Den nyazeeländska floden Whanganui fick 2017 som första flod i världen juridisk status som en person med samma rättsliga skydd som en människa eller ett företag. Landets ursprungsbefolkning, maorierna, har i decennier kämpat för sitt gamla synsätt på vilket naturen ska respekteras. Nu har de sedan 2017 vunnit en sådan seger. Lyssna vidare på SR1:s program ”Vetandets värld”.
TEXT: KERSTI WISTRAND
”Den här floden flyter från bergen mot havet. Jag är floden och floden är jag”, säger maorierna, ursprungsbefolkningen på Nya Zeeland, om Whanganuifloden. De drar ingen gräns mellan människa och natur. De ser på hur flodens hälsa speglar hur vi mår som människor. En maori presenterar sig med sitt namn och sin klan, men också med sitt berg och sin flod. Hen ser sig som en del av miljön och floden ses som en nära släkting och förfader.
Efter 170 års kamp har ursprungsbefolkningens synsätt nu vunnit laga kraft. Det man nu skapat är en ny plattform att tänka kring floden, ett nytt paradigm i tänkandet.
Radioreportern Djurvall är på plats för att få veta mer om naturens rättigheter. Hon intervjuar fiskaren Ben Potaka i ett maoriskt vitt möteshus, som vaktas av snidade träskulpturer med rödmålade maoriska krigare förställande byns förfäder. Dessa hjälper de nutida maorierna att minnas vilka de är och hur de hör ihop med den cirka 36 mil långa Whanganuifloden, vilken har sin källa vid en vulkan och har en unik fauna och flora. Den har också 200 forsar, alla med sina maoriska namn och personligheter.
Redan 1841 blev Nya Zeeland en engelsk koloni, men maorierna gavs rätten till sin mark, något som kolonisatörerna så småningom ”glömde bort”. Kampen om floden fortsatte dock och är den längsta kampen i landet. Den amerikanske juridikprofessorn Christopher Stone lanserade idén att ge naturen en juridisk röst 1972. Han funderade över att floder, djur och växter var rättslösa och saknade en röst. Maorierna fick därmed stöd i sina tankar och sedan 1980-talet har maoriklanerna runt floden förhandlat med staten.
Reportern intervjuar maorin Gerrard Albert som förhandlat med staten. Denne berättar hur två synsätt har sammanfogats i och med den nya lagen: gammal brittisk lagstiftning samt maoriernas syn på världen. Dessa ser floden som en anfader med egna rättigheter: ”Vi bestämmer inte över floden utan måste samarbeta med den.”
Kompromissen blev att inte ge tillbaka floden till ursprungsbefolkningen utan till floden själv. Man ska först fråga vad floden behöver och sedan leva efter det floden har möjlighet att ge människorna. Detta innebär ett paradigmskifte. Västvärlden betraktar naturen som en egendom eller en resurs och i lagtexterna är allt annat liv bortskalat, men flod är också insekterna, fiskarna och fåglarna som häckar vid stränderna, flodbankarna, grusbottnen, skogen som växer bredvid samt människorna som lever intill den. ”Vi måste se floden som den helhet den är”, säger Gerrard Albert.
Journalisten intervjuar även den västerländske borgmästaren på orten. Denne stöder projektet fullt ut. Den nyazeeländska juridikprofessorn Jucinta Ruru tycker inte att det är konstigare än att ett företag är en juridisk person. Ett företag företräds ju av en styrelse eller en person t.ex. På samma sätt är det med Whanganuifloden. Två personer är utsedda att på viss tid föra dess talan. Om samhället inte vill anpassa sig till floden och vänder ryggen mot den så finns det alltså möjligheter att föra dess klagan.
Här kan du lyssna till programmet: LÄNK
Kersti Wistrand
