I den bästa av världar kan vi diskutera olika perspektiv och visa varandra respekt. En sådan tolerans är viktig för ett humanistiskt samhälle, för kunskapsbildning och inte minst för vetenskapen.
När jag 1984 av LO fick uppdraget att producera en fredsfilm (Producera för fred) klargjorde jag att förhöll mig politiskt obunden och fick då svaret att ”det är inte därför vi köper din tjänst. Det är din integritet och din humanism som är avgörande.” (arbetarrörelsens arkiv)
Detta klimat var under min uppväxt (1950-1960talet) självklart och tillät alla möjliga åsikter, uttryckssätt och levnadsval. I detta ingick för min del ett starkt intresse för olika kulturer. Att dokumentera och återberätta andras historier lockade min nyfikenhet på liv och människa.
Under min tid på Radio och SVT och inom filmens och teaterns värld stimulerades den öppna diskussionen av ett fritt och stormigt klimat. Visst kunde diskussionen bli högljudd och bölja i olika riktningar men det kännetecknar den kreativa processen. Det är spännande att släppa fram och visa upp olikheterna.
Även inom universitets-världen rådde en frihet för olika forskningsinriktningar. Men då jag kring 1998 ville doktorera på ett ämne rörande den framtida teknikens kommunikation stoppades det av prefekten (SU ped). Jag ansåg att mobil och internet skulle komma att finnas hos den breda allmänheten och ville med KTH i ryggen pröva möjliga fördelar och risker. Det lades upp ett internationellt samarbete med tre universitet. Trots tre professorer i ryggen kunde således prefekten stoppa det. Jag blev nu varse att det främst var inom akademierna som bromsklossarna fanns.
Vid min tid på radion (1976-80) fanns inom media också en intelligent satir. Stefan Sauk nämner betydelsen av Rolf Börjes texter. Detta återges i Kersti Wistrands artikel ”Pöbelmentaliteten skapar problem”.
Rolf Börje hamnade kring 1978 i kylan för sina häcklande artiklar om kända personer. Där tycker också jag att han gick lite för långt. Ändå var jag då kanske den enda i mediavärlden som öppnade dörren och anlitade honom för en krönika i ett program på radions Ungdomsredaktion. Jovisst fick jag höra att detta initiativ därmed hotade min karriär. Inte första gången av en rad sådana råd ”att låta bli”. Aldrig någonsin har detta fått hindra mig. I min värld handlar det inte om i första hand ”trial and error” utan om ”Försök igen”.
Med denna mentalitet byggde vi upp ett eget företag med en mediaproduktion som kom att leverera många sorters spännande program under ett stort antal år.
Men så körde jag på en isfläck i slutet av 1987 och upplevde kring den olyckan saker som jag då inte kunde tala om. Det fanns vid denna tid inget nät att söka på och jag fann inte på biblioteket studier i ämnet. I själva verket trodde jag att jag var ensam om upplevelserna. Dock skrev jag noga ned dem. Förde således dagbok och inledde en forskning med mina egna erfarenheter som grund. Hade jag då fått tag på Medvetandet och döden ett vetenskapligt pionjärarbete av Kersti Wistrand och Jan Pilotti (1982) om nära döden-upplevelser så hade jag förstått vad jag varit med om.
Att min egen research skedde i det tysta visade sig ändå klokt. Vetenskap och Folkbildning bildades 1982 samma år som Wistrand/Pilottis banbrytande bok kom ut.
1987 införde VoF skammpriset ”Årets förvillare” och lade grunden för en inkvisitorisk rörelse som med förvillarpriser som bas kom att förfölja människor som man ansåg inte höll sig innanför deras ramar av verkligheten.
Något yrvaket upptäckte jag först i början av 2000-talet organisationen VoF med systerorganisationer som i praktiken under flera år ägnat sig åt att bestraffa dem med enligt dem felaktiga erfarenheter, åsikter eller inriktningar. Det är lätt att förkasta VoF/associerade som en samling nördar. Men jag konstaterade snart att de förde med sig allvarlig skadegörelse på många av samhällets grundpelare. De hade likt cancer spritt sig in i institutioner och myndigheter och de hade intagit tunga positioner i mediavärlden. Det är en diktatorisk, kontrollerande och inkvisitorisk organisation. Och den använder sig av anonyma näthuliganer för att i raljerande form kränka sina ”fiender”. Men här finns också etablerade maktmänniskor som ägnar sig åt ren och skär häxjakt med allvarliga övergrepp i människors liv.
Just nu gör jag en dokumentär om läkaren Erik Enby, ”Läkaren som vägrade ge upp”. Här har främst Dan Larhammar iscensatt ett tioårigt drev för att deslegitimera och försöka kasta honom i fängelse. Larhammar gör nu allt för att få mig att inte göra filmen och för att nedgöra dess betydelse. Inte nog med det han kontaktar även möjliga intervjuobjekt för att få dem att inte ställa upp. Han har av mig erbjudits en intervju för att förklara sin ståndpunkt men avböjt. Istället har det startats en Voftråd under rubriken”starkt vinklad dokumentär” innan filmen ens har visats. Jo pseudoskeptikern föregår pseudovetenskapen.
Motståndet mot Vof med associerade kom från början från enskilda skribenter som försökte föra en dialog. Det visade sig vara tämligen lönlöst. Sådana ”dialoger” slutade bara med än värre kränkningar. Det som förenar antihumanister och näthuliganer är det perverterade nöjet av att se andra lida.
Många som drabbats förstod inte att de var utsatta för en avsiktlig och medveten attack. De hoppades finna någon slags förståelse och medmänsklighet. Kring 2010 var Newsmill platsen för debatten mot VoF och genom allt fler granskande artiklar från olika håll perforerades grunden för (anti)Humanisterna och VoF. De som hade ett uns av empati lämnade VoF och deras associerade.
Vetenskap och Folkbildning har trampat i klaveret – Öppet brev från en professor
Vof miste därmed i snabb takt sina vassaste kompetenser och kvar i ledningen fanns ett fåtal varav i stort sett samtliga saknar kunskap och kompetens inom de områden de valt att häckla.
Men problemet finns inte enbart där. Om vi kallar motståndsrörelsen mot VoF med associerade ”alternativ”, vilket är fel då samhällets demokratiska och fria rörelser utgör många fler, så fann jag en avsaknad av strategi. Jag fann några ensamvargar med följare. Det kan ge visst genomslag men givet sina osammanhängande insatser åstadkom man ingen större förändring.
Av detta skäl ville jag starta en samlande rörelse som blev Humanism & Kunskap och med en mer genomtänkt strategi har den de facto åstadkommit förändring och viss upplysning.
Den har också lett till att flera tidigare förföljda fått lugn och ro och i några fall nått enastående framgångar. När vi startade låg exempelvis Terry Evans under hård attack och hade kring 3000 på sin Facebooksida. Idag är det över 53 000.
Men med detta i åtanke så finns även en annan problematik och det är ”alternativens” olika världsbilder och konspirationsteorier och intoleransen mellan dem.
”Om du inte tror på Chemtrails så är du inte värd att vara med oss!”
Här finns också uttryck för misstankar mot att lösa problem inom demokratins former vilket i sin förlängning är otäckt. Oavsett kvalitén på demokratin så är den metoden den bästa vi har.
Tillståndet skulle kunna kallas en alternativens intolerans. Liksom den pseudovetenskapliga (VoF m.fl) får också den alternativa karaktären av en sektrörelse. Vissa likheter kan spåras som en fientlig syn på omvärlden och oförmågan att kunna föra en utvecklande dialog om olika perspektiv.
Johan Halleröd som är skeptisk till paranormala fenomen lär ha sagt att han aldrig blivit så hatad från båda sidor som efter dokumentären ”Det stora Grå”.
Dokumentären (i två delar) handlar om medialitet och mediumskap och låter olika sidor komma till tals. Torbjörn Sassersson gjorde en intervju med honom publicerad i Newsvoice 2009. Där framkom att SVT tackat nej för att man redan visat så många andra program på ämnet. (Jag måste ha missat dem.)
Halleröds uppslag var att ta ett kontroversiellt ämne och belysa det från flera håll där även motpolerna kom till tals. Detta är en sant skeptisk attityd och lovvärd då den är öppen för att söka svar som bringar kunskap och som kan ge tittaren sakligt underlag till egna analyser.
Detta är också en journalistik som ligger nära vetenskapens. Uppgiften blir att söka få fram fakta som visar på olika förklaringar och som ger möjlighet att diskutera med olika tolkningsmodeller.
I praktiken innebär den vetenskapliga ansatsen att man gör ett antagande som sedan genom olika indicier och bevis kan motsäga eller bekräfta antagandet. Om inte undersökning ger tillräckligt med underlag bör slutsatsen bli att ”det krävs mer research”. Detta är en sant vetenskaplig och även journalistisk metod.
Problematiken som utlöstes av Halleröds dokumentär indikerar en intoleransens inkvisition även på den ”alternativa” sidan.
När jag nu granskat några av antihumanismens organisationer har jag upptäckt att på ”alternativsidan” finns risk för en motsvarande rigiditet som hos VoF m.fl. Några ”alternativister” anser sig ha patent på sanningen och vet vad som är det enda rätta.
Ett slags självutnämnda generaler som i sitt agerande markerar revir. Uppträdandet tyder på ett auktoritärt ägande av den fråga man fördjupat sig i. Andra som gör något undersökande här blir då konkurrenter trots att de borde uppskattas för att verka för samma mål. Det får mig att tänka på ungdomens tuppstrider och den omognad som präglade dessa. Avunden över att andra får uppmärksamhet kan vara ett motiv då man retar sig på att andra tycks vinna uppmärksamhet som man själv vill ha. Sådana i grunden egoistiska motiv försvagar humanismen trots att alternativen utgör hundrafalt ja hundratusenfalt fler än antihumanisterna.
Under tiden trummar VoF med associerade på med att kontaminera media, institutioner och universitet. Möjligen finns också där en motrörelse. En ny kurs på Teologiska Institutionen på Uppsala Universitet heter Nyateism och religiös tro 2015/2016 (7,5 hp).
Under senare år har jag utvecklat innehållet i Tolv Sinnen (2012), en bok vars första upplaga i princip nu är slutsåld. Andra utökade upplagan ligger för per review också översatt till engelska och där under sträng proofreading. Hoppas kunna publicera dem inom 2015.
Börje Peratt
