Våra medicinalväxter: 3. Johannesört

Johannesörten, hypericum perforatum, innehåller det röda färgämnet hypericin, som är lätt stämningshöjande. Johannesörtsoljan ökar blodgenomströmningen och är därför kramplösande. Den kan masseras in vid muskelvärk, nackspärr och ryggskott.

TEXT: KERSTI WISTRAND
BILDER WIKICOMMONS

Johannesört heter Hypericum perforatum på latin och förekommer över större delen av Europa. I södra och mellersta Sverige är den ganska allmän och trivs bra på torr ängsmark, hällmarker och vägkanter. Det finns två sorters johannesört: fyrkantig och äkta. Om man håller runt stjälken kan man antingen se och känna fyra kanter eller en ovalt rundad stjälk. Den sist nämnda kallas äkta. Båda används örtmedicinskt, men den äkta har lite mer av de aktiva ämnena.

Johannesörten har mångårig rot och blommar med starkt solgula blommor i juli – augusti. Bladen innehåller oljefyllda och genomskinliga små rum vilket gör att de förefaller vara genomstungna, perforerade. De innehåller en eterisk olja som luktar likt kåda och huvudsakligen består av terpener. Förr användes johannesört förutom rent medicinskt till färgning av garn i nyanserna gult till brunt.

Gnuggar man blomman mellan fingrarna blir dessa blodröda av det färgämne, hypericin, som finns i den och som är besläktat med färgämnena i blod. Håller man upp ett kronblad mot solen kan man tydligt se dessa färgämnen som små prickar. Dioskorides som var läkare i den romerska armén kallade johannesört för ”mannablod” vilket förde tankarna till soldatblod just därför att det såg ut som om man blödde då man krossade blomman. Den ansågs inflammationshämmande, smärtstillande och läkande och användes på soldaternas sår. Örten förknippas med blod även i en del sägner och legender.

Vikingarna menade att Odens blod droppat ned på marken när han en gång blev skadad av ett vildsvin. En kristen legend berättar att Johannesörten spirade där Johannes Döparens avhuggna huvud föll medan en annan legend lät berätta att lärjungen Johannes samlade Jesu blodsdroppar i sina händer där han stod under korset, men ur de droppar som föll till marken spirade Johannesörten fram. Han plockade omsorgsfullt den med heligt blod genomfuktade örten ”för att till fromma troende skänka den som ett minne av Frälsarens död”. Därmed blev johannesörten en s.k. helig ört, som skyddade mot ondska och drev själve den lede på flykt och på detta sätt även användes av de katolska prästerna under medeltiden.

Användningsområden
Johannesörten används både invärtes som te och tinktur samt utvärtes som johannesörtsolja. Teet säga ha en kramplösande, urindrivande och lätt stämningshöjande effekt som sakta låter sig märkas efter någon månads intag. Det påstås även öka sekretionen av matsmältningssafter, framför allt galla. Som alla örtteer ska man använda det med måtta, dricka ett par koppar dagligen under högst ett par (-tre) månader i följd men sedan göra uppehåll några veckor på grund av den medicinska effekten. Vid större doser för invärtes bruk kan teet bli fotosensibiliserande, dvs det kan ge upphov till hudutslag och blåsbildning precis som om huden blivit utsatt för solljus.

Fortfarande åtnjuter ”hirkum-pirkum-brännvinet” gott rykte på sina håll. Det tillreds på så vis att de gula fräscha blommorna från johannesörten klipps av och läggs i en flaska brännvin som får stå med påskruvat lock en längre tid, gärna i solen och gärna framemot jul då blommorna silas av.

Den mest omtalade användningen nu för tiden är kanske som hjälp i perioder när man känner sig liten och vilsen, lätt nedstämd, har premenstruella besvär eller befinner sig i klimakteriet.

Hypericin har en lätt stämningshöjande effekt och man kan då pröva med att dricka en kopp johannesörtte morgon och kväll i två till tre månaders tid eller ta 1 – 2 johannesörttabletter tre gånger dagligen lika länge. [1] Teet tillreds genom att en matsked johannesört används till en tekopp vatten. Vattnet med de färska eller torkade växtdelarna hettas upp utan att koka och sedan stå och dra en stund, innan blommorna silas ifrån. Teet är gott, men kan intas med honung om man så vill.

Det finns även ett registrerat naturmedel, ”Lugn och ro” som innehåller både johannesört och vänderot och som kan användas i samma dosering, enligt biologisk medicin. [1]

Användning inom biologisk medicin
Den biologiska medicinen är utbredd nere på kontinenten och framför allt i Tyskland. Läkare tillhörande denna är traditionellt utbildade men omfattar en helhetssyn vilket gör att de vidareutbildat sig i bl.a. ört- och vitaminteraperier som de låter sina patienter ta del av för att bl.a. stärka immunförsvaret och för att stimulera dem till en sundare livsföring. Tidig företrädare för denna biologiska medicin i Sverige var leg. läkaren Karl-Otto Aly verksam vid hälsohemmet Tallmogården i Dalarna, dit patienter skickades från landstingen och som från 1980 och fram till nedläggelsen var uppförd på Riksförsäkringsverkets lista över godkända konvalescenthem. [1]

Leg. läkaren Mikael Nordfors som anammar den biologiska medicinen är medförfattare till boken ”Hypericum & Depression” [2] vilken hamnade på sjätte plats i New York Times bestsellerlista i augusti 1997. I boken presenterar han den tyska forskningen inkluderande 30 dubbelblindstudier där man fann att johannesört var lika bra mot depression som de s.k. ”lyckopillren”, fastän med mindre biverkningar och att johannesörtsmediciner var de mest föreskrivna antidepressiva medicinerna i Tyskland.

Företrädande läkare för biologisk medicin rekommenderar att testa johannesörtte eller -kapslar vid lätt nedstämdhet. Dessa läkare understryker dock att det finns många typer av depression och vid djup eller långvarig sådan bör behandlingen alltid ske med de konventionella medicinerna under läkarvård. Dr Aly skriver i sin bok ”Tallmogårdens väg till hälsa” (1985): ”I stort sett skall alla depressionstillstånd behandlas konventionellt- psykologiskt-psykiatriskt – med läkemedel- och socialt. Den biologiska medicinen kan där utöver stimulera till en allmänt sund och rytmisk livsföring.” (s. 148) [1]

Johannesörtsoljan kan man bereda själv på följande vis:
Plocka blommorna och lägg dem färska i en genomskinlig glasburk. Fyll på med kallpressad olivolja, rör om och sätt på burklocket. Låt det hela stå i ett fönster så att solljuset löser upp blommornas innehåll. Oljan blir sakta rödaktig. Efter några veckor (jag har sett uppgifter om två veckor samt 6–8 veckor) silas blommorna av. Oljan som luktar lite märkligt – och därför gärna kan strykas på på kvällen- förvaras sedan i en glasflaska och håller i två år.

Johannesörtoljan har ett brett användningsområde och är utmärkt i hudvård eftersom den ökar blodgenomströmningen, gör huden smidig och motverkar rynkor.

• Den är fantastisk som massageolja mot muskelvärk, muskelinflammationer, nackspärr och ryggskott.
• I litteraturen kan man hitta uppgifter om att johannesört skulle vara verksamt mot kärlkramp eftersom kapillärgenomblödningen ökar vilket tar sig uttryck som att kalla händer och fötter blir varma och ansiktsfärgen blir ”friskare”.
• Oljan kan smörjas på vid brännskador och hjälper även mot torra slemhinnor i underlivet och inne i näsan.
• Vid lindrigare bensår kan underbenet smörjas in, men inte själva såret, för att underlätta läkningen.
• Antroposoferna har använt oljan för att avhjälpa barns sängvätning. Oljan smörjas då in på insidan av låren.

Spädbarn som lider av magknip lugnar sig ofta om man stryker oljan på deras lilla mage, enligt Maria Treben [4] som även berättar hur de österrikiska bönderna allmänt använde den mot öppna sår, skador av alla slag, blodutgjutningar och körtelsvullnader.

Johannesört innehåller:

• hypericin som ökar genomblödningen i huden och har en antiinflammatorisk effekt. Det hejdar också det enzym som förekommer i ökad mängd vid depressioner.
• fytoncider som är anticeptiska, speciellt vid brännskador
• eteriska oljor
• garvämnen som tillsammans är sårläkande och inflammationshämmande. Garvämnena drar också ihop huden och stoppar blödningar
• flavonglykocider som stärker blodkärlen

Man ska inte använda johannesört om man:

• äter blodförtunnande mediciner
• använder psykofarmaka
• tar p-piller, vars effekt kan nedsättas så att graviditet inträffar

Kersti Wistrand

Noter:
[1] Aly, Karl-Otto, Tallmogårdens väg till hälsa. Praktisk biologisk medicin (1985). ICA bokförlag Västerås. ISBN 91-534-0938-8
[2] Bloomfield, Harold H; Nordfors, Mikael; Mc Williams, Peter, Hypericum & Depression, (1997) Amazon. https://www.amazon.com/Hypericum-St-Johns-Wort-Depression/dp/0931580366 Mikael Nordfors gav först ut sin bok (med mindre antal sidor) på svenska.
[3] Treben, Maria, Hälsa ur Guds apotek. Läkande örter, råd och erfarenheter. Femte upplagan 1990. Ennsthaler förlag, Österrike. Jag har den i svensk översättning men utan andra uppgifter.

Källor
Utöver ovanstående böcker nämnda i noterna, har följande litteratur använts:
Bergmark, Matts, Vallört och vitlök. Om folkmedicinens läkeörter. (1967). Natur och Kultur. Sthlm
Heino, Raimo, Naturläkarboken, (1983) Förlaget Prisma.
Hjort, Harriet, Blomstervandringar, (1969) Rabén och Sjögren,
Örtmedicin och växtmagi, (1983) Reader´s Digest AB Sthlm, ISBN 91-7030- 103-4