I allhelgonatid

Allhelgonatid. Vi besöker våra näras och käras gravar, smyckar med blommor och ljus. Vi sörjer och minns. Bland det svåraste är kanske att mista sitt lilla barn. Sorgens alla steg är tunga. Men när den tyngsta bearbetningen är över finns där kanske tankarna: ”Men finns det något mer efter döden?”

TEXT: KERSTI WISTRAND

”Medan körsbärsträden blommar” är en fin liten bok om sorgen efter att ha förlorat ett barn och vägen som leder framåt, trots allt. Sonen Lukas blev endast nio dagar och två timmar gammal. Hans liv försvann när det just hade börjat:

– När det otänkbara händer. När ett liv försvinner. Ens eget barns liv. Som förälder är det omöjligt att fullfölja tanken på hur det skulle vara att mista sitt barn. Det finns ingen beredskap för det som väntar och inget förmildrande i upplevelsen.

Den vardag som funnits, med man och två barn, rik fritid och fin aktiv vänskap, sopades bort av sorg. Min son var död, hur skulle jag kunna leva? Meningslösheten.

För mig är livet för alltid indelat i ett Före och ett Efter. I mitt Efter är saknaden efter min mellanpojke en del av livet, Det går inte över och läks inte med tiden. Jag kan i dag skratta, glädjas och leva men blir aldrig sådan som jag var. Men vem är det? Den som man var?

Den vardag som återigen finns, med man och två barn i livet, jobb, rik fritid och fin aktiv vänskap, är inte självklar. Tack för den och för det jag har.

Så skriver journalisten Jeanette Neij i sin bok ”Medan körsbärsträden blommar – om sorgen efter förlusten av ett barn.” (2013. MBM Förlag. ISBN: 9789186505400). Hon skildrar ömsint sin lilla sons död och den tid som följde. Denna bok har varit och är till hjälp för många sörjande föräldrar i samma situation.

Men det finns även böcker som handlar om barn som varit nära att dö men som överlevt och det finns böcker om små barn som berättar om minnen från ett liv som de påstår sig ha levt innan de föddes.

Nära döden-upplevelser hos barn

Själv har jag forskat kring nära dödenupplevelser (NDU). Jag har intervjuat personer i alla möjliga åldrar och som varit med om olyckor eller varit mycket svårt sjuka. De gemensamma för dem alla är att de haft speciella upplevelser. Några har sett ned på sin kropp ovanifrån och sett läkarna febrilt arbeta för att få liv i kroppen där nere på operationsbordet. Några har farit genom en tunnel och sett ett kärleksfullt ljus. Andra har mött ljusgestalter eller avlidna släktingar och vänner. Även barn kan ha sådana upplevelser.

Den yngsta jag fick höra talas om var en liten flicka, så liten att det var föräldrarna som kom för att låta sig intervjuas. Jag tog nu fram mina snart 30-åriga anteckningar för att friska upp minnet.

Den lilla flickan var endast två månader gammal där hon låg i sin vagn. Föräldrarna hade med henne i affären och det var när pappan råkade titta ned i vagnen som han upptäckte att hon var helt kritvit i ansiktet och med ögon som stirrade rakt ut. Hon hade slutat andas. Det var en fråga om sekunder och hon kunde ha dött i andningsstillestånd och spädbarnsdöd precis som lille Lukas om inte fadern hade uppmärksammat vad som hänt. Nu gjorde föräldrarna instinktivt precis det rätta trots att de var panikslagna: vände henne upp och ned, daskade henne i baken, sög ut slem ur mun och näsa. Under tiden hade ambulans tillkallats. Den kom relativt snabbt och den lilla flickan kom in på barnsjukhus där hon väcktes till liv och fick stanna några dygn med påkopplad EKG och andningsregistrering. Väl hemma fick hon sedan sova på en specialmadrass som skulle pipa om hon slutade andas. Som tur var hade hon andningsuppehåll endast vid detta första tillfälle och aldrig mer.

Flickan växte upp och var mycket trygg och harmonisk. När hon var tre år gammal satte hon sig på golvet och ritade och målade två teckningar med färgkrita under stor koncentration. Den första föreställde en rutschbana sedd nedifrån och uppåt med personer som åkte på den. Ovanför rutschbanan var ett stort gult ljus. Den andra teckningen var ritad med samma rutschbana uppifrån och ned. Den lilla flickan förklarade för sin mamma att ”Du förstår, man får inte åka upp hela vägen. Det är ljust där uppe, men man får inte åka in i ljuset. Det är som ett staket där, innan. Och den här (pekar på den andra teckningen) rutschbanan går nedåt och det går jätte-jättefort.”

Föräldrarna hade med sig teckningarna och tolkade det själva som så att deras dotter hade haft en upplevelse av en tunnel och sedan av ljuset, men där var den gräns ”Hit men inte längre” som så många vuxna NDUare berättat om.

1991 var den amerikanske barnkirurgen Melvin Morse inbjuden till Sverige för att föreläsa i samband med utsläppet av Göran Grips översättning av hans bok till svenska: ”Närmare ljuset – om barns nära-dödenupplevelser” (Natur och Kultur, 1991) Jag var där och lyssnade och fick efteråt tillfälle att samtala med honom om mina egna intervjuer med några barn.

Dr Melin Morse var då läkare på barnsjukhuset i Seattle i staten Washington i USA. Han hade lagt märke till att de barn han opererade ibland kunde berätta om annorlunda upplevelser. Under en tio-årsperiod samlade han tjugotre barns berättelser i sin bok. Så här berättar en treårig pojke om en nära dödenupplevelse som han hade när han var endast nio månader gammal:

”Jag såg läkare och sköterskor som stod böjda över mig och försökte väcka mig. Jag flög ut ur rummet och ut i väntrummet där jag såg farfar och farmor som satt och grät och höll om varandra. Jag tror att de trodde att jag skulle dö.”

En nioårig flicka, som hette Katie kunde berätta vad som hänt i omgivningen fastän hon legat medvetslös och med slutna ögon. Hon beskrev vilka som var på akutmottagningen och hur man fört in nasalintubationen ”en slang i näsan” och kopplat henne till en respirator. Allt stämde enligt dr Morse. Så berättade hon att hon for igenom en tunnel och där var ”Elisabeth”, en vänlig gestalt med ljust gyllene hår som tog emot henne. Sedan fick hon träffa sin döde farfar och flera andra, bl.a. två små pojkar som lekte med henne, men väntade på att födas (s 24).

För den intresserade finns ”Närmare ljuset” säkert att få tag i på något bibliotek.

Se LÄNK

Reinkarnationsminnen hos barn

Den tredje boken som här bara måste nämnas är leg. psykologen Göran B. Johannessons fina bok ”Barns minnen från tidigare liv – forskning i livets gränsland” (Egias förlag. 2018. ISBN 978-91-984038-2-4). Det är ett livsverk och ett mästerverk. Göran B. Johannesson berättar att han i 19–20-årsåldern hörde dr Nils-Olof Jacobson föreläsa om sitt halvt år långa besök hos den amerikanske reinkarnationsforskaren Ian Stevenson LÄNK. Han blev så fascinerad att han kom att ägna mycken tid till att läsa om all den forskning som finns inom området för att väl i pensionsålder föra samman allt detta i just ”Barns minnen från tidigare liv”. Denna bok kan på sätt och vis jämföras med Nils-Olof Jacobsons banbrytande bok ”Liv efter döden” (1971).

Göran B. Johannesson bidrar nu till allhelgonadagen med en egen artikel från sin bok. Där berättar han om hur lille Patrick har minnen av att ha varit identisk med sin mors förste son Kevin som dog vid två års ålder. Hans artikel heter ”Pojken som hörsammade sin mors böner”. Göran kommer att återkomma med fler reinkarnationsfall och jag kommer även att intervjua honom vid ett senare tillfälle.

Här är en artikel om barns reinkarnation: LÄNK

Kersti Wistrand