11 december, 2018

De värmländska svedjefinnarnas folktro

De värmländska svedjefinnarna från Savolax kände djup samhörighet med storskogarna och dess inneboende krafter som måste tämjas. Kersti Wistrand har sett en utställning om deras folktro i Torsbys Finnskogscentrum.

TEXT: KERSTI WISTRAND

De svedjebrukande savolaxarna var del av det svenska rikets expansion österut. Utvandringen till Sverige var aldrig mer än några få procent av den totala utvandringen från Savolax. De finnar som från slutet av 1500-talet och ett par århundraden framåt nådde Värmland kunde vara tredje generationens svedjefinnar. De var traditionsbärare med tunna och mer utglesade förbindelser till sitt hemland.

Med sig från Savolax hade svedjefinnarna den djupa samhörigheten med skogen, naturen och djuren och den sedan generationer uppövade förmågan att se och uppleva sådant som gått förlorat för den nutida människan. Det kunde gälla avläsningar av själva naturen, t.ex. att betrakta vegetation och trädgrenar för att se hur jaktdjuren rört sig. Men det kunde gälla även ett annat ”inre seende” av mer synsk karaktär som varsel och förmågan att tona in på krafter och energifält eller att se skogsväsen. Mycket blev naturligtvis till fantasier och folktro. Det nyckfulla, farliga och hotfulla i naturen måste undvikas, blidkas och besvärjas.

Bland savolaxarna fanns emellertid botare med genuint paranormala förmågor och deras förmågor till ”trolldom” jämställdes ibland med samernas. Det allra mesta av allt detta genuina kunnande är inte dokumenterat. Det var först runt sekelskiftet 1900 som folklivsforskare började teckna ned berättelser och då mestadels som allmogen och de ”försvenskade svedjefinnarna” kunde berätta det utifrån sett. Kanske var det under denna tid som skogsfinnarna kom att betecknas som mer hängivna åt magi än andra? Vad 1700-talets människor skulle ha sagt om detta har vi ingen aning om.


Gammalt finsk nybygge i värmlandsskogarna. Foto: K.Wistrand

Det mesta i finsk folktro har sin motsvarighet i svensk tradition och återkommer i liknande variationer över hela norra jordklotet, där den omgivande förutsättningen med djupa skogar är den samma.

Sommaren 2017 besökte jag Torsby Finnskogscentrum i Värmland som visade en utställning kring skogsfinnarnas folktro: ”Pukharens värld – bland väsen och varsel i Finnskogen.” Denna var uteslutande berättad ur allmogens betraktande ögon och förlagd till 1700-talet. – Men vem var nu Pukharen?

Pukhare från utställningen i Torsby Finnskogscentrum. Foto: K.Wistrand

Pukharen

Pukharen, i svensk folktro kallad bjäran, vittnar om en tid då varje droppe mjölk var värdefull. Förutom att mjölken kunde drickas direkt, kunde den användas för att få grädde och filbunke samt för att kärna smör. Under 1600-talet svedjade skogsfinnar i skogarna för att under 1700-talet främst ägna sig åt boskapsskötsel. Under det första århundradet var mjölk därför en bristvara.

Pukharen var en magisk mjölktjuv som hjälpte sin ägare att stjäla mjölk från grannens kor. Den tillverkades i form av en hare, en katt eller ett garnnystan och med hjälp av trollformler ansågs den kunna stjäla mjölk. I svensk folklivsforskning finns anteckningar om hur den motsvarande bjäran låg bakom att en svensk fattig och barnrik mor brändes på bål; ett straff för det att hon kört in sin bjära, i form av en sticka, i timmerväggen och direkt från denna mjölkat grannens ko!


Skogsrået. G. Creutz, Wikimedia

Naturväsen

Naturen var förutsättningen för överlevnad. Skogen svedjades till fruktbar åkermark. Den gav virke, tjära och näver, villebråd och bär samt låg till grund för olika salvor och örtmediciner. Men naturen kunde också vara hotfull. Det var inte endast de vilda djuren som fanns där utan olika väsen och krafter i skogen, berget och vattnet och dessa måste blidkas eller besvärjas. Skogsrå, forskarlar, bergsfolk och dagståndare var en del av landskapet. De fanns på gården och väntade i vägkorset. Pukharen stal från dig, trollet bytte sin unge mot din.

Finska språket hölls levande i de värmländska finnskogarna ända in på 1960-talet. I TV1-programmet ”Folktro” som gick tidigare i år, berättades det om Niittho- Jussi, en av de sista finsktalande och kringvandrande skogsfinnarna inom området, och hans möte med skogsrået:

-Jag var djupt inne i skogen och då såg jag en vacker, lockande kvinnoliknande, vit gestalt komma gående och jag tänkte: `Där kommer hon!´ Jag visste att man skulle kasta järn, t.ex. sin järnkniv, över stigen för då förvandlades hon till människa och en god fru, men jag hade glömt kniven hemma och då vände hon sig om och gick. Jag hann att se ett stort svart hål i ryggen, som var ihålig ungefär som i en björk. Sen upplöstes hon som en dimma och försvann.


Magiska symboler. Torsby Finnskogscentrum. Foto: K. Wistrand

Ristningar

Symboler med magisk innebörd har ofta ristats till skydd för boskapen och för människorna. Några exempel är kors, solhjul, händer och pentagram. Man ristade på betydelsefulla byggnader (ofta härbren, stall och ladugård) och bruksföremål, stenar och träd. Ofta ser man dem vid dörröppningar och hål i timret som skydd mot onda krafter.

I samma TV-program, som ovan nämndes, visades olika markeringar inristade på stenhällar i den värmländska finnskogen. Ett sådant var ett kors inristat på en stenhäll i skogsbrynet. Där gick en gräns mellan skogens värld och människornas värld. När man återvände från skogen lämnade man de onda krafternas värld bakom sig genom att hoppa över korset.

En annan ristning visade att man offrat frön i hålet på en sten som offer till åkergudarna för att få en god skörd under följande år. Detta är en direkt parallell till de offer som förekom under bronsåldern, där motsvarande offer gjordes i skålgropar (älvkvarnar). Detta fortgick i vissa fall ända fram på 1800-talet.


Skärmdump ur Folktro, del I

Metaller användes både som skydd mot onda krafter och lyckobringare. En hästsko över dörren har vi väl hört talas om lite till mans.

Björnkranium. Torsby Finnskogscentrum. Foto: K. Wistrand

Den heliga björnen

En del av de finska folkslagen tycks – precis som samerna och övriga cirkumpolära folk (inuiter, nordamerikanska indianer och sibiriska stammar)- ha hållt björnen för ett heligt djur. LÄNK: Dess ande ansågs mycket mäktig och i grunden god och var på Grönland den mäktigaste djuranden som initierade shamanadepterna. Jakten omgavs av många rituella ceremonier vilket jag tidigare berättat om: LÄNK

Svedjefinnarnas förhållande till björnen är endast skildrad utifrån iakttagarnas ögon och på utställningen beskrevs hur björnen efter jakten sändes tillbaka till sitt dödsrike för att åter igen komma tillbaka som ett nytt jaktbyte. Detta skedde genom riter vid en björnfest efter det jaktbytet nedlagts. Allt detta tycks mig överensstämma med samernas rituella björnfester LÄNK  Svedjefinnarna tycks även ha haft en rituell björnbegravning av någon form. Med hjälp av grenar och kilar satte man upp björnskallar i tallar, gärna på holmar. Här skiljer sig begravningssättet från det shamanska hos övriga cirkumpolära folk, där alla skelettdelarna skulle begravas men den plats de haft i björnens kropp.

De trollkunniga hos svedjefinnarna ansågs ha förmågan att stämma björnen, alltså förmå den angripa husdjur hos någon granne som hämnd. Något som lika väl kan visa på den misstro den svenska allmogen hade gentemot finnarna som befolkade deras närområde.

