Björn Natthiko Lindeblad – en före detta buddhistmunks tankar om livet och döden

0
189
Björn Natthiko Lindeblad
Björn Natthiko Lindeblad

Björn Natthiko Lindeblad, meditationslärare och känd talare i radio och TV, hoppade 30 år gammal av livet som chef inom näringslivet för att leva som skogsmunk i Thailand under 17 år. Idag är han gift och lever hemma i Sverige med den obotliga sjukdomen ALS och berättar här om sina tankar kring livet och döden.

TEXT: KERSTI WISTRAND

FOTON: Skärmdumpar från YouTube

Han fick namnet Natthiko, ”den som växer i vishet”, när han 30 år gammal blev skogsmunk i Thailand. Han behöll detta som mellannamn, när han återvände till Sverige efter 17 år. Björn Natthiko Lindeblad, 58 år. Och växa i vishet vill han göra tills han dör inom en inte alltför avlägsen framtid.

Björn Natthiko har nämligen en långt gången ALS. Han diagnostiserades 2018. Musklerna har förtvinat och han har problem med andningen. Han sitter uppkrupen med ena benet uppdraget i lotusställning och svarar på frågor i TV4:s Nyhetsmorgon med anledning av sin nyutkomna bok ”Jag kan ha fel”. Det är lätt att associera till en liten fågelunge där han sitter bräcklig och lätt men med ett uttryck av glädje och förhoppning att snart lära sig flyga och upptäcka nya spännande nejder.

På frågan hur han mår just nu strålar han upp och svarar med ett stort leende:

– Ja, det beror ju förstås på vilken del av mig du frågar. Det är ett stort äventyr för mig att vara här i Stockholm för att prata om min nya bok, så själen är glad och nöjd, men kroppen mår inte så bra.

Idag är Björn Natthiko gift och lever i ett kärleksfullt förhållande. Det var också en kärlek, men en krossad sådan på en strand i semesterparadiset Thailand som gjorde att han sökte sig till ett kloster under de återstående fyra semesterdagarna. Där fann han generositeten, tålamodet, medkänslan och den absoluta närvaron i livet. Detta gav mersmak och gjorde att han så småningom valde munklivet och det kollektiva sättet att leva. Han fick lära sig att tillföra gruppen av sig själv och det han kunde. Han gav upp alla ägodelar, levde i celibat och steg upp för att meditera klockan fyra varje morgon.


Björn Natthiko Lindeblad till vänster.

De livsinsikter Björn Natthiko Lindeblad fick har han sedan delat med sig av till människor som tacksamt lyssnat och tagit emot. Det har inte varit så att han har proffsat på det utan han har blivit uppsökt av TV och radio. Han har kommit att bli en person som människor gärna vänder sig till när de söker vishet och meningen med livet. I somras var han åter igen sommarpratare. LÄNK Det har också blivit några böcker med åren.

– När jag kom hem till Sverige 2008, visste jag inte hur jag skulle försörja mig, men blev uppringd av TV ganska snart och på den vägen har det varit. Jag har haft förmånen att försörja mig genom att vara mig själv och jag tror att orsaken till att jag fått så mångas uppmärksamhet är att jag är mig själv. Jag följer den tradition som jag lärde mig som skogsmunk: `Sitt inte och fila på föredrag från de stora skrifterna. När du får en möjlighet så ska du istället dela med dig av dig själv och av ditt eget liv och saker du faktiskt lärt dig själv genom livet.´

Björn berättar att han för alltid kommer att vara buddhist. På frågan vad han har lärt sig efter dessa sjutton år som munk svarar han:

-Jag har lärt mig att jag inte ska tro på mina egna tankar. Ju längre vi lever ju mer upptäcker vi om oss själva. Vi kan inte längre skylla på vår barndom eller på andra utan vi märker att mycket av det som gör att vi mår dåligt, sker inom oss. Det kan t.ex. vara självkritiska tankar eller skuldkänslor. Med åren kan vi i bästa fall inse att det jag tänker spelar en stor roll i hur jag mår.

Den buddhistiska vägen är att man riktar sin uppmärksamhet mot andetaget eller kroppen, fortsätter han. Man lär sig ett väldigt enkelt sätt att släppa taget och upptäcka tankar som får dig att må dåligt. Där uppkommer då en frihet genom att man ser att man inte längre är det man tänker. Man behöver inte längre tro på det man tänker. När det stormar i hjärnkontoret kan man istället vila i andetaget eller i kroppen. Det är ett lite roligare sätt att leva.

-En av Buddhas stora upptäckter var just det självpåtagna lidandet som vi ägnar oss åt. Han sa ungefär: `Det är inte så lätt att vara människa, men vet du vad? Det behöver inte göra ont så länge´.

Björn Natthiko Lindeblad menar att man så småningom under meditationen ”att betrakta sina tankar” skalar av lager efter lager för att slutligen stå inför frågan ”Vem eller vad är jag egentligen?” Är jag bara de här känslorna som stormar ibland eller tankarna som far vill eller den här kroppen som blir gammal och sjuk och inte ser ut som jag vill?

När du vänder dig inåt för att söka efter ett slags varaktigt jag så upptäcker du att det är väldigt svårt att upptäcka ett sådant. I takt med att din jagupplevelse blir mindre fast och definitiv så känns det som separationen mellan dig och andra också reduceras.

Om jag nu inte hittar en riktigt fast kärna inom mig – varför ska jag då behöva hålla upp murar mot världen runt omkring mig? Den inåtgående rörelsen under meditationen gör att man mer och mer känner sig som ”ett vi” och allt mindre som ”ett jag och du”.

Björn Natthiko Lindeblad
Björn Natthiko Lindeblad

Så var det det där med döden 

En aspekt av döden är att vi som människor inte har någon kontroll över den. Vare sig vi vill det eller inte så tar livet slut en dag. När man omfattar den insikten fullt ut så slutar det med att man värdesätter livet och sina relationer på ett annat sätt.

Björn Natthiko Lindeblad har upplevt döden på nära håll för inte så länge sedan och snart är det hans egen tur. För några år sedan blev hans far allvarligt sjuk och valde att avsluta sitt liv genom dödshjälp på en klinik i Schweiz. Björn fanns hela tiden vid hans sida och imponerades av det goda omhändertagandet. Innan han lämnade kliniken blev han medlem på livstid i stiftelsen:

-ALS är obotligt. När jag fick diagnosen så läste jag på ordentligt och förstod hur hemsk utvecklingen var med muskler som förtvinade och till slut gav andningssvårigheter som så småningom leder till döden. Då tänker jag att jag är glad att jag har möjligheten att resa till kliniken i Schweiz och eventuellt kunna få hjälp att avsluta mitt liv. Jag har inga moraliska betänkligheter och det känns rätt att åka dit om jag väljer den utvägen.

Så tänkte alltså Björn, ända tills han nyligen fick ett mejlsamtal från sin bästa munkkompis i Thailand som berättade att han nyligen hade tagit farväl av en annan exmunk som återvänt till USA. Denne exmunk hade en mycket smärtsam cancerform som ledde till en död under stora smärtor. Björns thailändske vän hade frågat honom varför han inte ville sätta punkt utan genomgå den där oerhört smärtsamma dödsprocessen. Svaret blev: ”Jag har varit med hela vägen i det här och jag tänker inte checka ut nu. Jag står kvar på skutan tills den sjunker!”

Nu funderar Björn Natthiko Lindeblad på om han ska göra som sin amerikanske kollega eller inte, men kliniken finns ju alltid där om det blir för svårt.

Och hur är det att ta hand om andras sorg i det här läget? Björn svarar med ett leende:

-Jag är bekväm med sorg så jag tenderar att tolka folks sorg som kärlek. Vad skulle jag annars tolka den som?

Här kan du se och lyssna till intervjun LÄNK 

Här finns en podd där Björn Natthiko Lindeblad samtalar om existentiella frågor: https://pca.st/podcast/eec76930-d0b6-0134-ebcf-4114446340cb

Den 16 oktober lades en helt nygjord dokumentär om Björn Natthiko Lindeblads liv ut på youtube: Vem kunde ha trott?” Här kan du se den: 

Kersti Wistrand

 

LÄMNA ETT SVAR

Vänligen ange din kommentar!
Vänligen ange ditt namn här

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.