”Det är bättre att tända ett ljus än att förbanna mörkret”. Kersti Wistrand, som varit medlem i en amnestygrupp, berättar här om Amnesty Internationals praktiska arbete för de mänskliga rättigheterna bl.a. för fängslade författare och journalister.
TEXT: KERSTI WISTRAND
En sommardag 1961 satt den liberale engelske advokaten Peter Benenson i en tunnelbanevagn i London och läste i en tidning. Hans blick fastnade vid en notis som berättade att två portugisiska studenter som skålat för friheten hade dömts till sju års fängelse. Portugal var vid denna tid en närmast nationalistisk diktatur med premiärminister Salazar, som arbetat nära Franco, vid makten. Den engelske advokaten kunde inte släppa tankarna på de två fängslade, började fundera och konstaterade:
– Man kan öppna tidningen vilken dag som helst i veckan och finna en berättelse någonstans i världen, där någon blivit kastad i fängelse, torterad eller avrättad på grund att dennes åsikter eller religion inte är accepterad av regimen i dennes land… Läsaren får en sjuklig känsla av vanmakt, men om denna känsla kan förvandlas till handling, kan något effektivt göras.
Så föddes idén till bildandet av organisationen Amnesty International i London, juli 1961. Dess syfte blev att snabbt skapa en världsomfattande opinion till försvar för dessa oskyldigt fängslade individer som benämndes ”samvetsfångar” (prisoners of consciense). ”Vädjan om amnesti (frigivning)” spriddes och trycktes i tidningar över hela den fria, demokratiska världen. Arbetet fokuserades till en början på allvarliga kränkningar av:
- Rätten till åsikts- och yttrandefrihet
- Rätten till psykisk och fysisk integritet
- Rätten att inte bli diskriminerad
1962 blev organisationen känd under namnet ”Amnesty International” eller helt kort ”Amnesty” som den kallas idag. Amnesty har tilldelats många priser. 1977 fick man Nobels fredspris för arbetet mot tortyr av politiska fångar. De har även tagit emot Olof Palmes pris.
2014 fanns amnestygrupper i 52 länder:
Hur arbetar Amnesty International?
I varje demokratiskt land finns ideellt arbetande amnestygrupper. Den svenska sektionen av Amnesty International startades 1964 av Hans-Göran Franck och Per Wästberg.
Under mina år vid universitetet på tidigt 70-tal anslöt jag mig till amnestygrupp nummer 38, där jag var medlem under fem år. Varje grupp tilldelades tre politiska fångar från sekretariatet i Stockholm som i sin tur var underställt huvudkontoret i London. Det gällde för oss att påverka regimerna i syfte att frige fången samt under tiden stödja fången och dennes familj så gott det gick.
Vi var ett tiotal medlemmar som samlades till samvaro och arbete var fjortonde dag hemma hos varandra. Under årens lopp hade vi flera politiska fångar. Jag minns endast en del av dem. Där fanns en östtysk läkare som försökt fly över Berlinmuren, men som tagits fast och kastats i fängelse; en turkisk författare vid namn Gurkan, som satt inspärrad eftersom hans texter ansågs olagliga; en vietnamesisk munk som räddats från att bränna ihjäl sig i protest mot Vietnamkriget, men som fängslats; en journalist i Uruguay, som skrivit sådant som ansågs stötande och därför torterats och kastats i fängelse. De metoder som användes var utarbetade av nazimilitärer som flytt till några sydamerikanska länder efter andra världskrigets slut och som fortsatte med samma metoder de använt i sitt hemland. I början av 70-talet hade Indonesien de flesta politiska fångarna i världen och där hade vi en kvinnlig skribent, som transporterats till en liten ö vid namn Buru, där tusentals fångar levde under svåra förhållanden. De tvingades röja djungeln, rik på malariamyggor, och frilägga ytor för blivande jordbruk.
Vår uppgift var alltså att väcka uppmärksamhet runt varje politisk fånge både i Sverige och i det land där fången befann sig. Därför träffades vi för att skriva brev till olika länders myndigheter och regimer. Vi vädjade om rättegångar och nåd, gjorde namninsamlingar, sände med foton och texter som vi fått publicerade i svenska tidningar, fick andra personer att också skriva brev i ett slags bombardemang av regimledarna. Ibland lyckades vi få någon riksdagsman att protestera och kände oss extra nöjda. Vi samlade pengar på stan och kom i kontakt med familjen till vår fånge i Uruguay och sände över pengar till barnens skolgång. Ibland hände det att någon fånge tilläts ta emot en neutral hälsning från oss i Sverige på ett enkelt vykort, något som vi vet ingav hopp genom att omvärlden visste vad som hänt. Vår grupp lyckades med att få ett par fångar frigivna under den tid jag var med.
Amnestys utveckling
Amnesty har under årens lopp genomgått förändringar i sitt arbetssätt. Inriktningen har breddats. Idag arbetar man förutom med de medborgerliga och politiska rättigheterna också med frågor som rör de ekonomiska, social och kulturella rättigheterna.
Amnesty International håller reda på brotten mot de mänskliga rättigheterna och utvecklingen i alla länder och rapporterar offentligt. Flyktingverksamheten arbetar med att informera dem som handlägger asylärenden om riskerna med att utvisa personer till sina hemländer.
Varje år fokuserar man – förutom det alltid pågående arbetet med samvetsfångar – speciellt på något tema, t.ex. våld mot kvinnor, vapenhandeln i världen, barnarbeten samt situationen för civilbefolkningar i länder med krig.
2012 hade svenska Amnesty nått 100 000-strecket då det gällde medlemmar. De var fördelade på 200 lokala grupper varav 35 ungdomsgrupper i landets 18 amnestydistrikt. Det finns även specialgrupper, t.ex. Kvinnorättsgruppen, Fackliga gruppen, ESK-gruppen, Juristgruppen, Amnesty Business Group och Aktionsgruppen mot dödsstraff.
Under de år jag tjänstgjorde som lärare tog jag alltid upp Amnesty i undervisningen. Det material jag hade tillgång till gav god information om det aktuella politiska läget och samhällsklimatet i många av världens länder. Det visade sig långt senare att några gamla elever som jag träffade på ute på stan kom fram och berättade att de, under någon tid och till följd av den information jag givit en gång i tiden, börjat arbeta i amnestygrupper: ”Det kändes bra att kanalisera den oro jag kände inför det som händer i världen och känna att jag kunde påverka”, var den förklaring jag fick.
Vill kanske även du arbeta med Amnesty? Just i denna stund skriver hundratusentals människor över hela världen brev, vykort och sms för att ge hopp och skapa förändring för drabbade människor. Alla skriver samtidigt och till samma utvalda personer. Därför får protesterna stort genomslag och kan förhoppningsvis förändra attityderna hos myndighetspersoner och regimledare. Här kan du se hur en amnestygrupp lagt ut en you tubevideo om Edward Snowdon följd av en uppmaning att skriva till president Obama.
Här kan du läsa mer om hur Amnesty fungerar idag, hur de arbetar och vad du kan göra om du känner att du vill bidra på något sätt.
Kersti Wistrand
Källor:
1. https://www.amnesty.se/
2. https://en.wikipedia.org/wiki/Amnesty_International
3. https://sv.wikipedia.org/wiki/Amnesty_International