Trollbågar. Torsby Finnskogscentrum. Foto: K. Wistrand

Trollkunniga personer

Här ovan kan du till vänster se ett bågformat trästycke, en s.k. trollbåge, på finska ombiainen. Den kallades också för ”smöjträ” efter ordet smöja som i detta fall betydde ”träda in”. Sådana användes inom folkmedicinen. Tanken var att den sjuke kunde botas genom att dras genom bågen på särskilt sätt. Motsvarigheten hos allmogen var värkträden där grenar eller rotsystem bildade håligheter genom vilka t.ex. sjuka småbarn kunde dras, ”smöjas”, tre gånger. Tanken bakom var att trädet tog över sjukdomen och jordade den. Samtidigt föddes barnet liksom åter igen, men nu till en frisk liten individ.

Vanliga utsagor om trollkunniga personer var att de kunde skifta hamn, dvs. byta gestalt och visa sig som ett djur, oftast björn eller varg. Det samma beskrivs i Eddan och är ett känt fenomen inom shamanismen inom hela den cirkumpolära världen, där vissa shamaner ansågs kunna lämna sin fysiska kropp för att träda in i ett djurs skepnad.

Trollkunniga personer i finnmarken ansågs kunna använda magiska formler och tillverka pukharar. Ibland kunde de orsaka skada, ansågs det. Om degen inte jäste eller om fiske- och jaktlyckan uteblev kunde det ju bero på att någon trollkunnig varit framme med sitt ”onda öga”. Man kan verkligen undra över hur grannsämjan såg ut folken emellan under denna tid på 1700-talet?

Trolldom var belagt med dödsstraff fram till 1779. Trots detta betraktades det övernaturliga som verklighet av alla samhällsklasser vare sig de var finnar eller svenskar, fattiga eller rika. Också prästerna var en del av folket, uppvuxna med samma världsbild. Man trodde allmänt på en djävul som kunde visa sig i olika skepnader. Hur denne skulle bekämpas var dock upp till varje samhällsgrupp.

Synen på folktro förändrades under 1800-talet i takt med att vetenskap och rationalitet blev allt starkare honnörsord. Folktro blev synonymt med vidskepelse och förlöjligades och dess representanter betraktades som primitiva naturfolk.

Kersti Wistrand

Källor: Utställningen ”Pukharens värld – bland väsen och varsel i Finnskogens värld.”, Torsby Finnskogsmuseum 2017 samt TV-serien ”Folktro avsnitt I: skogsrået”, programledare Mikaela Sonck i regi av Per Hansson samt egna kunskaper.

About Kersti Wistrand

Kersti Wistrand är psykolog och adjunkt i bl a religion och historia med studier i shamanism och medvetandeforskning. Hennes specialitet är förändrade medvetandetillstånd i samband med nära döden samt förlossning. Hon är tillsammans med dr Jan Pilotti redaktör och medförfattare till boken ”Medvetandet och döden” (1982). Se Libris. Boken innebar att Wistrand tillhörde kretsen av ”offentliga personer” under 80-talet. Wistrands forskning har fått stor uppmärksamhet i bland annat Ryssland.

Comments

  1. Björn Engström says:

    Genom mycket omfattande läsning av domböcker (hundratusentals dokumentsidor) så ser man egentligen ingen större skillnad mellan svedjefinnar och svenskar åtminstone i mina trakter. Trolldom bland svedjefinnarna är dock sällan omnämnd och troligtvis genom att de var mer beroende av varandra och lite skilda bosättningar. Svartkonstböcker finns också en del av magin beskriven. Däremot nämns bland svenskar bjälor, ormskinn, stål i trösklar och mynt osv. När det gäller smöjträd och har alltid hetat smöjträd som användes in på 1900-talet. Alltså inte smörjträd utan smöjträd som barn och även vuxna smöjdes genom trädroten

  2. Tack, Björn, för värdefull information -jag har ändrat. Tack även för intressant info om domböckerna! Vari Sverige ligger dina “trakter”?

Kommentera

%d bloggare gillar detta: