Låt mig få städa klart! av Kjell Albin Abrahamson
Hjalmarson & Högberg Bokförlag
BOKTIPS av Pia Hellertz – januari 2016
”Marxism-leninismen prövades i 74 år och 49 dagar i Kommunistryssland /Sovjetunionen och resultatet var ingenting annat än en fullständig katastrof. Den marxistiska utopin om en ekonomi utan marknad går helt enkelt inte att förverkliga”, skriver Kjell Albin Abrahamson (s.22).
Författarens beskrivning och analyser av kommunismens grundtankar och ideologi och de konsekvenser den fått för de länder som experimenterat med den kommunistiska praktiken är verkligen mycket intressanta och lärorika, i synnerhet för en gammal kommunist/socialist som jag.
Jag har sen en tid tillbaka fått inse att jag var en synnerligen naiv och okunnig kommunist, trots att jag studerade både Marx och Lenin och Mao på sin tid – på 70-talet. Det är ännu ett bevis för att det inte räcker att läsa sig till kunskaper, de måste upplevas, erfaras, prövas.
Abrahamson har verkligen erfarit. Han har levt i öststaterna en stor del av sitt liv och varit Sveriges Radios östeuropakorrespondent under många år. Han berättar att han är den svenske journalist som bott längst i kommunistiska och postkommunistiska länder. Det gjorde honom till en svuren fiende till den bolsjevistiska ideologin, men också skeptisk till alla teoretiska överbyggnader (s.183).
När jag Googlar på hans namn kommer begreppet ”antikommunist” upp i många träffar, vilket han också beskriver sig själv som (s.7). Under läsningen har jag grubblat mycket över vad det innebär att vara kommunist och vad det i så fall innebär att vara antikommunist.
Pia Hellertz Boksida
Hela texten här
Jag följde med i Kjell-Albin Abrahamssons rapporter under hans tid som korrespondent i Polen. Jag uppskattade honom och hans analyser och synsätt. Jag fick sedan en obehaglig uppfattning om hans karaktär, när han bedrev vissa aktiviteter för SR i Sverige. Han visade höra till den kategorin som inte tål att någon annan har en annan uppfattning.
Jag är född i Spanien och har kunnat notera ett fenomen som kallats för ”Den svarta legenden” och som härstammar, enligt historiker, från Trettioåriga kriget. Snoilsky har skrivit väldigt fra om det rådande Spanienförakt och dess rötter. Under mina 60 år i Sverige har jag noterat att allt det spanska är suspekt, inte bara på grund av franquismen. Svensk press har varit alltid ganska positiv till baskernas separatism och ETA:s agerande y gillar katalanernas antispanska utbrott. När Kjell –Albin fick i uppdrag att sköta ett program om de sydeuropeiska länders historia och ett av dem skulle ägnas åt Spaniens historia, det enda han kunde anse rimligt var att låta en svensk rapportör får Barcelona och en från Bilbao komma till tals. Jag blev ledsen och förvånad och skrev till honom. Jag undrade om han tyckte att Spaniens historia skulle hanteras helt och håller från Kataloniens och Baskiens perspektiv. Han blev förbannad på mig och min kommentar och skrev et av de mest otrevliga och undersättande svår som tänkas kan. Ingen dialog, bara förakt. Min uppfattning av Kjell Albin Hansson förändrades totalt.
Har inte läst boken men ändå en kommentar i stundens inspiration…Bara undrar om det egentligen var bristen på marknad som var det stora problemet ? Det kanske var bristen på yttrandefrihet och omöjligheten att ta egna fria initiativ som var det stora problemet egentligen ?
Alla är givet vis kommunister: Var och en, gammal som ung, strävandes bli ”mänskliga” så gott de kan, i ett ”omänskligt” tillstånd av vara så gott vi kan enbart så fort vi kan, ett fuskverk i all hast, enligt våra karaktärsmaskers särhälliga lönsamhet – även så i god tro ickekommunisten Kjell Albin Hansson på sitt egen-dom-ligt journalistiskt, retoriskt omedvetet medvetna kommunistiska vis…
Parafras:
Det ”mänskliga” är inte – såsom det ”omänskliga” – ett tillstånd efter vilket alla verksamheter skall inrätta sig… utan snarare den omedvetet medvetna verksamhetens intention i handling. Möjligen (=) det av traditionens alla förut-givna förhoppningar särskilda ”hopp” som upphäver det redan ännu-inte kommunistiskt kommunicerande tillståndet i kommunernas glocala värld.
”Barn gör inte som vi säger, utan som vi gör”. Sedan upp-repar de som gamlingar med acklamation det som redan men ännu-inte blivit gjort av själva intentionen i visdomen om hur barn gör… (men underförstått icke längre lär göra som vuxna mer disciplinerat bokstavligt lär.)
Pedagogiken tycks ”verka utan att synas”, sa didaktikern om undervisningen i ”språkets fängelse”. Men språkandet lär bara vara ett fängelse för dem som inte vet att det är det
Vi lär så länge vi lever, var och en på sitt sätt, lyckligtvis inte så ofta enligt dygden, ”leva som vi lär”, som vi faktiskt ”lär som vi lever”… i ingenmanslandet terra incognita, mitt i korsets origo av olika tecken för ismernas inriktning av själens välfärd, upp å ner, höger som vänster in å ut, nordvart eller sydvart, till lika med korsvägen åt väst eller öst.
Allt kan betvivlas men inte akten som kommunicerar det. Överheten lär… inte… bära sitt svärd förgäves. Se där – kommunister i alla länder – Helga skillnadens många veck och tvetydighetens särskilda sammanhållning.