10 december, 2018

I svedjefinnarnas spår

Juhola finngård från 1740-talet, Torsby kommun, Värmland. Foto: Jan Norrman. Wikipedia.

Sverige och Finland utgjorde en gång i tiden samma stat. Svedjefinnarna (eller skogsfinnarna) inbjöds från 1500-talets slut till de svenska storskogarna för att bedriva ett viktigt svedjebruk och bryta ny mark. Omkring tolv tusen av dem kom från Savolax. Här kan du läsa om deras historia.

TEXT: KERSTI WISTRAND

Fotot ovan visar gården Juhola som byggdes 1740 då den viktigaste näringen var boskapsskötsel baserad på myrslåtter, men redan under 1600-talet låg på denna plats i Torsby kommun i Värmland ett finntorp (finnpörte) där de första finska svedjebrukarna började röja mark. Under 1850-talet byggdes gården ut med en svenskstuga. Gården som hade 30 kor och omkring 100 får och getter under 1800-talet var i drift till 1939 och blev senare kulturreservat. Här finns även förutom ladugård och lada, en sju meter lång rökstuga (se nedan) samt ett timrat kokhus och en rökbastu. [1]

Svedjefinnar eller skogsfinnar 

Svedjefinnar eller skogsfinnar kallas den grupp finnar som med början i 1500-talets andra hälft invandrade till mellersta Sveriges skogstrakter från framför allt Savolax i östra Finland, för att livnära sig på svedjebruk. Svedjebruk var alls inte främmande för svenska skogsbönder, men betraktades som en bisyssla. Annorlunda var det för den finska befolkningen som bedrev svedjebruket som den viktigaste faktorn i sitt odlande.

Sverige och Finland utgjorde en gemensam stat sedan 1200-talet, men migrationsströmmarna över Bottenhavet hade pågått sedan länge. Omfattande handel pågick mellan de östra delarna av Svealand och Götaland och de västra delarna av Finland. Under medeltiden var finsk arbetskraftinvandring vanlig till jordbruk i Stockholm och Mälardalen. Finnar arbetade hos många slottsherrar samt i Bergslagens gruvområden.

När de första svedjefinnarna anlände till Sverige runt 1570 handlade det om en plats där de kunde bo, skaffa sig jord att odla samt driva lite boskap för att kunna försörja sig under trygga förhållanden. Bakom sig lämnade de sin finska hembygd där svåra ekonomiska förhållanden, svält och ofred rådde. Nu sökte man sig till Sverige där hertig Karl upplät de stora svenska kronoskogarna för uppodling mot sex – sju års skattebefrielse. Han förbjöd också de svenska bönderna att hindra nybebyggelsen i storskogarna utanför den egentliga odlingsbygden.

Till att börja med koloniserades skogstrakterna i hertig Karls furstendöme Värmland-Södermanland-Närke samt delar av Västmanland och Västergötland. Ganska snart bosatte sig svedjefinnar även i Tiveden, Kolmården och Kilsbergen. [2]

Kring mitten av 1600-talet började den andra stora invandringsvågen och nu med svedjebrukande småbönder från Savolax i sydöstra Finland. 1601–1603 inföll kalla och regniga somrar med missväxt i dessa delar av Finland. Savolaxarna skilde sig från den övriga finska befolkningen genom sin skicklighet och snabbhet att bryta ny mark och kolonisera ödemarken. Den s.k. huuthaodlingen som de bedrev, gav rika skördar men krävde nya svedjemarker efter 3–4 år. Man räknar därför med att de stod för 80 % av all nykolonisation av Finland. Endast några få procent av dem, cirka 12 000, förflyttade sig till Sverige och skogsområdena i Bergslagen och Dalarna, Gästrikland, Medelpad, västra Hälsingland, Ångermanland, och uppåt södra Lappland dit invandringen nu riktades. Orsa finnmark och Finnskoga i norra och västra Värmland befolkades ganska sent, och då av tredje generationens invandrare, men behöll finnkulturen längst. Nykolonisationen fortsatte även in i Norge, på andra sidan den värmländska gränsen. [2], [3]

En bra karta över utbredningen finns på Wiki-rötter: LÄNK  . En intressant historik över svedjefinnarnas historia med text och textuppläsning finner du här: LÄNK


Svedjebruk i Karelen. Målning av Eero Järnefelt (1863–1937). Wikimedia.

Svedjebruk och nybyggen

Då savolaxarna kom till storskogen sändes några män ut för att rekognosera. När man så funnit en lämplig plats sökte man torpebrev (eller nedsättningsbrev) hos kungen. Då det hade fastställts av den lokala häradsnämnden om platsen kunde bära ett hemman och inte låg för nära det etablerade bondesamhället eller fäbodskogarna, blev nybygget godkänt.

Så satte svedjebruket, huutha, i gång. Det var en tre-fyraårig process som alltid påbörjades tidigt på våren i ett granskogsområde. Träden fälldes och ringbarkades och fick sedan torka i ett eller två år. Svedjebränningen skedde vid midsommartid det tredje året. Ris och stockar brändes och när askan hade svalnat såddes svedjerågen glest över området. Små rågtuvor växte upp. Dessa fick övervintra. Skörden ägde rum på sensommaren året därpå och sedan fick rågen torka. En liter utsäde kunde ge 100 liter råg. Även korn odlades. Marken sögs fort ur och nya svedjebruk fortgick parallellt och ständigt. Arbetet var hårt och slitigt och kostade på; fattigdomen svår. [4]

När svedjorna växte igen gav det rikligt med gräs och vinterfoder till boskapen. Efter några generationer övergick man helt till jordbruk och boskapsskötsel.


Finngården Ritamäki i Torsby kommun, Värmland. Den sist bebodda rökstugan i finnskogen. Foto: Zejo. Wikipedia.


Modell av finngården Ritamäki inuti, Torsby finnskogscentrum. Foto: K. Wistrand

Rökstugorna

Skogsfinnarnas bostadshus kallades rökstuga eller rökpörte på grund av att det fanns en stor, murad stenrösugn i ena hörnet. Skorsten saknades och röken leddes ut genom en rökkanal av trä som gick från ett hål i mellantaket och ut genom yttertaket. Man behövde bara elda en gång per dag, också vintertid, för att hålla värmen. Rökstugorna är liksom soldattorpen viktiga och intressanta kulturarv och markörer i vår historia, inte minst i värmlandsbygden, där finngården Ritamäki ovan, ligger. Ritamäki är en något ”modernare” gård med ett boningshus som byggdes på 1840-talet. Det består av själva rökstugan med rökugn, en kammare och ett kök med spis och en skorsten. Elektricitet och indraget vatten saknas. Byggnaden ger en god bild hur livet på en mindre bondgård kunde te sig. Samma släkt brukade gården mellan 1840 och 1964. Slåtterängarna runtomkring torpet slås fortfarande med lie varje år för att behålla ängsblommorna. [1]

Rökugn, Torsby Finnskogscentrum. Foto: K. Wistrand


Från Torsby Finnskogscentrum. Foto: K. Wistrand

Kulturell egenart 

Ett nytt folkelement, som helt skilde sig från den svenska bondebefolkningens, etablerade sig i de mellansvenska skogsmarkerna. Savolaxarna smälte in genom att de var lutheraner och relativt snabbt lärde sig svenska, men skillnaderna var också stora. De svenska bönderna var rotade sedan generationer tillbaka med hävdvunna traditioner och härskande regler med byordningar och husförhör. Ett hierarkiskt patriarkat rådde där kvinnor, barn och tjänstefolk visste sina platser under husbonden. Svedjebönderna var tvungna att leva improviserat och delade skörden mellan varandra för att överleva. Släkten, klanen, blev den viktigaste sammanhållande strukturen hos dem. Slitningar uppstod därför ibland mellan de båda folkgrupperna. Ett klagomål från allmoge och statskyrka riktades t.ex. mot den finska seden att båda könen badade bastu tillsammans, vilket ansågs högst osedligt. [2]

Under gudstjänsterna bar allmogen ofta sockendräkter medan skogsfinnarna gick klädda i enkla vadmalskläder. Kvinnorna var klädda i långa yllekjolar, tröja, mössa eller huvudduk. På vintern bar de kort päls över detta.

Skogsfinnarna var skickliga som hantverkare och förde med sig teknik och arbetsmetoder som fortfarande lever kvar i finnmarkerna. I Orsa Finnmark utvann de t.ex. sjö- och myrmalm i närliggande områden och framställde järn till bösstillverkning i närbelägna blästerugnar. [4]

Ett annat kännetecken på den finska kulturen var tillverkningen och användandet av näverföremål till bl.a. näverskånkor, kontar, skor och tofflor. Näverslöjden var en manlig sysselsättning medan kvinnorna spann och vävde.

Tavla i Torsby Finnskogscentrum. Foto: K. Wistrand

Mathållningen var enkel och ganska primitiv. En typisk rätt var mutti som bestod av en torr och grynig gröt kokt i fiskspad med istervatten och åts med smör eller mjölk, senare även lingonsylt och fläsk. Klappgröten bestod av krossade lingon som blandades med mjöl och intogs okokt. Pannkaka med fläskbitar och riven potatis stod även på bordet ibland. Maträtter som savolaxfinnarna tog med sig hit serveras än idag i t.ex. Hälsingland.

Här spelar Calle Jularbo ”Livet i finnskogarna” LÄNK:

I följande artikel tas skogsfinnarnas folktro upp.

Kersti Wistrand

Referenser: 1. Torsby Finnskogscentrum i Värmland
2.https://wiki.genealogi.se/index.php?title=Svedjefinnar
3.https://sv.wikipedia.org/wiki/Skogsfinnar
4.https://www.helahalsingland.se/artikel/allmant/halsingland/finnar-brot-mark-for-400-ar-sedan

About Kersti Wistrand

Kersti Wistrand är psykolog och adjunkt i bl a religion och historia med studier i shamanism och medvetandeforskning. Hennes specialitet är förändrade medvetandetillstånd i samband med nära döden samt förlossning. Hon är tillsammans med dr Jan Pilotti redaktör och medförfattare till boken ”Medvetandet och döden” (1982). Se Libris. Boken innebar att Wistrand tillhörde kretsen av ”offentliga personer” under 80-talet. Wistrands forskning har fått stor uppmärksamhet i bland annat Ryssland.

Kommentera

%d bloggare gillar detta: