kyrkor i polskdans och hus i galoppdans,
    det var som ett dön som när guffarn går.
    Och nog har jag vandrat och varit in i stan,
    men aldrig såg jag maken till dansgille”, sa’n.

    “Och rätt som jag ligger som ett hopviket knyte,
    så kommer där ett troll med ett otäckt snyte
    och tjåvar och tar på min fattiga kropp.
    ’Titt vint, titt på skack, det är ugglor i mossen,
    här ligger litet gubbkött’, sa tryntrollklossen,
    men just i detsamma rann sola opp.
    ’Se sola’, sa jag , det är ljusande dan’,
    då nöso de och lade på långkutten”, sa’n.

    “Det dånade i berga, det skälvde i jola,
    de skalade i väg bortåt fjälla där nola
    och drumlade i kull sig där nolaskogs.
    Det var som ett slagsmål av vettskrämda hyttor,
    som bruk gjorde hjulkast och jättekullbyttor
    och malmhus och kolhus och smedjor slogs.
    För trollen äro lika förfärade för sola,
    som jag för att skarva och ljuga”, sa Ola.
    (Bergslagstroll av Gustaf Fröding, 1894.)

LÄMNA ETT SVAR

Vänligen ange din kommentar!
Vänligen ange ditt namn här

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.