Trefaldighetskällan vid Svinnegarn utanför Enköping.
Idag, en vecka efter pingstaftonen och alltid vid fullmåne, är det trefaldighetsafton. I det gamla bondesamhället var detta en viktig högtid, då man gick till trefaldighetskällan för att under ceremoniella former dricka vatten eller rena sig genom ett bad för att få hälsa, en tradition med mycket gamla anor.
TEXT av KERSTI WISTRAND
FOTO: Trefaldighetskällan, Bengt A Lundberg – Creative Commons
Nu är det åter igen dags att tillsammans med någon hembygdsförening dricka vatten ur en trefaldighetskälla. Här i Stockholmsområdet kan man ibland vandra med Nacka hembygdsförening till Stora Nyckelvikens källa eller med Täby hembygdsförening till källan vid Rönningesjön. Sådana här källor förekommer över stora delar av landet ända upp till norra Ångermanland. (1)
Så gott som varje by hade under bondesamhällets tid sin egen trefaldighetskälla. Det typiska för den var att det rörde sig om en äkta kallkälla, som sprang upp ur marken och rann mot norr eller låg på nordsidan av en kulle. Det var också viktigt att den aldrig sinade eller frös vintertid. Dess vatten skulle alltid ha en frisk, upplivande smak under sommaren. Sjukdomarnas ursprung förlades enligt gammal tro till väderstrecket norr, som var det ondas hemvist. Under några timmar, oftast vid solnedgången, blev källan magisk och man kunde med dess hjälp göra sig av med sina krämpor, som drevs mot norr under anrop och åkallan av den heliga trefaldighet (Fadern, Sonen och den Helige ande).
Från Söderbärke i Södra Dalarna kommer följande skildring från 1908.(2) Jag återger den här i förkortad form:
Trefaldighetskällan visades största respekt och användes endast i samband med trefaldighet. Inga kreatur tilläts beta där. För att skydda den var den inhägnad med tre slanor och på den fjärde sidan fanns en grind.
Ritualen var enligt följande. Under onsdagskvällen samlades ungdomarna från de tre närmsta gårdarna runt källan. Pojkarnas uppgift var att tömma den medan flickorna, som hämtat vatten från annat håll, tvättade rent den. Sedan tillverkades en ”ros” av grangrenar och lades på källans botten och en speciell sten, som användes varje år, lades i mitten av ”granrisrosa”. Grundvattnet fyllde källan på nytt. Det var viktigt att arbetet utfördes under högtidlig tystnad och det måste vara avslutat före midnatt.
Nästföljande kväll återkom ungdomarna och arbetade vidare under tystnad. Nu skulle det göras fint på marken runt källan. Masarna lag dit färskt, friskt doftande granris med början närmast källan och sedan utåt. Kullorna plockade blommor för att göra en vacker krans.
Fredagskvällen var inne. Det var dags att löva runt källan. Återigen tystnad. Unga björkar restes så tätt som möjligt runt staketet. Två ungbjörkar böjdes mot varandra så att de bildade en båge över grinden. Närmast källan böjdes fyra björktoppar ihop till en båge och där de korsades hängdes blomsterkransen.
Så var självaste trefaldighetsaftonen inne. Här kom nu masar och kullor i sina finaste kläder, många i folkdräkter, från Söderbärke, Norrbärke, Norn, Norberg, Stora Tuna, Gustafs och Silfberg. De är många, kanske upp mot fem hundra personer. Högtidligt och under tystnad inväntar de nu solnedgången, då det klara källvattnet under några timmar förvandlas till magiskt hälsobringande livselixir. Solen går ned och man ber ”Dig Heliga Trefaldighet, Dig vare lov och tack och pris i Evighet.” Så går man fram, tar upp en skopa vatten ur vilken man dricker tre klunkar medan man tyst framför en önskan som i allmänhet gäller hälsa.
När man går där ifrån känner man sig lätt och vederkvickt. En del gamla och lytta lämnar t.o.m. ifrån sig sina kryckor och käppar vid källan. Dessa plockas senare samman för förvaring i Per Ersgården en bit bort.
Så ses de unga gå bortåt en närliggande äng med en kulle. Nu kommer den festliga delen där man dansar folkdanser till spelmännens fiolmusik samt utför lekar. Några unga kvinnor smyger tillbaka till källan, medan vattnet ännu är magiskt.(3) De kastar av sig kläderna och doppar sig snabbt i det kalla vattnet, som ska hjälpa dem att bota barnlöshet och göra dem fruktsamma under det kommande året (3).
Tyvärr upphörde seden att dricka brunn vid trefaldighetskällan i Söderbärke. Den hade blivit så berömd att ”ett par fröknar från Stockholm” kommit dit och vanhelgat den genom sina bad. De hade kommit dit för att rena sig från sina veneriska sjukdomar och därmed sades det att källan hade förlorat sin undergörande kraft. Den gamla traditionen bröts här någon gång för drygt hundra år sedan.
I folklivsuppteckningar bevarade i Nordiska museet berättas det om hur det kunde gå till vid trefaldighetskällor. (4,5) På vissa ställen i Sydsverige kunde varje ungdom ta med sig en björkkvist och sätta den vid källans kant och säga:” Här är min lycka!” Om kvisten slog rot skulle personen i fråga få stor lycka under året. I Norrland smyckades källans kant ofta med gran istället för björk. Vid Loka hälsobrunn kastades (1727) det sista vattnet i dryckeskärlet över vänster axel sedan man druckit tre klunkar. Källdrickningen följdes av folkdanser och lekar på någon närliggande äng eller i en skogsglänta. Allmogen hade fest och ungdomarna kunde knyta band. Under 1800-talet uppstod superi och slagsmål på en del platser i södra Sverige och polisen såg till att lägga igen just dessa källor. Ca 1900 avtog källdrickandet i och med att kurortsverksamheten avtog, men på vissa orter levde det kvar in på 1950-talet och idag är det som sagt var hembygdsföreningarna som står för den gamla traditionen.
I Dalarna har de gamla traditionerna från förkristen tid förmodligen levt kvar då det gäller trähästen/ dalahästen, som jag tidigare skrivit om. Ovan skildrade firande har enligt mitt förmenande säkert förkristna anor. Maj månad kallades ”blomstermånaden” och var möjligen knuten till Freja, kärlekens och barnaföderskornas gudinna. Källan i fråga smyckades med blomsterkrans och björkar, Frejas träd. På något vis ansågs vattnet få speciella magiska krafter för bot och hälsa av kvinnans gynekologiska problem. Kanske var det så att denna typ av källa var en gammal ”urdkälla” som användes av kvinnorna under vikingatid? Vid katolicismens införande förvandlades de till trefaldighetskällor och fick en annan fokusering.
Carl Michel Bellman besjunger här en festmåltid vid Ugglevikskällan i Lill-Jansskogen i Stockholm, en trefaldighetskälla dit man vandrade för att dricka brunn till slutet av 1960-talet, då vattnet blev otjänligt: LÄNK
Historik
Källor var heliga långt innan kristendomens införande och användes som offer- och reningskällor, troligtvis även vid andra bortglömda ceremoniella tillfällen. Själv är jag som nyss nämnts av den åsikten att en del källor belägna i lundar tillhörde kvinnorna och deras läke-, jordemor- och völveutbildning. I vikingarnas kosmologi hålls Kosmos ihop av det jättelika världsträdet Yggdrasil. Under trädets tre rötter finns tre källor: Mimers källa, vishetens källa, där Oden offrade sitt eget öga för att få sitt tredje öppnat och därmed få tillgång till all världens vetande; Urdarbrunnen där de tre nornorna, ödesgudinnorna, satt och spann och formade alla nyfödda barns öden samt Hvergelmer, den frusna källan, där kaoskrafterna höll till i form av draken Nidhögg. När denne gnagt av världsträdets tredje rot skulle detta vara början på den långa fimbulvintern, som inleder jordens undergång, Ragnarök. De äldsta i Sverige funna offerkällorna är från yngre stenåldern, 2000 – 1 500 f. Kr. Under järnåldern offrade man för samhällets lycka och framgång men också för krigslycka. T.o.m. husdjur, framför allt hästar, samt människor har offrats i sjöar och mossar under svåra perioder.
Källceremonier utfördes under vikingatid vid både vinter- och sommarsolstånden. Offerkällorna återfinns vid kult- och tingsplatser som Gamla Uppsala och Anundshög utanför Västerås. Vid sådana källor helgades ofta guden Tor vid en torsdagskult, emedan denne ansågs skydda ingångna avtal och givna löften och därmed den mänskliga rättsordningen.
När katolicismen infördes var man mån om att göra sig av med ”hedniska sedvänjor”. Hednatemplen revs och kristna kyrkor byggdes upp på dessa platser. Källorna knöts till olika helgon och användes till dop av de första kristna. Ett exempel är Husaby källa, där Olof Skötkonung döptes av missionären Sigfrid 1028. En medeltida tro var att en källa sprang upp där någon oskyldig kristen lidit martyrdöden och låtit sitt blod på marken. Ett sådant ”blodsoffer” ersatte således ett annat i samband med den gamla offerkällan.
Seden att kasta mynt, helst av silver, i offerkällor har spårats tillbaka till romersk kejsartid. I en svensk källa vid Nydala kloster i Småland har man funnit 5 934 mynt! En offerstock, dvs en urholkad trädstam med lås, lock och skåra för mynt, sattes efter kristnandet vid källan så att folk skulle offra slantar där istället för att kasta dem i vattnet. I hela det katolska Europa vallfärdade man till källorna för att dricka dess vatten och gör så än idag. Härvidlag kan den berömda källan i Lourdes i Frankrike nämnas. LÄNK
Kloka gummor och gubbar använde sig av källvatten då de preparerade sina örtmediciner. Det finns belägg för att även blodstämmare i Norrland använde sig av källvatten. (4)
Under reformationen på 1500-talet fylldes många källor igen med sten och vallfärderna till källorna förbjöds. Trots alla förbud fortsatte allmogen uppsöka sina källor. Under 1600-talet skedde en omsvängning i synen på dessa. Högt uppsatta män i riket reste nu nedåt kontinenten och kom i kontakt med surbrunnarna i det gamla tysk-romerska riket. Urban Hjärne fick i uppdrag att finna motsvarande i Sverige. Medevi Brunn blev den första hälsoanläggningen vid en källa/brunn.
Vid förra sekelskiftet började kurortsverksamheten att avvecklas, men fick ett tillfälligt uppsving igen ca 1920 -1950, då de radioaktiva källorna upptäcktes och troddes befrämja mannens fertilitet.
Kersti Wistrand
Källor:
1. Eget deltagande i Hembygdsföreningars regi samt
”Källor i Sverige” utgiven av Källakademien, Sivarts förlag, 2012.
2. http://www.oocities.org/barking_lady/sidan6.html 3. Denna uppgift med kvinnorna som gick tillbaka och doppade sig är ej belagd i denna referens 2, men finns beskrivet i samband med andra källor i Sverige.
4. Gustaf Gustafsson, ”Trefaldighetskällor och bruk kring trefaldighets-, offer- och hälsokällor i Ångermanland och Medelpad”, utlagd på nätet av Murberget, Länsmuseet i Norrbotten.
5. Offerkällor och trefaldighetskällor, i Runebergs ordbok, 1909: http://runeberg.org/fataburen/1909/0069.html
