Just nu visar SVT två sevärda dokumentärer om ettbarnspolitiken i Kina och följderna därav i dagens samhälle. Passa på att se ”Ettbarnslandet” och ”De överblivna”.
TEXT: KERSTI WISTRAND
1949 uppgick Kinas befolkning till närmare en halv miljard invånare. Mao Zedong såg folkmängden som en tillgång och under hans första tid vid makten ökade folkmängden till en miljard. I en tidigare artikel visades att familjeplanering med aborter och steriliseringar började genomföras under västerländsk ledning efter president Nixon och hans utrikesminister Kissingers besök i landet 1972. Pengar skänktes från amerikanska fonder samt från FN:s befolkningsfond. LÄNK
För att bromsa landets befolkningstillväxt infördes 1979 den s.k. ettbarnspolitiken, som var en form av lagstadgad familjeplanering. Ettbarnspolitiken såg lite olika ut på landsbygden och i städerna. På landsbygden där arbetskraft behövdes kunde fler än ett barn vara tillåtet efter ansökan medan det var absolut förbjudet att i stadsregionerna ha mer än ett barn. Detta system upphörde 2015 och ersattes med tvåbarnssystemet.
SVT visar just nu den kinesisk-amerikanska filmaren Nanfu Wangs ”Ettbarnslandet”, som kan ses t.o.m. 18 april: LÄNK
Nanfu Wang är själv född i Kina 1985 och därmed uppvuxen i ett samhälle där man bedrev stark proganda för och upprätthöll den ettbarnspolitik som kom att vara i 35 år. Det var förbjudet att kontrollera barnets kön i förväg. ”Nan” betyder man och ”Fu” betyder bjälke, pelare. Föräldrarna hade hoppats på en pojke som skulle bära upp familjen, men så blev det inte men ändå fick hon detta namn. Man hoppades att hon trots allt skulle bli stark som en man. Föräldrarna kunde ha satt ut henne i en bambukorg på gatan, men valde att behålla henne trots att hon var en flicka.
Nanfu Wangs prisbelönta film från 2019 bryter tio års tystnad runt ettbarnssystemet och avslöjar den fruktansvärda och tragiska sanning som blev följden av detta stora sociala experiment. Filmen har redan fått flera prisbelöningar.
Upptakten på filmen visar taktfasta militärparader, militärflyguppvisningar och spetsiga bajonetter mot en blå himmel varvade med foton på fullgångna vackra, men aborterade människofoster. Kontrasten är stor mellan lydnaden-disciplinen i det kommunistiska Kina och det nyskapade sköra livet hos det barn vars föräldrar alstrat det i hopp och drömmar för dess framtid, men som tvingats abortera eftersom de redan fött ett barn.
Under 1979 – 1915 tvångsaborterades flera hundra miljoner foster eller sattes ut på gatan som nyfödda spädbarn, i synnerhet om de var flickor. De som lydde lagen om ettbarnspolitik fick fördelar i form av t.ex. ekonomisk belöning eller utbildning medan de som spjärnade emot bestraffades, bl.a. genom att deras hus vandaliserades och slogs i spillror. Skyltar sattes upp på alla husen. Dessa signalerade hur pass lydiga familjerna var mot kommunistpartiets ideologi.
Nanfy Wang som nu i vuxen ålder är bosatt i USA, reser till sitt föräldrahem, intervjuar sin mor, sina släktingar och äldre vänner, byns områdeschef som måste verkställa lagen och barnmorskor som var med och utförde aborter och steriliseringar under denna tid. Resultatet blir till en film med en mycket skräckfylld och obehaglig historik i ord och bild. Alla intervjuade säger: ”Det var order uppifrån. Jag var tvungen att utföra den och handla på det här sättet. Vi ville inte göra det, men lagen påbjöd det!” Propaganda, långvarig indoktrinering och bestraffningar/belöningar låg bakom. I det kinesiska samhället gällde inte individen utan det ”allmännas bästa”. Kollektivet gick före och individen skulle anpassa sig. Ett annat slagord var: ”Partiet har aldrig fel”! Individens personlighet, mänsklighet och samvete nöttes bort. Partiets order var det enda rätta.
Barnmorskor tvingades abortera foster som var 8–9 månader gamla och som levde då de kom ut. Kvinnorna grät och skrek. Somliga blev mentalsjuka medan barnmorskorna fick första-maj-utmärkelser och medaljer som framstående medarbetare samt applåder offentligt för sina gärningar. Det var ett krig mot det egna folket. Två barnmorskor intervjuas. De blev båda nationens hjältar. Medan den ena är stolt och tuff i sitt framträdande, är den andra skuldtyngd och ångerfylld och gottgör sina gärningar genom att idag hjälpa barnlösa par att få barn genom traditionell kinesisk örtmedicin.
En nutida konstnär, Wang Peng, intervjuas. Han gör stora konstverk i rött med maoistiska texter som bakgrund till målade foster. Han berättar hur han under denna 35-årsperiod som ettbarnspolitiken tillämpades, kunde finna döda nyfödda eller aborterade spädbarn i avskrädeshögar. Han såg deras skönhet och sörjde, men kunde inget annat göra än att protestera genom att dokumentera genom sin konst.
I ett avsnitt av filmen får vi se de äldre männens syn och attityd mot barnbarn som är döttrar. Dessa är av lågt värde. De blir ju bortgifta och lämnar sin släkt. Nej, de är inte mycket värda. ”Vi vill ha söner”, säger de och stöter bort alla barnbarn som är döttrar. ”Om man inte får några söner är det slut med familjen!”
Många nyfödda flickebarn sattes alltså ut på gatan för att någon barnlös skulle förbarma sig över dem och vilja ta hand om dem. Ofta stod korgen med barnet där både en och två dagar tills barnet var dött. Men det fanns också människohandlare som i smyg plockade till sig barnen och lämnade dem till speciella barnhem mot ekonomisk ersättning, något som bestraffades om myndigheterna kom på dem. Från dessa barnhem bortadopterades sedan många barn till USA och Europa – utan att de nya föräldrarna visste något om deras bakgrund.
De överblivna
Ytterligare en SVT-film som belyser liknande ämne visas fram till mars i år. Det gäller den israeliska dokumentären ”De överblivna” från 2017. Kvinnounderskottet är idag gigantiskt i Kina. Pressen att gifta sig ung har alltid varit stor för kvinnorna. Föräldrarna har alltid varit med och bedömt och sagt sitt. Så också idag. Äktenskapsmarknader i parker där mödrarna marknadsför sina söner visas upp.
Men hur går det för de unga kvinnor som inte finner sig i systemet utan vill få en make som de känner kärlek till och sympati med? Som vill välja själva? Allt fler tänker i västerländska termer, vill göra yrkeskarriär och själva välja make. De riskerar att pekas ut som ”sheng nu” – överblivna kvinnor. Dokumentären följer tre sådana kvinnor och deras öde. Vi får komma dem och deras föräldrar nära in på livet, höra föräldrarnas inställning och tjat på döttrarna. Se tårar och vrede. En av de överblivna gifter sig och får barn medan en annan bryter upp för studier i Paris.
En mycket sevärd film som ger förståelse för kvinnorollen i dagens kinesiska samhälle. LÄNK
Kersti Wistrand
Tagged:
