25 juni, 2019

Bror Hjorth och musiken

I Bror Hjorths hus på Norbyvägen i Uppsala visades vinterutställningen ”Bror Hjorth och musiken”. I år är det 125 år sedan han föddes. Skulptören och konstnären Hjorth (1894–1968) såg på musiken som ”all konsts moder” och försökte själv spela folkmusik på fiol trots sin stora hörselnedsättning.

TEXT OCH FOTO: KERSTI WISTRAND

Bussen passerar Uppsala slott, Botaniska trädgården och ytterligare någon hållplats och där dyker det upp, Bror Hjorths ateljéhus på Norbyvägen 26: falurött, en färg påminnande om uppländsk allmogestil, och omgivet av en trädgård med höga träd. Bror Hjorth lät rita och uppföra huset med början 1943. Det var först då som han började kunna försörja sig på sin konst. Han hade flyttat tillbaka till Sverige 1930 efter många år i Paris och med sig hade han sin danskfödda fru Tove och sonen Ole, född samma år.

På besök i Bror Hjorths hus

Ett sådant litet mysigt konstmuseum det blivit av konstnärens hus sedan Uppsala kommun startade sin verksamhet här för 40 år sedan! Och vilken hemtrevlig stämning! Den stora ateljén är fylld med resliga skulpturer och färggranna tavlor och där på ett bräde ligger penslarna och färgtuberna redo att användas – precis som om konstnären bara gjort en paus för att ta lite frisk luft i trädgården för att när som helst komma tillbaka och fortsätta sitt arbete.

Och tänka sig: när man kastar en blick ut i trädgården bakom ateljén är det som träden i vinterskrud sträcker på sig, skakar av sig all snö och börjar skjuta gröna små löv. På marken växer stiliserade röda tulpaner, narcisser och påskliljor och syrenernas blomsterklasar är snart färdiga att öppna sig. Det doftar härlighet och vår. Solen skjuter fram sina strålar och förvandlar åter igen allt i naturen. Löven slår ut och plötsligt hörs det tjo och glam. När jag nu kikar dit ser jag att det är en glad fest med färggrann mat på trädgårdsbordens rutiga dukar. Det är rörelse och rytm och glädje i luften. Gästerna går omkring och äter och balanserar sina fat fyllda med läckerheter medan de skrattar och pratar med varandra. Schäfern Bolle håller sig framme och försöker få tag i en korv. Spelmän i bjärta folkdräkter står i små grupper och spelar låtar. Och ser man på: där borta står ju självaste Bror Hjorth med ett staffli och sina färger och penslar och målar av spelmannen August Bohlin som sitter på en blå köksstol och spelar Gärdebylåten och stampar takten med ena foten. Ja, här är gott att vara och alla trivs! LÄNK 

Spelmannen August Bohlin i trädgården 1947. Foto: K. Wistrand

Hörselskadad 

Synd bara att Bror Hjorth själv fått så dålig hörsel att han har svårt uppfatta alla toner – det var de där spräckta trumhinnorna han råkade ut för i samband med sin TBC-sjukdom i början av tjugoårsåldern, som orsakade dövheten. Under fyra år låg han på sanatorium och fick starkt nedsatt livskraft. Den vitalitet och livskänsla som Bror Hjorth uppvisar i sin konst kan förstås mot bakgrunden och erfarenheten av att vara nära döden. Först vid femtio fyllda fick han hjälp av en hörapparat så att han kunde höra fågelsången igen.

Men dansa kan han och rytmer tycker han om! Musiken har han ju i blodet; hans farfar var riksspelman och skicklig att spela folkmusik med sin fiol! Där uppe i norra Uppland var det gott om spelmansstämmor och på logarna dansades det så att klackarna stod i taket. Det sades t.o.m. att de bästa spelmännen var upplärda av självaste näcken. Det var inte fy skam, det! – Vilka dansar här då om inte Bror Hjorth själv med sin hustru?

Foto: K. Wistrand

Utbildning och verksamhet

Tänk, en sådan tur att fadern Emil var skogvaktare och ägde en massa skog! Genom att sälja den fick han loss pengar till sina båda söners studier. Båda tog studenten; den äldste blev jurist och Bror fortsatte med olika konstskolor, Konstakademien i Köpenhamn och studier och måleri under fyra år i Paris. Han blev först känd som skulptör, men gjorde också figurtavlor grovt skurna i trä och målade i några få klara och bjärta färger. Under 1930-talet drev han en skulptörskola i Stockholm och var senare lärare i teckning vid Kungliga Konsthögskolan i samma stad.

Man kan säga att Bror Hjorth blev ökänd innan han blev erkänd och senare känd och berömd. Han avbildade gärna naket och vällustigt med stora manliga könsorgan. Kvinnorna var också erotiskt avbildade ibland. Här nedan kan du se Margareta, Bror Hjorths andra fru, avbildad tillsammans med Pan, som spelar förföriskt på sin flöjt. Hon dansar förtrollad och betagen av honom och med håret som en sol runt sitt huvud. Man kan väl kort och gott säga att detta sätt att framställa människor inte var särdeles populärt då Bror Hjorth började med det på 30-talet.

Foto: K. Wistrand

Bror Hjorth var en av grundarna till det konstnärsdrivna galleriet ”Färg och Form” i Stockholm. Där fick han sitt publika genombrott 1935 och blev mycket omtalad genom att polisen beslagtog fyra av hans kärleksgrupper. De blev helt enkelt censurerade eftersom de betraktades som osedliga. Massor av människor kom sedan till galleriet.

Kärleken som motiv löper som en röd tråd genom konstnärens konstnärskap. Som den realist Bror Hjorth var och uppvuxen på landet med djur och natur var dess fysiska sida en vacker och väsentlig del av livet som han självklart ansåg sig vara skyldig att beskriva. Han tog alltid naturen och det som han kunde se på och ta på som utgångspunkt då han skapade. Han ansåg att ett bra konstverk är det som har förmågan att påminna om livets under.

Förutom naturen, dess naturväsen och livsglädje, avbildade han gärna heliga män, t.ex. Kristus och Franciscus. Altartavlan i Jukkasjärvi kyrka i Lappland är ett exempel. Om den får du veta mer i nästa artikel.

Foto ur museumbroschyr. K. Wistrand

Bror Hjorth och folkmusiken

Bror Hjorth hade musiken i blodet. Hans farfar var en känd spelman som spelade folkmusik på fiol. Musiken kom att betyda mycket för Bror Hjorths konst som bl.a. bestod av figurtavlor grovt skurna i trä och målade i några få klara färger. Så här har han uttryckt sig:

”Jag har känt mig som en spelman i trä och sten och lera med spelmannens begränsning men också med hans inlevelse i naturens mystik: stora skogar och brusande forsar.”

”Om vi lyssnar uppmärksamt, så är det inte bara Viksta-Lasse som på allvar och inte som i en vanlig banal spelmanshistoria, kan höra Näcken spela i Fyrisåns små forsar och möta Huldran i schalett eller Evakostym i Eklundaskogen, utan vi alla kan, om vi vill, uppleva denna underbara verklighet.”

Så fick Bror Hjorth ärva sin farfars fiol och började på allvar intressera sig för musik trots sin nedsatta hörsel. Till att börja med placerade han en lång pinne mellan tänderna och placerade änden på den mot fiollådan för att lättare kunna höra tonerna. På detta sätt kunde han lära sig några enklare valser och polskor. Folkmusiken låg honom verkligen varmt om hjärtat. Under 1940- och 50-talet arbetade Bror Hjorth aktivt för att höja folkmusikens och i synnerhet den enskilde spelmannens status. Mästerspelmännen var individuella konstnärsgenier, ansåg Bror Hjorth som var med om att inrätta ett pris som delades ut av ”Gås-Anders-nämnden” vid spelmansstämman vid Björklinge kyrka varje år mellan 1950 och 1963. – Bror Hjorth är faktiskt begravd på kyrkogården vid Björklinge kyrka.

”Spelande pojke och lyssnande hund”. Foto: K. Wistrand

Här ovan spelar sonen Ole fiol medan Bror Hjorths schäfer Bolle tittar på. Ramen bildar liksom ett fönster och utanför ateljén syns den lilla trädgården.

Bror Hjorth kunde aldrig lära sig spela fiol själv såsom han hade önskat. Men lotten föll alltså istället på sonen Ole, som minns hur hans fiolspelande började:

Med stor entusiasm satte Bror en fiol i mina händer då jag var i sexårsåldern och försökte lära mig grunderna… Min farfar bidrog med extra stimulans i form av en krona för varje melodi jag lärde mig.”

Fiollektionen, målad 1946. Foto: K. Wistrand

Lyssna till de glada stråkarnas polska! Folkmusikens låtar gick i arv från mästare till elev. Här ovan sitter sonen Ole i loggian utanför ateljén och lyssnar och lär av riksspelmannen Hjort-Anders. Hjort Anders Olsson (1865–1952) var den spelman som Bror Hjorth värdesatte högst och som anses ha skapat Gärdebylåten. Han blev en nära vän, ofta avbildad på tavlorna. Dessutom blev han fiollärare till sonen Ole.

I år blir Ole 89 år. Så här skrev han i en text om Bror Hjorth och musiken:

“Hjort-Anders kom hem till oss. Det måste ha varit på våren 1944, när jag var 14 år, och spelade så jag tände till och tog upp fiolspelandet igen. Jag hade fått en idol—  Hjort-Anders bjöds hem till oss i perioder och jag försökte lära mig och där satt vi som tacksamma objekt för tavlor.”

I ett brev till Bror Hjorth skriver Hjort-Anders:

“Så länge jag håller i stråken så släpper jag inte taget förrän jag får Ole så långt att han kan träda i mina fotspår som Mästerspelman och jag hyser ett stort hopp om den saken bara vi båda får leva och låta stråkarna rulla.”

Ole Hjorth blev snart en av landets bästa spelmän och dessutom förste violinist på Operan i Stockholm i drygt tio år. Folkmusiken blev ett eget ämne på Musikhögskolan mycket tack vare honom.

Interiör 1946–66. Foto: K. Wistrand

Här ovan visas en familjeidyll: en solig eftermiddag i hemmet. Sonen Ole övar Mozart på sin fiol och på sängen ligger en flyktingpojke. I säkerhetspolisens arkiv finns Bror Hjorth nämnd flera gånger. Han och hans första fru Tove var nazistmotståndare och flera gånger tog de emot flyktingfamiljer från hela Norden. I början av 40-talet utökades familjen med ytterligare en familjemedlem, en judisk pojke från Österrike. Kanske är det honom vi ser läsande en bok. Allt andas frid. Bror Hjorth tar fram sitt stativ och börjar måla av idyllen. Han ser sig själv i spegeln framför Ole.

För Bror Hjorth var tavelramen av alldeles särskild betydelse. Den var en del av konstverket och han lade ned mycken möda att snida fram och måla den. Just här ovan tar ramen upp klockans form och färg. Och titta på taklampan! Den tycks vara fäst vid ramen vilket ger bilden en tydlig rumslig avgränsning.

Målningen innehåller de tre konstarter som betydde mest för Bror Hjorth: musiken som han såg som all konsts moder; litteraturen där han fann glädje och inspiration (han var mycket beläst, i hans hem samlades många författare) och konsten som han var ambassadör för både i och utanför bilden.

Kersti Wistrand

Källor: Broschyren ”Bror Hjorth och musiken” utgiven av Bror Hjorts hus, guiden på konstmuseet, https://pedagogiskamagasinet.se/temakonstnar-bror-hjort/ , https://brorhjorthshus.se/bror-hjorth/bror-hjorth-konst-och-liv/ och http://www.mynewsdesk.com/se/bror_hjorths_hus/pressreleases/uppsalas-foerhaallande-till-nazismen-belyses-709709

Spread the love
About Kersti Wistrand

Kersti Wistrand är psykolog och adjunkt i bl a religion och historia med studier i shamanism och medvetandeforskning. Hennes specialitet är förändrade medvetandetillstånd i samband med nära döden samt förlossning. Hon är tillsammans med dr Jan Pilotti redaktör och medförfattare till boken ”Medvetandet och döden” (1982). Se Libris. Boken innebar att Wistrand tillhörde kretsen av ”offentliga personer” under 80-talet. Wistrands forskning har fått stor uppmärksamhet i bland annat Ryssland.

Speak Your Mind

*

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.