Synen på fred genom tiderna

TEXT: KERSTI WISTRAND

Jag sitter där i en kyrkbänk i Nacka kyrka en kulen oktoberkväll och lyssnar till K.G. Hammars föreläsning om freden och dess historia genom tiderna. I föregående artikel LÄNK delgav han oss Jesu syn på shalom, fred, som i grundbetydelsen omfattar fyra relationer: relationen till sig själv, relationen till medmänniskorna, relationen till naturen och relationen till Helheten, dvs. Gud. Här fortsätter nu K G Hammar att tala om synen på fred.

Under de första hundra åren ansåg de kristna att fienden skulle mötas med kärlek. Begreppet fred, shalom, innebar ett tillstånd där man inte hade behov av svärd: ”svärdet gjordes om till plogbillar”. Det var frågan om att besegra det onda med det goda. Man levde pacifistiskt. Martyrdöden förekom i kristendomens början.

Under 300-talet började den romerske kejsaren Theodosius (346–395 e.Kr.) stödja de kristna. Romarriket delades i Väst- och Östrom efter hans död. Under 400-talet måste alla romerska soldater vara kristna. Nu kommer så imperietänkandet in. Statsmakten hade religionskontroll och man fick leva i fred om man böjde sig för makten.

Man började tala om rättfärdighetskrig, legitima krig, ett uttryck som präglades av Augustinus (354–430).[2] Ett krig ”rättfärdigades”, blev ”lagligt” om det t.ex. gällde att breda ut kristendomen.

Gud förknippades också med styrka. När olika länder sedan stred mot varandra bad vart och ett till samme Gud om styrka att besegra fienden.

Från slutet av 1400-talet och framåt kom kolonialiseringen, imperialismen samt missionen och dessa tre gick hand i hand. Först militären som påtvingade och dödade och sedan annekteringen av ett land och övertagande av dess styre och i samband med det missionären som predikade lydnad till Gud.

Fram till mitten av 1800-talet gick kung och länsman hand i hand med kyrkan för att hålla makt och kontroll över folket. Först när människorna lärde sig att läsa bibeln själva fick de en frihet genom att de slutade tro på helvetet. Jesus talade aldrig om något helvete. När han dog sade han: ”Herre, i dina händer lägger jag min ande.”

Fram t.o.m. första världskriget bad varje land om Guds beskydd inför förestående strider eller krig. Nathan Söderlund var kritisk till detta förhållningssätt och startade den ekumeniska rörelsen som från början var en fredsrörelse. Från att tidigare ha talat om att ”rättfärdiga krig” – religionen var alltså sammanflätad med krig tidigare- satte de kristna nu ner foten för detta vid ett möte i Amsterdam 1948. Från och med då talade man om att ”Alla krig är emot Guds vilja”.

Efter andra världskriget bildades FN. Mänskliga rättigheter togs fram för att krig aldrig mer skulle behöva upplevas. Om alla följer FN-stadgan för att lösa konflikter utan våld så skulle det aldrig mer behöva bli krig, menade man. Krig uppstår ur orättfärdighet, hunger och fattigdom. Fred kräver därför en omfördelning av de resurser som finns. Under 50-, 60- och 70-talen kom bistånd som hjälp ur fattigdomen. I Kyrkornas världsråd i Uppsala 1968 talade man om att fred och rättvisa hängde ihop. Kolonistater ville dock inte släppa taget.

Under 1980-talet insåg man att om vi inte lever i fred med ekosystemet och naturen får vi inte någon fred.

Under Olof Palmes tid präglades ett nytt begrepp: ”Gemensam säkerhet.” Vapen är till för att avskräcka. Rädslan befrämjar inte fred. Därför rustar man inte. (K G Hammar menar att gotlänningar idag är mer rädda för krig än tidigare på grund av Aurora, då amerikanska soldater sprang omkring på östkusten. Detta oroar i sin tur ryssarna som rustar på sin front.)

Under 1990-talet präglade FN uttrycket ”mänsklig säkerhet” istället för ”nationell säkerhet”. Nu handlade det om pandemier, klimathot, föroreningar av luft och hav samt terrorhot. Mänsklig säkerhet möts av en annan typ av försvar: ett civilt medborgerligt försvar där vi alla hjälps åt. Fredsbegreppet har därmed kommit närmare begreppet ”shalom”. Freden byggs sten för sten så att säga.

Den kristna traditionen känner också till detta resonemang. Kyrkan vänder inte längre ”den andra kinden till”. Kyrkan har sett våld i praktiken och bekämpar inte längre det onda med det goda. 90-talet kan också sägas vara kvinnornas årtionde. Man talade om ”Fred i nära relationer”- Freden började på hemmaplan.

Den rättfärdiga freden
2011 var det åter igen dags för Kyrkornas världsråd att mötas. Nu lanserades uttrycket ”Den rättfärdiga freden” – hur bidrar jag till freden här och nu? Vi kan alla försöka utstråla frid och fred. ”Det vi gör idag kan bli hundrafalt i framtiden.”

Förlegade tänkesätt
Idag resonerar många politiker tyvärr som så att vi måste rusta för att skydda oss mot krig. Det är ett gammalt förlegat tänkesätt. Inom Kyrkornas världsråd har man löst sig från det här gamla tänkandet. Vi som människor är i djupare bemärkelse tänkta för fred, shalom.

Här kan du lyssna på K.G. Hammars fredsföreläsning i Linköpings domkyrka 2012:

Varför säger vi inte ifrån?
Den vapenproduktion och den upprustning vi har i Sverige idag motiveras politiskt av att vi uppnår trygghet och säkerhet. Vapenindustrin har utsett sig till säkerhetsindustri men forskningen visar att den som är beväpnad löper fyra gånger större risk att möta våld än en obeväpnad. Den gamla duellen kommer fram med tanken `Vem skjuter snabbast? ´ Är man obeväpnad är det ingen som kommer på tanken att `jag måste skjuta först´. Det är en dålig väg att vara inriktad på att våra fiender inte ska våga angripa oss och därför åstadkomma säkerhet genom att vara starkare än andra:

-Att sälja vapen ställer bara till djävulskap. Överallt i världens länder finner man svenska vapen. Hela tiden uppgraderas vapnen av experter. Exporten är lukrativ och vapnen säljs även till länder som krigar. Varför är det så tyst idag? Varför säger vi inte ifrån? Som Alva Myrdal, Agda Russel och Maj-Britt Theorin gjorde? Det finns ingen som helst legitimitet att producera vapen. Det gäller ju gemensam och mänsklig säkerhet och ingenting annat.

Ärkebiskop emeritus K.G. Hammar avslutar med orden:
– Vi lurar varandra om vi tror att vi kan bygga en stark mur mot vår omgivning. Alternativet är att försöka bygga långsiktig fred såsom den bibliska shalomtanken är tänkt: att bli vän med sig själv, med sin granne, med naturen och med Helheten. Jesus skulle få mer att säga till om, anser jag.

Kersti Wistrand

Noter: [1] Augustinus införde begreppet ”rättfärdighetskrig”, dvs. legitima, lagliga krig. Dick Harrison berättar om rättfärdigt krig på historiebloggen: http://blog.svd.se/historia/2012/11/29/rattfardigt-krig/