Folkrätten har vuxit fram under århundraden och rör allt från internationellt samarbete kring transporter och kommunikation till lagar om hur krig får föras. Den reglerar främst hur stater får agera gentemot varandra, men sedan andra världskrigets slut har mänskliga rättigheter blivit en viktig del av folkrätten.
Originalartikel på Vetamera
Folkrätten består av lagar som reglerar relationerna mellan folk, till skillnad från inomstatliga lagar som enbart gäller för en stats medborgare.
Den folkrätt som tillämpas idag har sin grund i principen om staters suveränitet som växte fram under 1600-talet. Med bildandet av Förenta Nationerna 1945 förändrades dock folkrätten dramatiskt. Idag utgör FN-stadgan (PDF), de internationella domstolarna och den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna betydande delar av den moderna folkrätten.
Stater som gått med på avtal om folkrätten ger upp en del av sin självbestämmanderätt (suveränitet) för att ingå i överenskommelser som de anser gynna världskollektivet, och därmed sig själva. En stor del av folkrätten går ut på att lösa tvister mellan stater för att förebygga konflikter och krig.
Folkrättslig suveränitet handlar om staters relationer till varandra, och det innebär dels att andra stater erkänner en annan stats regering, dels territoriell suveränitet där andra staters gränser respekteras. FN kan bryta mot den externa och interna suveränitetsprincipen om FN:s säkerhetsråd anser att situationen i landet utgör ett allvarligt hot mot internationell fred och säkerhet och det begås allvarliga brott mot de mänskliga rättigheterna.
Alla stater i hela världen måste följa de sedvanerättsliga reglerna. Sedvanerätten bygger på att det finns en subjektiv övertygelse bland staterna att normen ska ses som en legalt bindande regel. Det krävs dessutom att staterna i praktiken agerar på ett sätt som stöder denna övertygelse. Exempel på sedvanerättsliga regler är rätten till liv och förbud mot tortyr.
Folkrätten i praktiken
Folkrätten tillämpas ständigt i relationer mellan stater och påverkar oss därmed varje dag. Direktsänd TV från andra länder och utrikespost regleras till exempel genom folkrättsliga avtal mellan stater. Men ibland sätts folkrätten på prov, som när det bryter ut krig eller någon annan humanitär katastrof där människors säkerhet hotas.
Om FN:s säkerhetsråd anser att det råder ett allvarligt hot mot världsfreden kan de i enlighet med FN-stadgans kapitel VII be medlemsstaterna att agera militärt för att trygga freden. Detta är, utöver rätten till självförsvar, den enda gången som stater har rätten att använda militärt våld enligt folkrätten. Säkerhetspolitik.se
Exempel på brott mot Folkrätten
Irakkriget
då en USAledd koalition under president Bush intervenerade Irak 2003
bryter mot de folkrättsliga principerna om ett lands suveränitet. FN kan
bryta mot den externa och interna suveränitetsprincipen om FN:s
säkerhetsråd anser att situationen i landet utgör ett allvarligt hot mot
internationell fred och säkerhet.
FN:
s generalsekreterare Kofi Annan sade i september 2004 att: ”Jag har
angett att den [Irakinvasionen] inte överensstämmer med FN-stadgan. Från
vår synvinkel och FN: s stadsperspektiv var det [kriget] olagligt” uttryckligen deklarerade att det USA-ledda kriget mot Irak var olagligt. [1][2]
Bush körde över FN och USA begick därmed ett övergrepp mot FN och ett folkrättsligt brott Irak.[3]
Belgiens lagar om krigsbrott hotade både George Bush och George Bush d.y med flera och det framfördes krav på att Belgien skulle ändra sina lagar vilket Belgiens högsta domstol gjorde. [4][5]
Referenser
- ”Iraq war illegal, says Annan”. BBC News. 16 September 2004.
- Ewen MacAskill and Julian Borger in Washington (16 September 2004). ”Iraq war was illegal and breached UN charter, says Annan”. London: Guardian.
- At last, a law that could have stopped Blair and Bush invading Iraq, The Guardian
- Belgium Drops War Crimes Cases Link
- Belgium to lift threat of Bush war crimes trial | The Independent
