Rädda barnen står upp för barns rättigheter. I Skellefteå har organisationen gett ut en liten bok där tio ensamkommande barn har fått berätta sina livshistorier och om hur de kom till Sverige.
TEXT och FOTO: KERSTI WISTRAND
Jag sitter med den lilla boken ”Ensam till Skellefteå – tio barn berättar” (red. Britt-Marie Nyström) i min hand. Jag har fått den av Margareta Andersson i Skellefteå som varit med om att intervjua de tio barnen. Boken, som omfattar 65 sidor med kartor och fina barnillustrationer, har tagit tid att sammanställa, berättar hon, och det hade inte gått om man inte hade lärt känna barnen som alla hade anknytning till Rädda barnens verksamheter. På så vis hade man kunnat bygga upp tillit och förtroende, vilket var nödvändigt för att de skulle våga öppna sig. I närvaro av gode män och tolkar berättade de om hoten i sina hemländer och de farliga strapatserna under flykten. Och flyktvägarna har varit oerhört farliga för samtliga barn, vare sig de har färdats med båt, till fots, med lastbil eller tåg:
– Jag trodde jag skulle drunkna!
– I mörkret smög vi oss fram till en långtradare och la oss tätt, tätt i en sorts korg under den.
– Jag var ofta hungrig, mycket hungrig. Lössen var svåra.
– Det allra svåraste kan jag inte prata om.
Några av barnen har tvingats se bortförande eller avrättningar av nära anhöriga och genomgått mycket lidande, men samtidigt tillhör de de barn som varit starka och förmått ta sig igenom alla hinder och överlevt den farliga flykten för att slutligen hamna i Skellefteå.
Några berättelser i sammanfattning
När Omid var liten trodde han att det var enkelt att fly, nästan som att åka på en charterresa, men det tog honom 12 år av flykt innan han hamnade i Skellefteå. Omid kom från Afghanistan via Iran. Då var han liten och bodde med sin mor. När han var tretton blev det för farligt för honom och hans tio-årige bror, som blev misshandlade. Deras mor ordnade flykten till en början. Det tog två år för pojkarna innan de hamnade i Sverige via lastbil till turkiska gränsen och senare gummibåt över till Grekland.
”Nu sticker jag! Jag har fyllt tretton och vill inte bli soldat”, berättar Halefom från Eritrea till Rädda barnens intervjuare. I Eritrea tvingas unga män och arbetslösa göra obetald militärtjänst i upp till tio år. Det är ett hemskt slavarbete som kan vara mycket farligt i det oroliga landet. När Halefom hade gått sju år i den stränga skolan i klasser med minst 75 elever, lämnade han sin stora familj med systrarna bakom sig och smög över gränsen och hamnade i ett flyktingläger i Etiopien. Fyra äldre bröder hade redan tidigare flytt landet. Så småningom tog han sig med hjälp av bröders pengar och smugglare till Khartum i Sudan. Nya smugglare tog vid. I ett lastutrymme i en lastbil utan luftintag, vatten och mat, trängdes han med hundra andra personer, tills de blev sålda till polisen och fick köpa sig fria. En fasanfull resa över Medelhavet till Italien väntade….
Den fortsatta flyktens många etapper återberättas. Slutligen, och efter att ha bott i många gruppboenden, hamnar den nu fjortonårige Halefom i Skellefteå genom Migrationsverkets försorg. Han är skolmotiverad och vill lära sig så mycket som möjligt. Han stora dröm är att bli läkare.
”Jag ville inte bli könsstympad och bortgift!” Sara växte upp i en by utanför Mogadishu i Somalia. Den islamska terrororganisationen följde Koranen mycket slaviskt och krävde könsstympning av flickor och krävde att de skulle giftas bort när de var tretton år gamla. När hon fyllde tretton rövades hennes pappa och en annan manlig familjemedlem bort. Ingen visste vad som hände dem. En farbror tog då hand om henne och betalade smugglare för att föra ut henne ur landet. Efter många strapatser står hon där ensam i Göteborg, fortfarande tretton år gammal och utan att känna någon, för att slutligen hamna i ett boende i Skellefteå.
Gemensamt för alla barnen är deras lättnad att kunna leva i trygghet och kunna äta sig mätta. Samtliga är skolmotiverade och ser framåt. Flera vill bli läkare för att kunna hjälpa lidande människor. Samtidigt bär de på traumatiska minnen och sorg. En del har förlorat sina anhöriga i hemlandet, medan andra barn har sina föräldrar och syskon kvar och en stark saknad och längtan efter dem. De är svårt att få svenska vänner; de umgås mer inbördes, men är glada över idrottsklubbar och andra föreningar som öppnar upp för dem och ger möjlighet till nya kontakter.
Rädda barnen i Skellefteå vill sprida dessa berättelser så att de ensamkommande barnens erfarenheter blir kända. De hoppas också att därmed kunna bidra med integrationen av dessa barn. Med sin lättlästa text passar boken bra för alla skolor. Rädda barnen hoppas även nå ut till så många politiker som möjligt. Kontakt kan tas med Boken finns också att köpa i Akademibokhandeln I Skellefteå och på förlaget Ord & visor
Här följer slutligen en länk från SVT: LÄNK
Kersti Wistrand
