Agnosticism innebär att sanningsvärdena för vissa krav – särskilt metafysiska och religiösa påståenden såsom huruvida Gud, det gudomliga eller övernaturliga existerar – är okända och kanske ovetbara eller omöjliga att vetenskapligt säkerställa.
Den grundläggande inställningen motsätter sig nyateismens påståenden om att man ”vet” att det inte finns någon Gud. Liksom de religiösa ”bevisen” för Guds existens. En agnostiker kan tvivla på ”bevisen” och intar en mer ödmjuk attityd till det ovetbara.
Inom vetenskapen, faller bevisbördan på käranden*; och ju mer extraordinärt ett påstående är desto tyngre krav på bevisbördan. Den sanna skeptikern tar en agnostisk ståndpunkt, en som säger att ett påstående som inte har bevisats inte gäller som motbevis. Han hävdar att den ”svarande” inte har bevisbördan och att vetenskapen måste fortsätta att bygga upp sin kognitiva karta över verkligheten utan att införliva extraordinära krav som ett nytt ”faktum”. Den sanna skeptikern hävdar inte anspråk på sanningen, om mängden påståenden inte bevisar något. Här bör endast den ”konventionella vetenskapens” etablerade teorier brukas. Om en kritiker hävdar att det finns evidens för motbevis, intar han ett negativt hypotetiskt-talesätt, till exempel att ett till synes psi-resultat har sin grund i en [materiell] artefakt, så gör han ett påstående och är därför också den som är bevisansvarig.
– Marcello Truzzi, Pseudo-skepticism, Zetetic Scholar, 12/13, pp3-4 1987
*Kärande kallas den som väcker talan mot annan i civilrättslig domstol. Motparten kallas svaranden
