25 maj, 2018

Trädet som förenar himmel och jord


Det asiatiska Gingko-trädet var känt i Europa åtminstone från 1700-talet. Man får se detta som ännu ett av många goda ting som de tidiga handelsresorna till Kina medförde.

TEXT: CARL JOHAN LJUNGBERG

I Kina och Japan användes gingko-extrakt främst för att bota bronkit och astma, medan det i väst intill i dag har använts som medel mot åderförkalkning.

Också i Sverige kände äldre generationer till växten. Den på sin tid kände, botaniskt kunnige geologen Erik Nyström (död 1963) som kom att verka i mer än femtio år i Kina förde sålunda hem frön som han lät plantera på släktgården Hellekis i Västergötland. Erik Nyströms far Carl som också var botaniker och geolog hade för övrigt deltagit i Adolf Erik Nordenskiölds bekanta upptäcktsresor till Spetsbergen där man också bland annat hade funnit gingko-arter.

Länge undandrog sig gingko-trädet vanlig botanisk klassificering. Det ansågs nämligen stå mitt emellan löv- och barrträden. Vi har nog svårt att numera ana vilken uppmärksamhet de exotiska plantor fick, som européer hemförde från omvärlden. På tidigt 1800-tal kunde gingko-trädet bl a ses i förnäma trädgårdar och orangerier i europeiska orter som tyska Frankfurt och Heidelberg.

Museum am Ginkgo i Schloss-Wolfsbrunnenweg, Heidelberg (wikicommons)

En känd person som väl kände till trädet och vad man då visste om dess egenskaper var diktaren Goethe. Utom för vittra sysslor visade han ju stort intresse för geologi, botanik och naturvetenskaper i allmänhet.

Den som slår upp Goethes kända diktcykel Väst-östlig divan, där han skapat en rad fina och något galanta dialoger med en väninna som tänkt samtalspartner, finner också en underfundig dikt om gingko-trädet. I en av de översättningar till svenska som gjorts av den korta dikten heter det:

Blad av träd från Orienten

som min lustgård hägna får,

bär mystik, envar som känt den,

blir en invigd som förstår.

Är det väl ett löv, ett enda,

som sig självt i tu har delt?

Ha väl två sig valt kanhända

för att synas som ett helt?

Svar på frågan, filosofer,

fann jag sent omsider här:

höres ej av mina strofer

att jag en och dubbel är?

Diktens innebörd är – liksom trädets löv – kluven, eller dubbeltydig. Som Goethe-kännaren Carl Fredrik-Fredrik Palmstierna påpekar är enligt Goethe ”[d]en älskade … en och dubbel, och likaså förhåller det sig med de sånger som växlats mellan [diktens manliga och kvinnliga gestalter], Hatem och Suleika. En och dubbel är även den älskade, vars namn syftar på jordisk såväl som på himmelsk kärlek. Ja, Gud är själv en och dubbel, mystiskt uppenbar i skapelsen, anad av älskande, antydd av diktare – även om bilden ej är mer än ett gulnat blad från ett träd i en slottsträdgård.”

Den irländske tänkaren Edmund Burke skriver att de som vill utveckla människan i humanistisk riktning bör vara ”go-betweens” alltså ett slags budbärare mellan Gud och människor. Vi vet ju att Goethe såg sig själv som en sådan. Strindberg har fångat den sidan väl, då han om Goethe skriver: ”Det är som om [Goethe] icke kunde på fullt allvar fatta livet, antingen det saknade fast verklighet eller icke förtjänade vår grämelse och våra tårar. Vidare hans oförskräckthet, varmed han nalkas de gudomliga makterna, med vilka han känner sig befryndad, hans förakt för former och konvention, hans brist på färdiga åsikter, hans stadiga växande och föryngrande, varigenom han alltid är den yngsta, alltid i spetsen, före sin tid.”

Ja, fast det kan låta en aning hädiskt får nog Goethe sägas ha känt sig ”befryndad” med de gudomliga makterna, särskilt kallad att bära bud från dem!

En antikkännare gav en gång Goethe en speciell tolkning av gingko bi-loba, och en tolkning som liknar Palmstiernas. Creutzer, som hans namn var, framhöll för Goethe ”hurusom en gudagestalt kunde ses på två sätt; mängden nöjde sig med bokstavstro men för initierade avslöjades myternas högre innebörd först efter en hemlighetsfull invigning” (med C-F Palmstiernas ord). Här ses alltså gingko-trädets märkliga, kluvna löv som en symbol för hur teologin skiljer på exoterisk och esoterisk insikt. Ett motiv som möter oss även inom delar av dagens andlighet.

Goethe sägs ha lyssnat tankfullt på det Creutzer hade att säga, och morgonen efter hade han skrivit färdig sin dikt.

Vad det inte talas så mycket om vid denna tid är gingko-trädets hälsobringande egenskaper, eller än mindre den förmåga som Kersti Wistrand berörde, nämligen den att stå emot svåra angrepp som atombombning! I Goethes närhet såg man trots sin ibland högtsvävande samtalston ändå praktiskt och nyttobetonat på det som möter i livet och även en företeelse som gingko-trädet. Goethes vän, hertig Karl August av Sachsen-Weimar, som diktaren också tjänade i sin egenskap av så kallat geheimeråd, lät för sin del sända ut sin trädgårdsmästare till de kända engelska Kew Gardens, där man då kunde se detta märkliga träd växa, och därifrån förde den tyske trädgårdsmästaren med sig frön eller sticklingar hem. Under Goethes livstid hann det träd som därpå sattes i hemstaden Weimar bli 3-4 meter högt.

Visst är detta en sorts kuriosa. Ändå är det fängslande att veta, att denna botaniska raritet i en tid som Goethes, som var öppen såväl för jordbundna nyttoväxter som för teologisk och andlig spekulation, faktiskt vann en liten grupp nyfikna européers uppmärksamhet och även gav oss en substans, som kan bidra till fysisk hälsa.

Carl Johan Ljungberg

About Carl Johan Ljungberg

Carl Johan Ljungberg, Ph D i Politics Född 1949, Ph.D. i Politics, Catholic University of America, 1983. Projektsekreterare för Medborgarna, politikerna och den offentliga sektorn 1976-1978 hos prof. Daniel Tarschys. Projektansvarig hos Timbro, Näringslivets Fond och City-universitetet 1984-1997 och för forskningsprogrammet Den svenska socialstaten med prof. Hans L. Zetterberg 1993-1997.
Ordförande i föreningen Humanistisk Förnyelse
Styrelseledamot i Föreningen Humanism & Kunskap

Kommentera

%d bloggare gillar detta: