Jägarfolken

TEXT och FOTO: Börje Peratt

Det samiska folkets bild är att man alltid bott i norra Norden detta med stöd av forskning bl a på Komsakulturen i Nordnorge. Samerna bedrev där jakt och fiske redan för 8 000 år sedan. I Aareavaara, Pajala kommun, har hittats 2009 lämningar som bedöms vara 10 600 år gamla, samtida eller äldre än de äldsta fynden från Komsakulturen. [2]

Som ursprungsbefolkning har samerna åtnjutit en viss särställning när det gäller jakt och fiske liksom ursprungsbefolkningen, indianerna i Nordamerika.[3]
Det förekommer tvister kring Samernas jakt och fiskerättigheter. Samtidigt är det många som anser att staten för länge sedan överskridit vad som är acceptabelt när det gäller förtryck av det samiska folket. [4][5]

Jägaren

Jägare blev ett naturligt och självklart sätt för människor att överleva. Man levde av och med naturen och lärde sig att inta den största respekt för både miljö och djurliv.

Kersti Wistrands artikel Älgjakt i Lappland I – förr och nu, skildrar en jägares erfarenheter och tankar.

Förutom uppgiften att hålla efter olika djurstammar förser jägaren också människor med mat. Denna slags jakt kan sticka i ögonen på dem som anser att det är fel att döda, även djur. Då ska vi veta att en växande djurstam kan orsaka störningar i balansen i naturen och utgöra ett svårt hot i trafiken.

Viltolyckor

2015 inträffade 48 496 viltolyckor i Sverige, det vill säga endast de olyckor som rapporterades. Siffran är den högsta som någonsin registrerats i vårt land under ett år. Mörkertalet är naturligtvis okänt men torde vara ansenligt.

Samma år omkom elva personer i viltolyckor, en väldigt hög siffra jämfört med tidigare år. Sju av de elva omkom vid krock med älg. Antalet svårt skadade uppgick till 40 personer. [6]
Utan jägarens insats riskerar dessa olyckstal bli avsevärt högre.

Jaktens villkor

På de flesta håll i världen krävs jaktlicens och i Sverige är det organiserat i Svenska Jägarförbundet. Jägarförbundets uppgift är att utbilda de jägare som vistas i svensk natur så att de vet vad som krävs för att undvika minsta lidande. Ändå sker fel. Jägare skadeskjuter varandra och vi inser alla vad det kan innebära att råka ut för en skadeskjuten björn. Samtidigt kan jag inte låta bli att undra över den mentalitet som utser vilddjur till dödsfiende för att en jakthund dödas. Är man i djurens revir och djuren känner sig hotade så är det en självklarhet att hunden riskerar sitt liv. En lös hund är också ett bytesdjur för en varg. Det måste varje jägare veta.

Balans i naturen

Det är viktigt att hålla efter tillväxten så att en art inte sprider sig till skada inte bara för människan utan även för andra djur. Här finns mängder av kontroversiella ämnen och konflikthärdar och jag har uttalat mig mot den hämningslösa tillväxten av kinesisk mellanskarv som jag anser kan vara en del av utplåningen av fiskepopulationer och bidra till miljöförstöringen av våra sjöar och inte minst Östersjön. [7] En annan fråga gäller vargen men den vill jag inte fördjupa mig mer i här. Den kräver en helt egen artikel. Det är nästan omöjligt att ta ställning utan att ”tycka fel” och min åsikt om en lös hund kan nog väcka en och annan ilsken kommentar.

Helst vill vi kanske överlåta på naturen att åstadkomma balans. Men man kan se människan som en del av naturen och förutsatt att hon kan förhålla sig till den på ett respektfullt sätt kan hon ingå i denna balans.

Människan har jägarfolket i sina gener. Frågan gäller hur vi låter detta yttra sig. Många jägare låter bli att döda, de trivs med att vara i naturen och att umgås i jaktlaget. De sanna jägarna de som gör ”sitt jobb”, kan också drabbas av skuldkänslor över att ända ett liv. Men om man nu gör det så handlar det om att visa fortsatt respekt.

Troféjakt

Jakten har fått olika mer eller mindre groteska uttryck och vi vänder oss särskilt mot nöjesjakt på storvilt och jakt på utrotningshotade arter. Se Guillous artikel

Personligen vänder jag mig mot troféjakt. Samtidigt kan jag inte döma den som sparar fällen eller hornen efter ett djur. Det kan också ses som att hedra djuret. Hos ursprungsbefolkningar kan man klä sig i ett avlivat djurs horn, päls och fjädrar som ett sätt att åtnjuta dess ande och styrka.

Ursprungsbefolkningars synsätt

Hos ursprungsbefolkningar ser vi ett mycket nära förhållande till inte bara allt levande utan även den dödes ande. Den andliga gemenskapen omfattar allt liv och om man dödar ett djur för sin egen och familjens överlevnad så skänker man tack till det djuret. [8]

Den samiska joikkonstnären Niiles-Jouni Aikio berättar att samerna speciellt högaktar björnen bland djurrikets djur. De jagar visserligen björnen liksom förr för köttets men aldrig för sitt nöjes skull. Det är mycket viktigt att alltid be björnen om förlåtelse då den dödas! Och i samisk kultur är alla djur likvärdiga gällande jakt. [9]

Jag känner igen detta förhållningssätt hos Mi´kmaq-indianerna i Nova Scotia i Canada. Efter mitt möte med dem (1996) införskaffade jag denna ”Björn-ande”-amulett, ”Pathfinder”. Som jag förstod det handlar det om andlig vägledning för att med mentaliteten och skyddet hos denna Björn-ande anta sin utmaningar och finna stigar som leder till personlig och andlig utveckling.

Börje Peratt

Referenser

1) Nordisk Encyklopedi
2) Överlevde folk i Nordnorge den senaste istiden? Dick Harrison, SvD 20 juli, 2014
3) Enligt rennäringslagens portalparagraf tillkommer renskötselrätten den samiska befolkningen och grundas på urminnes hävd. Renskötselrätten får endast utövas av same som är medlem i sameby.
4) Minnen av rasbiologiskt förtryck väcks till liv, SvD 16 jun, 2015, Jonas Fröberg
5) Samerna – lång historia av förtryck. 30 oktober 2008 av Ulrika Waaranperä
6) Antalet viltolyckor ökar – även de med dödlig utgång Trafikens värld
7) EU bakom Östersjöns bottendöd-rekord. Börje Peratt Debatt 25 juli, 2016
8) Mic Mac indianens ritual till store anden Glooscap, Börje Peratt Bildmakare
9) Samefolkets religion (1952), Rafael Karsten