23 oktober, 2019

Vem är ärkeängeln Mikael?

Ärkeängeln Mikael trampar på Satan. Del av målning av Guido Rene (1575 – 1632). Wikipedia.

Mikael är en ärkeängel inom judendomen, kristendomen och islam. I utombiblisk tradition är han den ängel som står Gud närmast. Han är himmelens beskyddare och en andlig krigare som leder kampen mot kaoskrafterna.

TEXT: KERSTI WISTRAND

Den 29 september firar Katolska kyrkan ärkeängeln Mikael tillsammans med ärkeänglarna Gabriel och Rafael och ibland även Uriel. Som ärkeängel har han andra änglar underställda sig och kallas Sankt Mikael inom en del kristna riktningar. Han är himmelens beskyddare och den som leder kampen mot den fallne ärkeängeln Lucifer (Satan).

Vad är en ärkeängel?

Ärkeänglarna har en särställning inom änglahierarkin och står som förmedlare av budskap till Gud och till människor. Ofta anses de bestå av ljus och vibrera på mycket hög frekvens. Några kända berättelser är den om Maria bebådelse, då ärkeängeln Gabriel berättar för Maria att hon ska bli havande med Guds son samt den om Muhammeds uppenbarelse då Gabriel visar sig för honom och ger honom de ord som återfinns i Koranens första sura.

Religiösa traditioner kring ärkeänglarna finns inom zoroatrismen, judendomen, kristendomen, islam och Bahai. Enligt en hebreisk tradition är ärkeänglarna sju till antalet och de är härskare över de sju s.k. vandringsstjärnorna och satta till att härska över den jordiska världen: Raphael (solen), Gabriel (månen), Mikael (Merkurius), Haniel (Venus), Camael (Mars), Zadkiel (Jupiter) och Zaphkiel (Saturnus). Ärkeängeln Mikael ses som beskyddare av bl.a. Israel. Även inom ortodoxa kyrkan är ärkeänglarna sju till antalet medan katolska kyrkan brukar uppge tre – fyra.


Jesus och de sju ärkeänglarna. Rysk ikon. Wikipedia

Ärkeängeln Mikael

Man kan läsa om Mikael i Josua, Daniels bok, Henoks bok, Judas brev, första Tessalonikerbrevet, Uppenbarelseboken och Koranens andra sura. I Uppenbarelseboken heter det:

– Och det blev strid i himlen: Mikael och hans änglar gav sig i strid med draken. Och draken och hans änglar stred, men han övermannades och det fanns inte mer någon plats för dem i himlen. Och han, den stora draken, ormen från urtiden, han som kallades Djävul och Satan, han som förför hela världen, han störtades ner på jorden och hans änglar störtades ner med honom. (Upp 12:7 – 10)

Mikael avbildas på många klassiska konstverk där han framställs som atletisk och muskulös med kraftfullt kroppsspråk och höjt svärd, beredd att spetsa ondskan. Till hans attribut hör förutom svärdet ofta brynjan, ett banér och en våg. Han strider mot ondskan eller Satan (/den fallna ängeln Lucifer), ofta avbildad som en drake. På så vis står han även förebild för ”den andlige krigaren”.

Firandet av ärkeängeln Mikael, som kämpar mot ondskan och mörkret, sammanfaller kanske inte för inte ungefärligen med höstdagjämningen då dag och natt är i balans och jämvikt och lika långa. Vågen som är ett av hans attribut för också tankarna till astrologiska tecknet Vågen som tidsmässigt börjar då. Under medeltiden ansåg man att Mikael skulle vara närvarande vid domedagen och väga människans gärningar i rättvisans båda vågskålar.

Många egenskaper tycks ha givits till ärkeängeln Mikael rent religionshistoriskt sett. Tidigt ansågs Mikael ha helande förmågor, speciellt genom vatten. Berättelser om visioner av heliga mikaelikällor finns på flera håll i södra Europa. Även i Koranen förbinds Mikael med regn och vatten och anses vara ansvarig för naturkrafterna. Ett annat religionshistoriskt inslag är drakmotivet.

Drakmotivet

Drakmotivet förekommer över hela jorden. Medan draken i Kina är god och vis och härskade över vatten som floder, sjöar och strömmar [1], står draken i Gamla Babylonien och Västvärlden för kaoskrafterna och därmed det onda, men är även där ofta förknippad med vatten. Hos sumererna (3000 f.Kr.) firades nyårsfesten med det rituella drakdödandet. Draken tänktes där förorsaka torka genom att hålla regnet tillbaka. Han besegrades i riten av en gudomlig hjälte som frigjorde vattnet. I Babylonien bekämpade och besegrade guden Marduk den kaotiska saltvattensdraken Tiamat ur vars kropp jorden sedan skapades. I vikingamyten håller draken Nidhögg på att gnaga av roten på världsträdet Yggdrasil. Om och när han har lyckats står jorden inför sin undergång. I kristet sammanhang är draken ondskan personifierad och när draken stiger ned på jorden infaller den yttersta tiden enligt ett sätt att tolka Uppenbarelseboken.

Den andlige krigaren 

”Wie oben, so unten” (som ovan, så nedan). Ärkeängeln Mikael har på det jordiska planet en slags parallell i legenden om den kristne martyren St. Göran som räddar en stad eller ett land från draken. I en version räddar St. Göran en prinsessa, vilket kan ses som en metafor för kampen mot egot och dess frestelser, för att nå själslig befrielse (prinsessan= själen) och andlig mognad. Med jungiansk tolkning skulle man kanske kunna se det som en kamp för att förena animus och anima i balans och harmoni inom sig och nå utveckling i individuationsprocessen. Inom buddhismen finns begreppet ”den andlige krigaren” och inom kampsporterna ser vi den österländske och fredlige andlige krigaren som ett ideal. Detta krig äger rum i hans eller hennes huvud och hjärta och kräver mod, disciplin att leva i nuet, medvetenhet och engagemang att omvandla den emotionella kroppen och se klart istället för att förblindas av falska trosparadigm. [2] Den österländska metaforen är munken som fredligt rider på en tiger.

St. Mikael som strider mot draken i form av kaoskrafterna och ondskan – kan denna dualistiska metafor säga oss något än idag med allt mer växande materialism och klimatproblem som hotande kaoskrafter? Är inte materialismen med dess teknologiska vetenskapssyn och marknadskrafter en mer uppenbar kaoskraft /destruktiv kraft än någonsin tidigare i vår historia? Det materialistiska egocentriska synsättet som ensidigt satt människan i centrum som skapelsens krona och herre över naturen?

Ur det idealistiskt-andliga perspektivet utgör vi alla delar av en större helhet, där allt står i heligt samband i inbördes samverkan och påverkar varandra och där ingen är förmer än någon annan. Är det inte dags att acceptera tillvarons båda sidor: den materiella och den andliga och förena dem i vår syn på oss själva och omvärlden som ett steg framåt i vår egen mänskliga evolution? Måtte ärkeängeln Mikael och alla andliga krigare vinna slaget mot vår tids drake!

Kersti Wistrand

Referenser:
1. https://www.mytologi.nu/kinesisk-mytologi.html

2. http://www.toltecspirit.com/four-agreements/characteristics-of-a-spiritual-warrior/

I översättning: https://medvetandetsuppkomst.wordpress.com/2014/09/01/kannetecken-for-en-andlig-krigare/

Källor i övrigt: Ringgren H. & Ström Å. V., Religionerna i historia och nutid (1964), Sv. k. Diakonistyrelses bokförlag, Sthlm.
https://en.wikipedia.org/wiki/Michael_(archangel)

Spread the love
About Kersti Wistrand

Kersti Wistrand är psykolog och adjunkt i bl a religion och historia med studier i shamanism och medvetandeforskning. Hennes specialitet är förändrade medvetandetillstånd i samband med nära döden samt förlossning. Hon är tillsammans med dr Jan Pilotti redaktör och medförfattare till boken ”Medvetandet och döden” (1982). Se Libris. Boken innebar att Wistrand tillhörde kretsen av ”offentliga personer” under 80-talet. Wistrands forskning har fått stor uppmärksamhet i bland annat Ryssland.

Comments

  1. Hjördis Herlitz says

    Tack för texten som så tydligt sammanfattar änglarnas ev funktion. Just nu läser jag boken : Guds olydiga revben av Gunilla Thorgren. Min fråga till dig Kersti: Vad gör vi med gamla testamentets helt bestialiska berättelser? Hm…. på något sätt måste Kristendomen avhända sig dessa berättelser och på det sättet få fler att ansluta sig till andliga tilltal. Hur ska kyrkan överleva sig själv med dessa historier som grund-bagage? Frid så länge. Kanske vi ses ikväll. Hjördis

    • Kersti Wistrand says

      Jag måste säga, Hjördis, att för mig är Kristi död och uppståndelse som den lärs ut av kristna kyrkor minst lika obegriplig. Och i dessa tankar är jag nog en bland väldigt många i dagens Sverige. –

      Därmed sagt ska jag försöka formulera ett personligt svar på din fråga. Det finns olika vägar att gå, hjärnas/tänkandets väg eller hjärtats/ innerlighetens väg. Jag var tidigt tvungen använda mig av den första vägen.

      Åter igen hänvisar jag till att skaffa sig kunskaper så att man kan betrakta historien ur ett större perspektiv, ett metaplan, och kunna förstå och bara tänka: aha, så intressant, det var så här den tidens människor tänkte och fungerade i den kontext i vilken de levde! Det har varit en process inte helt utan smärtor särskilt under min barn- och ungdomstid fram till 20-årsåldern, en tid då jag kände mig tvungen att intensivt söka mig fram och bearbeta de kristna föreställningar angående både GT och NT som jag fått med mig ”med modersmjölken”. Jag sökte mig under tonårstiden förutom Sv kyrkan igenom samtliga frireligiösa samfund, lyssnade till predikningar, deltog i olika församlingsliv, intervjuade präster och pastorer om deras åsikter. Det var växtvärk och ett ömsande av skinn gång på gång.
      För mig var det religionshistorien och socialantropologin och även teologin som hjälpte mig att se inflytandet av grannfolkens språk, religiösa föreställningar och samhällsskick. Förstå herdekulturen och stammarnas och männens ställning i GT, följa tankegångarna i sumeriska Ur varifrån Abraham kom etc. (Anita Goldman förlägger i sin analyserande och utredande bok ”Våra bibliska mödrar” Edens lustgård till en rent geografisk plats i gamla Mesopotamien.) Förstå de tidiga kyrkofädernas (män) maktbegär och utformning och påverkan av det kristna trossystemet. Se hur den nitiska kristna missionen och kolonialismen en gång i tiden slog sönder icke-kristna fungerande samhällen och trossystem.
      Perspektivet blev större och större allt efter som mina kunskaper om andra religioner och filosofiska system växte. Jag fann att det gemensamma för dem alla var mystiken med dess andliga upplevelser.
      Genom andra personers upplevelser (och i viss mån mina egna) har jag lärt mig förstå olika djup inom medvetandenivåerna och även i någon mån lärt mig se sammanblandningar av ”det personliga bagaget” med de övermedvetna andliga nivåerna, i viss mån lärt mig så att säga skilja på irrationellt och överrationellt.
      Kanske är detta även den väg som många kristna måste gå. Att befria sig från förlegade trossystem för att nå en inre sanning där naturligtvis även hjärtat är med. Önskvärt vore att förstås att alla präster och kyrkoledare hade den erfarenheten och kunskapen.

      Med hälsningar från Kersti

Speak Your Mind

*

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.