Enligt vikingarnas människosyn hade varje människa en själ, en hugr, som ibland tillfälligt kunde lämna kroppen medan man levde och som gick vidare efter döden.
Vissa speciellt kunniga personer kunde under dröm eller extas/trans placera sin hugr i en djurhamn, dvs. i ett djurs ”skepnad, gestalt”. Oden, den store mästaren i detta, står enligt många religionshistoriker prototyp, modell, för shamanen.
Text: Kersti Wistrand
En hugr, kunde lämna kroppen och tillryggalägga vilka avstånd som helst. Än idag lever begreppet ”komma ihåg” kvar, vilket betyder ”stoppa i hugen, hågen (själen/medvetandet)”.
Var man sinnessjuk, var man hugstulen, dvs en del av själen var frånvarande. Guden Oden, den högste av dem alla och med drag av en shamangud, ägde två korpar, Hugin (tanken, hågen) och Munin (minnet, intuitionen), som satt på hans axlar och som han sände ut för att få information. Hugin var troligen beteckningen för den s.k. frisjälen (en religionshistorisk term), som sändes ut under transen (3). Det kan jämföras med de ut-ur-kroppenupplevelser som idag beskrivs av bl.a. nära dödenupplevare.
Goterna och deras bild av Oden
Hur har då dessa drag av shamanism tillförts Oden?
Shamanismen förknippas med jägarkulturer och vikingarna sysslade ju med jordbruk och sjöfart. Jo, det berodde på goterna, menar Åke Ohlmarcks (1).
Enligt den äldre svenska historien härstammar goterna, en germansk folkstam som en gång härjade nere i Europa, från Skandinavien. Detta byggde på den krönika som den gotiske historieskrivaren Jordanes på 500-talet författat om sitt folks öden. Deras urhem förlades till bl.a. götarna i södra Sverige samt Gotland. Kanske fanns det i äldre tider även ytterligare muntliga traditioner som idag är okända för oss (2). Ingen kan idag med bestämdhet säga något om goternas ursprungsplats. Förmodligen bebodde de också nuvarande norra Tyskland. Deras språk visar dock släktskap med språket i Skandinavien.
När det blev kallare i vårt land före Kristi födelse, beslöt sig goterna för att utvandra med sina skepp till sydligare trakter. De var alltså ”folkvandrare” och hamnade i nuvarande Polen och har enligt Åke Ohlmarcks (1) levt i bl.a. Gdansk och Gdynia. De härjade svårt i Romarrikets sydöstra provinser från 214 e.Kr och framåt. Detta enligt romerska historieskrivare. 251 besegrade de och fällde den romerske kejsaren Decius. Deras ledare kallades ”reiks” och sades härstamma från Odins hus. En del av dem, östgoterna, fortsatte till nuvarande Rumänien och södra Ryssland vid Svarta havet.
Goterna hade samröre med såväl romersk som grekisk och skytisk-sarmatisk kultur. Så småningom återvände de i vågor till Norden och slog sig ned på bl.a. Gotland och Öland under 100 – 600 e. Kr. De anses ha fört med sig Odenkulten, runorna och djurornamentiken.
I södra Ryssland hade goterna också kommit i kontakt med den subarktiska shamanismen och Oden har på så vis många shamanska drag, så många att han själv kan anses vara shaman. Och hans häst Sleipner har åtta ben – precis som i den subarktiska shamanismen.
Oden som shamangud
Vikingarnas universum bestod av nio världar, däribland Asgård, asarnas värld, och Midgård, människornas värld. Dessa världar nådde Odens genom sin ritt längs Världsträdets Yggdrasils stam.
Odens häst heter Sleipner och med den rider han uppför trädet Yggdrasil till de nio olika världar (medvetandeplan) som finns där. En ekorre uppträder i trädet som en trickstergestalt. Enligt dagens moderna shamantolkning står denna symboliska resa på Yggdrasil för kundalinikraftens stegring i ryggraden och den slutliga ut-ur-kroppenupplevelsen.
Oden (”den extatiskt rasande”) är i sen vikingatid asarnas kung och människornas allfader. Han är också en grann karl och kvinnotjusare.
Oden initierades till shaman genom släktskapet med den vise morbrodern och trollkarlen Mimer. I likhet med shamanerna genomgår Oden sin egen symboliska död i visionär form i vilken han låter genomborra sig med ett spjut och hänga sig upp och ned i världsträdet under nio dagar utan föda. Han offrar sitt ena öga (dvs. öppnar ”tredje ögat”?) och kan så blicka in i alla världar som annars är dolda för både asar och människor. Han är framtidsskådare och läkare. Till sin hjälp har han sannolikt Loke i spindelgestalt som hjälpande.
Oden är sejdens (den sjungna magins, galdrarnas) mästare, upplärd av sin hustru. Han är också mästare på de magiska runorna. Vidare kan han påverka vädret och tala med de döda. Som de krigiska bärsärkarnas herre, härskar han över dem i deras dödsrike Valhall.
Oden kan även placera sin hug i vilken kropp som helst när han ligger i trans. Han kan färdas som fågel eller fyrfotadjur, som fisk eller orm genom alla världar till fjärran orter. Oftast uppträder han i en örnhamn medan den nordiska fruktbarhetsgudinnan Freja, under vikingatiden ofta sedd som Odens hustru, kan ikläda sig en falkhamn, alltså träda in i en falk.
Liksom shamanerna är han vän med de vilda djuren. Vid hans sida finns två vargar som han tämjt.
Odenbild funnen i Vendel utanför Uppsala. Före vikingatiden.
Kersti Wistrand
Referenslitteratur:
1. Ohlmarcks, Åke, Fornnordiskt lexikon, 1983. Tiden.
2. Hermodson, Lars, Gamla gåtor kring gamla goter, mars 2001. Tidskriften Populär Historia.
3. Hultkrantz, Åke, Vem är vem i nordisk mytologi, 1991. Rabén och Sjögren.
