17 augusti, 2018

Drömmen om Atlantis II

Christopher Columbus på Santa Maria 1492. Målning av E. Leutze (1816–1868). Wikipedia.

Myten om Atlantis låg i träda tills Columbus på sin färd mot Amerika ville finna guld på ön Anthilia, vilken möjligen kunde vara identisk med det forna Atlantis. Detta kan vara en dold agenda för hans seglats över Atlanten västerut 1492. Hans bedrift blev uppsvinget för drömmen om Platons paradisö.

TEXT: KERSTI WISTRAND

Den italienske upptäcktsresanden och handelsmannen Christopher Columbus seglade med stöd av det spanska kungaparet iväg över Atlanten för att finna sjövägen till Indien. En dold agenda för hans seglats västerut lär ha varit sökandet efter ön Anthilia, omnämnd av en rad kartografer och navigatörer, sjömän och biskopar (1). Den var protypen för ett övernaturligt paradis och en slags teokrati. (Det fanns även öar där demoner sades leva.) Anthilia hade sju städer och sades vara välförsedd med ädla metaller, men hade den egenheten att den var svår att nå när den väl blev synlig. När man var på väg mot den hade den nämligen tendensen att bli osynliggjord av dimma. Med andra ord kan man alltså säga att det var en drömö, inte olik berättelsen om Atlantis som hade sjunkit. Kanske hade Columbus båda öarna i tanke, kanske rörde det sig om samma ö men med olika namn. Vi vet inte, men hur som helst seglade Columbus till Kanarieöarna och letade sedan efter Anthilia. Han gav upp, men nådde så småningom Amerika, eller Indien som han trodde, 1492. Dess ursprungsbefolkning kom därför att kallas indianer. Två ögrupper i Karibiska havet gav han namnet Antillerna, kanhända i tro att det rörde sig om Anthilia. Sista gången ön Anthilia förekommer på en karta är för övrigt 1587.(1)

Columbus färd blev upptakten till många fler upptäcktsresor och intresset för Atlantis tog ny fart.

Kircher: Atlantis 1665. Observera att norr pekar nedåt.

Den första kartan över Atlantis ritades av den tyske vetenskapsmannen och jesuiten Athanasius Kircher (2) och publicerades 1665.

Kartan är upp- och nedvänd. Norr pekar nedåt. Kircher var sin tids da Vinci, en renässansmänniska och forskare i såväl naturvetenskap som humaniora och språk. Bl.a. tydde han de egyptiska hieroglyferna och såg Egypten som källan för all vishet.

Kirchner förlade Atlantis i Atlanten mellan Gibraltar sund (till vänster) och Amerika (till höger).

Utgrävningar i Mellanamerika 

Solens pyramid (ca 75 m hög), Teotihuacan. Mexico. Foto: Daniel Case. Wikipedia.

Den katolske prästen och vetenskapsmannen Don Carlo Sigüenza (1645–1700), född I Mexico, är en av världens första arkeologer. Han skrev avhandlingar om astronomi och kometer samt ritade kartor. I samband med detta upptäckte han den samtida Athanasius Kirchers karta över Atlantis. Sigüenza var patriot och intresserade sig för Mexicos tidigaste historia. Av goda vänner hade han erhållit gamla dokument och med dem som utgångspunkt reste han till Teotihuacan fyra mil nordöst om dagens Mexico City. Där gjorde han arkeologiska utgrävningar i området vid Solens pyramid (se fotot överst), idag Mexicos största turistmål. Han fann stora likheter mellan Mexico och det gamla Egypten, bl.a. vad beträffar kalendrarna, statyetterna, lergodset, pyramiderna och klädseln. Hans slutsats var att dessa båda kulturer hade mötts på det nu sjunkna Atlantis som legat mitt emellan de båda kontinenterna. Sigüenza menade att Atlantis till viss del hade befolkats av egyptiska kolonister. De mexikanska indianerna var i sin tur ättlingar till Naphtuhim, det gamla Egyptens grundare, men förmodligen var denne identisk med Neptun vilken enligt Platon härskade över Atlantis. Från början var det alltså frågan om en och samma kultur, enligt Sigüenza. (3)

Sigüenza var även den förste att sätta Atlantis i samband med bibliska texter. Han menade att Atlantis undergång tidsmässigt sammanföll med Noa och syndafloden.

Mayafolkets utbredning (röda gränser). Foto: Yavidaxiu. Wikipedia.

Den fransk-amerikanske fotografen Augustus Le Plongeon (1826–1908) blev på sin tid berömd för sin tidiga fotografiska dokumentation av precolumbianska och arkeologiska platser och gamla föremål i Peru och senare på Yucatanhalvön, där mayaindianerna haft sitt säte. Han arbetade tillsammans med arkeologer och levde under åratal på platserna, vilket gjorde att han hade gott om tid att fundera på kulturernas ursprung och utveckling. Tillsammans med sin maka, fotografen Alice Dixon, lärde han sig mayaindianernas språk.

Som fotograf har Plongeon ett ärbart rykte, men problemen startade 1887 då han började agera som amatörarkeolog. Han hade påvisat likheter mellan mayakulturens och gamla Egyptens skulpturer och byggnadssätt, men hans teori som han vidhöll livet ut, vilade på falsk grund. Han påstod nämligen att Mayakulturen var civilisationens vagga och att denna kultur spritt sig till Egypten via Atlantis. I själva verket har Egyptens kultur visat sig vara den äldsta av de två. Plongeons arbete kom att isoleras efter 1896, men hans idéer tilltalade fantasin och kom att leva kvar inom populärkulturen (4). Författaren Ignatius Donnelly och teosofgrundaren Helena Blavatsky byggde vidare på dem, se nedan.

Atlantis huvudstad är identisk med Gamla Uppsala

1627 publicerades ”New Atlantis”, en utopisk roman av Sir Francis Bacon i England. Denne var bl.a. framstående filosof, jurist och vetenskapsman och ville med sin bok ge en framtidsvision av ett exemplariskt idealsamhälle som vilade på höga etiska ideal och generositet. Förmodligen skrevs boken i syfte att ge en positiv vision av kolonisationen i Nordamerika.

Det talas om att hans verk har bidragit till olika frihetslagar, slaveriets upphörande och större rättigheter för kvinnor. (5)

Naturligtvis påverkade han sin samtids intellektuella. En av dem var vår svenske vetenskapsman Olof Rudbeck, som skrev Atlantica 1677, i vilken han förlade Atlantis till Sverige och Gamla Uppsala och därmed gjorde Sverige till gudarnas boning och ursprung för alla större folkslag. En artikel om Rudbeck kommer senare i denna serie.

Atlantis i populärkulturen

Professor Aronnax och kapten Nemo besöker ruinerna efter Atlantis i ”20 000 Leagues Under The Sea”. Wikimedia

1869/71 kom Jules Verne, som betraktas som science fiction-genrens fader, ut med sin bok ”20 000 Leagues Under The Sea”, där kapten Nemo gör ett besök i det sjunkna Atlantis med sin U-båt Nautilus.

Några år senare gav han ut ”The lost City” med teckningar på ruiner på havsbottnen. Detta blev början på en rad böcker, serier och senare, under 1940-talet och framåt, filmer på samma tema inom populärkulturen. (6)

Den amerikanske politikern och författaren Ignatius Donnelly (1831–1901) skrev boken ”Atlantis: The Antediluvian World” (1882) fick folk i allmänhet att tro att Atlantis existerat i verkligheten. (`The antediluvian time´ är tiden mellan fallet av Babels torn och syndafloden.) Han talade om en kultur ”lika hög som vår”. Boken blev en bästsäljare över en natt.

 Blavatsky och teosofin 

Madame Helena P. Blavatsky (1831–1891), född i en rysk adelsfamilj, var på sin tid ett världsberömt medium som uppträdde i spiritualistiska kretsar. Hon grundade tillsammans med sin partner Henry Steel Olcott den teosofiska rörelsen i New York 1875. (7) Enligt egen utsago var hon invigd i esoteriska läror i både Indien och Tibet. Teosofin är enligt henne en syntes av vetenskap, religion och filosofi och återger en urgammal esoterisk visdom som ligger bakom alla religioner. Genom henne blev hinduismen och buddhismen allmänt känd i Västvärlden bl.a. genom att ho tog med sig representanter för dessa till USA. Blavatsky och Olcott anses ibland vara grundare av New Age-rörelsen.

Blavatsky var berest och följde med sin tid. Hon hade en viljestark personlighet, talade fem språk flytande och läste sanskrit obehindrat. Dessutom var hon starkt emotionell och intuitiv. Hon kände till Darwin och dennes forskning, men ogillade åsikten att vi härstammar från aporna. I enlighet med sin tid sysslade hennes tankar kring evolutionen och frågan om de mänskliga rasernas uppkomst, där hon beskriver olika steg i mänsklighetens utvecklingshistoria, s.k. rotraser, varav den första uppstod en gång i tiden då världskartan såg helt annorlunda ut än nu. Rotraserna visar på medvetandets utveckling och fokuserar inte på utseendet. Varje ras är enligt henne lika mycket värd precis som ett litet barn har samma människovärde som en vuxen. Teosofin betonar ”världens brödra- och systraskap utan hänsyn till ras, tro, kön, kast eller utseende”, ”alla människor har andligt och fysiskt samma ursprung” samt ” mänskligheten utgörs av en och samma essens”. (8)

Under några år uppehåller Blavatsky sig i New York, där hon säger sig komma i kontakt med ”The Cosmic Masters”, överlevare från Atlantis på en annan medvetandenivå. Hon säger sig ha haft kontakt med dem redan på tidigare resor i Tibet. Hon menar att Atlantis är nyckeln till Kosmos och kanaliserar och ger ut mästarnas undervisning i sitt huvudverk, Den hemliga läran (1888), som är teosofins viktigaste grundbok. I denna bok ger hon sin version av civilisationen på Atlantis, som hon påstår vara toltekernas kultur. Dessa dyrkade enligt henne solen i tempel lika stora som Egyptens pyramider. I luften flög luftskepp med plats för två till åtta personer drivna med vril, en för oss okänd energikraft. I motsats till Platon anser Blavatsky att atlantiska befolkningen endast utgjordes av kulturella och andliga hjältar. Platon skrev mycket om en stark militär styrka.

Atlantiskartan ovan är framställd av William Scott-Elliot i den ryska upplaga av Hemliga läran 1910.

Kersti Wistrand

Referenser:

  1. Weckmann L, The Medieval Heritage of Mexico s.15–17, Fordham University Press, N.Y. 1992.
  2. https://en.wikipedia.org/wiki/Athanasius_Kircher
  3. https://en.wikipedia.org/wiki/Carlos_de_Sig%C3%BCenza_y_G%C3%B3ngora
  4. https://en.wikipedia.org/wiki/Augustus_Le_Plongeon och
  5. http://maya.csueastbay.edu/archaeoplanet/LgdPage/LepKehoe.htm
  6. https://en.wikipedia.org/wiki/New_Atlantis
  7. https://en.wikipedia.org/wiki/Atlantis_in_popular_culture
  8. https://en.wikipedia.org/wiki/Ignatius_L._Donnelly
  9. https://en.wikipedia.org/wiki/Helena_Blavatsky
About Kersti Wistrand

Kersti Wistrand är psykolog och adjunkt i bl a religion och historia med studier i shamanism och medvetandeforskning. Hennes specialitet är förändrade medvetandetillstånd i samband med nära döden samt förlossning. Hon är tillsammans med dr Jan Pilotti redaktör och medförfattare till boken ”Medvetandet och döden” (1982). Se Libris. Boken innebar att Wistrand tillhörde kretsen av ”offentliga personer” under 80-talet. Wistrands forskning har fått stor uppmärksamhet i bland annat Ryssland.

Kommentera

%d bloggare gillar detta: