Världens hittills funna äldsta tempel från stenåldern kastar nytt ljus över människans trosföreställningar.
Text: Kersti Wistrand
I södra Turkiet på gränsen till Syrien är arkeologer sysselsatta med att gräva ut världens äldsta kända tempel, 11.500 år gammalt och byggt av stenåldersmänniskor, som var jägare och samlare. Detta omkullkastar vetenskapliga teorier om att religiösa byggnader och organiserad religion uppstod först när jägarfolken blev bofasta jordbrukare och organiserade sig i byar. Fyndet gör att teorier kring hur religion uppstår i ett etablerat samhälle behöver revideras; här tycks religionen istället ha bidragit till att forma samhället.
På en kulle uppe på en högplatå i södra Turkiet på gränsen mot Syrien såg en herde i början av 1960-talet övre delen av en stor underlig sten. När han med mycken möda grävde fram den, visade det sig vara en märklig T-formad pelare med en ödla i relief.
Pelaren skulle så småningom visa sig tillhöra ett tempel, 6 000 år äldre än Stonehenge och 7 000 år äldre än pyramiderna. Platsen där detta ägde rum heter Göbekli Tepe och ligger i den del av bördiga halvmånen som tidigare benämndes övre Mesopotamien. Utgrävningarna, som påbörjades av den tyske arkeologen och professorn Klaus Schmidt (1) 1994, har endast hunnit utföras till 5 % av hela ytan på nio hektar. Detta har konstaterats genom att arkeologerna har scannat av hela området med arkeologisk laserteknik vilket visar vad som finns under marknivån.
De överraskande fynden visar att människor redan på stenåldersnivå ca 9. 500 f. Kr., under den s.k. neolitiska stenåldersperioden (10 700 – 3 000 f. Kr.), haft en strävan att i organiserad form utöva sin religiösa tro. Templet omkullkastar fullständigt den gamla teorin om att religiösa centra uppstod först när befolkningen utvecklat jordbruket och blivit fast bosatt. Bara att bära en enda pelare från stenbrottet till tempelområdet måste ha sysselsatt femtio män. Denna ofantliga byggnation måste ha krävt en omfattande organisation och långvarig planering. Forskare på plats håller det för troligt att ett slags prästerskap, kanske under en prästshamans ledning, ledde verksamheten. Hierarkin av religiösa ledare, skulptörer och arbetare har senare legat till grund för bildandet av större byar och städer.
Ett stort tempelområde med mer än 200 massiva, sex meter långa T-formade kalkstenpelare, vardera vägande ca två ton, har scannats fram. Pelarna, som har huggits ut med flintredskap ca 100 meter därifrån, bildar 20 cirklar, 10 – 30 meter i diameter. Fyra tempelcirklar är utgrävda. På varje pelare finns mycket konstnärligt utförda reliefer av vilda djur, t.ex. lejon, tjurar, vildsvin, rävar, kronhjortar, gaseller, apor, ormar, insekter, skorpioner samt fåglar som änder, tranor och gamar. Inget av de avbildade djuren är förenat med jakt eller grymhet. På några pelare är geometriska symboler, bl.a. cirklar, halvmånar och ett H-format tecken, avbildade. I cirkelns mitt står två högre pelare, somliga med inristade böjda mänskliga armar och händer knäppta på framsidan. De är placerade i djupa hål. Stenbänkar att sitta på finns utplacerade. På senare tid har har fristående djurskulpturer och en liten staty av människa hittats. Runt om varje pelarcirkel finns en mur av stenar med en ingång. Gångar från templen ledde ner under marknivå.
Med C-14- metoden är åldern beräknad till ca 9 500 f.Kr, men ännu äldre outforskade lager finns under de nuvarande utgrävda templen. Arkeologerna har inte funnit några bosättningsspår på platsen och utgår från att stenålderns människor, som levt i området, har varit samlare och jägare. Däremot har man på senare år i en turkisk gammal stad 15 km från Göbekli Tepe funnit spår av en bosättning av samma ålder eller äldre. Forskarna menar att jägar- och samlarfolket har slagit sig samman och bott här åtminstone en del av året till stöd för varandra och därför kan betraktas som halvnomader. De har inte varit jordbrukare, men kan ha samlat vildvete som komplement till jaktbyten. Flera liknande bosättningar kan ha funnits runt om och det är troligt att dess män vandrat till Göbekli Tepe för att delta i byggandet.
Området runt, 32 km från Göbekli Tepe, anses av genetikerna vara den ursprungliga platsen för vårt första odlade vete. Detta har fastställts genom att jämföra DNA från vildvete härifrån med DNA för modernt vete. Man har kunnat visa att odlingen av detta vildvete, vilket innebar jordbrukets början, ägde rum ca 8 000 f.Kr. samtidigt som klimatet började bli varmare efter istiden. Forskarna tror nu att små nomadgrupper slog sig samman för att skydda områden med mycket vildvete mot gräsätande djur. I och med detta uppstod ett skifte i deras världsuppfattning och livsåskådning. En förskjutning ägde rum i kulten och vilddjuren var inte längre i samma fokus. Templen i Göbekli Tepe användes inte längre, men var ändå så heliga att de begravdes under sand istället för att jämnas med marken. Ett mindre tempel av senare datum på toppen av berget grävdes ut 2005. Det speglar jordbrukskulturens riter (se följande artikel), men även detta tempel gick så småningom samma öde till mötes och begravdes i jordmassor.
Skelettdelar av olika vilda djur har hittats. Märken på dem tyder på att åtminstone en del tjänat som föda åt människor. Man har även funnit ett fåtal ben och skallar från människa i massorna. Däremot är inga gravar funna, men Klaus Schmidts arkeologteam är inte förvånad om de en dag finner sådana, kanske i nischer i stenmurarna kring pelarcirklarna. Schmidts huvudhypotes är att templen varit kultplats för döda förfäder. (2)
Vad användes templen till?
Ur religionshistoriskt och etnografiskt perspektiv finns flera förklaringsmodeller till varför templen byggdes och vilka riter som skulle kunna ha pågått där. En möjlighet är att religionshistoriskt jämföra med kända naturfolk/jägarkulturer och trosföreställningar i mer modern tid. Den funktionalistiska skolan inom etnografin vill framför allt bestämma religionens aktuella funktion i det samhälle man studerar, dvs. dess plats bland de materiella och ideella element, som tillsammans bildar samhällets kultur.
Här följer nu några tolkningsförsök att förstå Göbekli Tepes människor och deras trossystem ca 9 500 f.Kr. Jag utgår från kända naturfolk och deras uppfattning om tillvaron och väljer de nordliga cirkumpolära shamankulturerna (sibiriska folkslag, inuiter, indianer och samer) som modell, eftersom jag är mest förtrogen med dessa.
Shamanen leder riter för rådarna?
De första stenådersmänniskorna i området bodde i Taurusbergens grottor inte långt från Göbekli Tepe. Klimatet var kyligt efter istidens slut. Under den tid när templet uppfördes var människorna omgivna av stora grässlätter och skogar med vilda djur som både var skräckinjagande och farliga, men samtidigt livsnödvändiga som föda för samlar- och jägarsamhället. Man måste närma sig dem med stor försiktighet och oändlig respekt, annars kunde man bli dödad. Livet och döden var påtagligt närvarande överallt.
Shamanen, jägarfolkens medicinman och andlige ledare samt förvaltare av stammens historia, traditioner och myter, kunde i ett förändrat medvetandetillstånd nå kontakt med det kollektiva undermedvetna planet inklusive andevärlden. Under trans utförde han resor till de olika världar, som var uppehållsorter för rådare, dvs. härskare över djursjälar, och döda människors själar.
Hela tillvaron upplevdes som besjälad (animism) och med olika kraftcentra och människan var en del av allt detta. Shamanen hade den speciella förmågan att kunna känna in dem. Efter istidens slut blev klimatet varmare och jägarfamiljerna kunde flytta ut i det fria. Kullen på bergsplatån i Göbekli Tepe har betraktats som ”helig” av befolkningen runt omkring så långt tillbaka man kan minnas i historien. Den har varit både grav- och pilgrimsplats. Heliga berg är kända hos många naturfolk och säkerligen var det just en shaman som för 12.000 år sedan -och kanske t.o.m. ett par årtusenden tidigare- sökte ut det område där den rituella kultplatsen var mest energetisk och bäst lämpad att ligga.
Det gällde att hålla sig väl med rådaren, den store Anden som var varje djurarts härskare på ett osynligt andeplan. Det gällde att ha ett speciellt förhållningssätt och speciella riter måste utföras för att stå på god fot med djurens rådare, så att de dödade djurens själar skulle återuppstå i nya villebråd. Shamanen var ledare för dessa riter. Han kunde försätta sig i trans och kommunicera med den osynliga andevärlden. Som jämförelse kan nämnas att isbjörnen var Den store rådaren för alla djur på land hos de grönländska inuiterna. När en isbjörn fälldes och förtärdes, var det viktigt att placera alla skelettbenen på samma sätt som när björnen levde. Detta för att vörda Den store rådaren och att björnen skulle återfödas igen.
Riter var sammanbundna med detta. Förutom resor till mellanvärlden, dvs. människans värld, kunde grönlandsshamanen också företa tranceresor till den undre världen, där Havskvinnan, rådaren för havets djur befann sig samt till den övre världen. Liknande syn på tillvaron kan ha funnits hos de forntida shamanerna i Göbekli Tepe: i tempelcirkeln fanns en nedgång till underjorden.
I templen i Göbekli Tepe är de yttre pelarna i cirklarna smyckade med vilda djur i relief. Dessa är avbildade som fredliga och fyllda av livskraft, ofta med erigerade penisar. Arkeologen Klaus Schmidt är en bland flera som menat på att dessa pelare tyder på att de uppfattats som andeväsen. För mig ligger det nära till hands att byta ut andeväsen mot termen ”djurens rådare”. Kan här försiggått riter för att hålla sig väl med rådarna? Kan någon form av gåvo- eller kommunionsoffer givits till rådarna? Skelettdelar från olika vilda djur har hittats på utgrävningsområdet.
Men detta storslagna mästerverk i skönhet och konstnärlighet högt uppe i bergen med vidunderlig utsikt över slättlandskapet och himlavalvet ovanför? Befolkningen har levt så gott att de kunnat avsätta tid för detta enorma arbete som de ansett vara så viktigt. Pelardjuren framställs utan skrämmande inslag och mer med vördnad såsom varande en del av den besjälade tillvaron. Den mänskliga anden tycks ha riktat blicken också mot det kontemplativa och heliga. Rent intuitivt känns det som om en vidareutveckling av de religiösa tankarna ägt rum. Är det så att kultplatsen utvecklats från mer rent shamanska seanser till ett tempelbygge för förfäderskult och andra rituella inslag och initieringar?
Inom socialantropologisk fältforskning hos olika naturfolk har kvinnliga forskare fått sig berättat hur de födande kvinnorna åkallar sina kvinnliga förfäder och ber om hjälp. Vikingakvinnornas jordemödrar anropade Freja och diserna, vilka lokalt ansågs vara släkternas skyddsväsen bestående av avlidna kvinnliga förfäder. Inom katolicismen ses helgonen än idag som en länk till det gudomliga. Min hypotes är att det i templen utfördes riter, eventuellt med användande av människokranier, för att förmå de döda att hjälpa människorna i vardagslivet och i kontakten med rådarna.
Man får inte göra det misstaget att tro att nutida människan i sin utveckling är överlägsen stenåldersmänniskan i allt. Är det inte så att en prioritering av hjärnans mer analytiska förmåga på bekostnad av dess förmåga till inkännande och helhetssyn ägt rum i utvecklingen? Kan det inte vara så att vi under denna utveckling tappat förståelse och kunskaper vi tidigare haft om naturen och dess energier? För cirka 40 år sedan började en liten grupp arkeologer intressera sig för folkloristiska föreställningar kring energiplatser i naturen som heliga berg och stråk i världen. Detta för att förstå naturfolkens världsuppfattning och livsåskådning bättre. Som exempel kan nämnas den 1000-åriga kunskap som förmedlas av kinesiska Feng shui, som går tillbaka på förfädersdyrkan och speciella kraftcentra/linjer i naturen. En av de mest kända tvärvetenskapliga forskarna på detta område är engelsmannen Paul Devereux, som är ansluten till The International Consciousness Research Laboratories vid Princetonuniversitetet och redaktör för den akademiska publikationen Time & Mind – the Journal of Archaeology, Consciousness and Culture. Han har även skrivit ett flertal böcker om användandet av heliga platser, stigar och ljud inom shamanismen (3).
Totemism?
En annan tolkning är att betrakta varje pelare som ett totem. Totem är indianernas benämning på en djur- eller växtart, som en stam, mindre grupp eller ibland t.o.m. en individ anser sig stå i speciellt släktskap med. Totemdjuret beskyddar stammen och får inte skadas eller dödas. Ett socialt system sammanhänger ofta med totemismen, vilket innebär att en medlem i en totemgrupp är förbjuden att gifta sig med någon som ingår i samma grupp. I Australien (4) var totemet förbundet med vissa årliga ceremonier, intichiuma, som syftade till att totemdjuret skulle föröka sig. I samband med dessa riter förekom sakramentala måltider, och man hade då tillåtelse att äta av totemdjurets kött, vilket annars var helt förbjudet. Genom att äta av dess kött, skapades en intim gemenskap mellan rådaren och människan. I Göbekli Tepe har arkeologerna funnit massor av ben från olika viltdjur, vilket tyder på att de kan ha använts i sådana sakramentala måltider i templet.
Tempel för förfäderskult?
Döden var ständigt närvarande i livet runtom människorna. Vilda djur kunde döda framför allt jägarna och männen. Spädbarn kunde dö i förlossningen, ibland samtidigt med sin mor. Vart tog de vägen? Var deras själar i närheten? Kunde de hjälpa sina anhöriga i kontakten med djurens rådare eller på annat sätt ? Var de vänligt eller ovänligt sinnade? Vilka goda råd kunde de ha gett sin familj om de levat? Familjebanden betydde mycket. Det var inte varje människa förunnat att se in i de dödas rike, men shamanen ansågs ha den förmågan.
I sin bok Sie bauten die ersten Tempel (5) lanserar Klaus Schmidt sina teorier om kultplatser i den region han utgrävt och presenterar akademiska diskussioner kring olika tolkningsmodeller.
Hans huvudhypotes är att templen kan ha varit ett regionalt centrum för kulten kring döda förfäder. Schmidt analyserar de T-formade pelarna runt om i cirkeln och menar att den horisontella stenen överst kan symbolisera huvuden och därför har en antropomorfisk identitet. Det skulle kunna röra sig om mytiska andeväsen vars funktion var att vakta och skydda de döda genom någon form av magisk representation och shamanska riter. De två centrala pelarna, som är högre, uppfattar Klaus Schmidt som symboliska människor med T-formade huvuden. Nedgången till underjorden i cirkelns mitt skulle kunna symbolisera porten till dödsriket.
Arkeologerna har funnit ett fåtal ben och kranier från människor i massorna. Schmidt kan tänka sig att shamaner och eventuellt präster vid sin död begravts på den heliga platsen. Det är möjligt att deras kranier sedan använts i kulten. (Jämför mrd katolicismens reliktben från helgon.) Som stöd för detta anför han utgrävningar av andra mycket gamla hus man grävt fram i Catal Höyök (6), världens äldsta stad inte långt från Konya i södra Turkiet. Staden dateras till ca 7 000 f.Kr. Dess invånare begravde sina döda under golven i sina hus. I några fall är kranierna borttagna från skelettet. En del kranier har blivit belagda med lerlager och målats ockra för att återskapa ansiktena och kan ha används i religiösa riter. Detta förfaringssätt visar på tanken att väcka viktiga personer till liv igen. Kanske var återuppståndelsetanken inte så långt borta. På väggarna i husen finns relieffigurer utskurna och ibland djurkranier från boskap uppsatta. I andra ännu inte utgrävda bebyggelser från samma tid har man funnit mindre tempel liknande dem i Göbekli Tepe, också här med skallar. (7).
I en intressant amatörvideo på nätet har jag sett jämförelser mellan himlavalvets stjärnkonstellationer och djurens placeringar på några av pelarna. Kreativt, men förmodligen övertolkat. Dock uppstod stjärntydarkonsten några tusentals år senare och då hos sumererna i det nedre Mesopotamien.
Övergången till jordbrukskulturen
Klimatet blev varmare och befolkningen växte. Kvinnorna började komplettera männens jaktbyten med att odla grödor. Den första kulturväxten var vetet, vars korn kunde malas till bröd. Nu uppstod en ny generation av människor med ett nytt sätt att leva. Klaus Schmidt menar att en stor utveckling äger rum inom människan och i hennes tänkande. De två mittpelarna i templens mitt föreställde människor, menade han. Dessa pelare var högre än de i cirkeln, som tyckts symbolisera djurandar. För första gången i historien, visar människan genom att avbilda sig själv som högre stående, att hon inte längre bara är en del av naturen utan kan bemästra den. Mittpelarna kom att förebåda ett stort språng i den mänskliga och samhälleliga utvecklingen. Religion var den samlande kraft som fick människor att kunna bosätta sig tillsammans och bruka jorden. Schmidts slagord lyder ”Först kom templet och sedan staden”.
Kersti Wistrand
Tagged: Göbekli Tepe, världens äldsta tempel, neolitisk stenålderstid, arkeologi, Klaus Schmidt, shamanism, förfädersdyrkan, Catal Höyök
Referenser:
1. Klaus Schmidt (11 dec 1953 – 20 juli 2014) berättar på you tube:
2. http://www.youtube.com/watch?v=r8DOjnZu8H4&feature=em-share_video_user
Fakta i artikeln – förutom min egna kunskaper i religionshistoria – är hämtade från:
National Geography –videon:
http://en.wikipedia.org/wiki/G%C3%B6bekli_Tepe Göbekli Tepe
http://www.humanjourney.us/NeolithicEra.htm
3. http://www.amazon.co.uk/Paul-Devereux/e/B001HD1M42
4. Ringgren, H & Ström, Å.V, Religionerna i historia och nutid, Sv Kyrkans Diakoniststyrelses bokförlag, Sthlm.
5. Schmidt, Klaus, Sie bauten die ersten Tempel. Das rätselhafte Heiligtum der Steinzeitjäger. Die archäologische Entdeckung am Göbekli Tepe, C.H. Beck, München (2006), verbesserte 2 Auflage (2006) und erweiterte 3. Auflage (2007).
6. Video om Catal Höyök: Länk
Modeling Göbekli Tepe
http://video.nationalgeographic.com/video/magazine/ngm-gobekli-tepeartwork
7. http://en.wikipedia.org/wiki/Tishrin_Dam
Fint!