Den 8 november firades ett jubileum vid Stockholms universitet: det är 100 år sedan religionshistoria kom till som eget ämne inom den humanistiska fakulteten. Kersti Wistrand, som var inskriven vid den religonshistoriska institutionen 1967- 71, var på plats vid högtidlighållandet i en fullbesatt musiksal i Norra Latin.[1]
Under förmiddagen gavs tillbakablickar och under eftermiddagen föreläsningar om shamanism av tre professorer från Italien, Holland och USA. Denna artikel presenterar tillkomsten av institutionen samt några betydelsefulla professorer som innehaft lärosätena sedan dess.
Text: Kersti Wistrand
Bilder från religionshistorias hundraårsjubileum på Norra Latin vid Norra Bantorget i Stockholm den 8 november 2013. Fotograf: Kajsa Salmi.
Torgny Segerstedt (1876 -1945) är mest känd som antinazistisk stridbar redaktör för Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning. Vad inte så många vet idag, är att han innan dess grundade den religionshistoriska institutionen vid Stockholms universitet och var dess förste professor 1913-1917, berättade docent Christer Hedin i sin föreläsning.
Vid denna tid fanns religionshistoriska institutioner i Uppsala och Lund, men dessa var knutna till teologin och all forskning skulle därmed sättas i relation till den kristna tron.
Segerstedt bröt emellertid mot traditionen och skrev en avhandling om polyteismens uppkomst utan att göra en kristen anknytning. Disputationen ägde rum vid Uppsala universitet 1903, men eftersom Segerstedt vägrade framhålla kristendomens värde, utmålades han som representant för djävulen och ansågs högst olämplig som lärare för teologer och blivande präster. Han erhöll inget docentspecimen och kunde därför inte undervisa i Uppsala.
Under 1900-talets första decennier pågick debatter och stridigheter om Bibelns tillkomst (den s.k. Babel-Bibelstriden). Ärkebiskop Nathan Söderblom stödde tanken på att Bibeln vilade på uppenbarelser samtidigt som arkeologerna fann nytt material, som visade att skapelseberättelsen och syndafloden hade sina rötter i gamla Babylonien.
Mellan 1904 och 1911 undervisar Segerstedt vid institutionen i Lund. 1912 blir det strid om professuren där. Han anklagas av de kristna att inte ha den rätta tron. Detta leder i sin tur till att Torgny Segerstedt lyckas grunda en humanistisk religionshistorik institution i Stockholm, där han blir professor under fyra år. Där skulle ställas krav på vetenskapliga studier och alla religioners lika värde.
– Än idag råder en djupt humanistisk anda inom Stockholms religionshistoriska institution och det finns skyddsandar som bevakar allt, säger Christer Hedin med glimten i ögat.
Institutionen är känd i forskarsammanhang över hela världen för sitt starka fäste för shamanism och mystiska medvetandetillstånd. Professor Per-Arne Bergelie och docent Ulf Drobin berättade om några av de professorer som lade grunden till detta.
Tor André (1927-29) intresserade sig speciellt för och forskade om mystik och islam. Han skrev och föreläste om olika besatthets- och inspirationstillstånd. Ernst Arbman (1937-1958) är tillsammans med Åke Hultkrantz (1958-86) två av de viktigaste professorerna.
Professor Ernst Arbman (1937-1958), som även innehade en teologie kandidatexamen, behärskade sanskrit och indisk filosofi. Han var även professor på folkloristiska institutionen.
Han intresserade sig för begreppet `själ`. Vad var det som vandrade i det indiska begreppet ”Samsara”? Han kom in på folkliga föreställningar både i Indien samt i fornnordisk och i samisk tro. Under tjugo års tid sammanställde han tre tjocka böcker om extas, Estacy or Religious Trance, omfattande 1705 sidor. Dessa är en guldgruva för religionspsykologisk forskning. Hans öppna föreläsningar var populära och i publiken satt ofta Sven Lindquist och Tomas Tranströmer.
Professor Åke Hultkrantz (1958-86) skrev sin första doktorsavhandling 1953, den andra 1958 och blev på så sätt docent både i religionshistoria och i etnografi. Under sin fältforskning levde han med shoshon- och Arapahoindianer under 1,5 år och blev den ledande inom forskarvärlden då det gällde Nordamerikas indianer. Han såg religionshistoria som ett kall och arbetade ständigt. 471 publikationer har kommit ur hans hand. Han är idag mer känd i USA och Kanada än i Sverige.
Professor Hultkrantz förde fram de skriftlösa folken och har förutom indiansk shamanism skrivit om samisk och sibirisk. Med sitt goda minne, skarpsinne, vältalighet och vänlighet skapade han en institution med familjär stämning, dit många sökte sig, inte minst från andra länder. De öppna föreläsningarna kunde bli livfulla med episoder från fältforskningen och seminariediskussionerna häftiga. Hela världen fanns i blickpunkten.
1974 bestämdes att de religionshistoriska lärosätena skulle specialiseras: Uppsala – mellanöstern, Lund religionsfenomenologi och Stockholm religionsantropologi/etnologi. (Antropologi- materialsamlande vid fältforskning; etnologi – beskrivning av materialet.) Både Arbman och Hultkrantz hade stort intresse för gammal folktro, något som delades med forskare vid Åbo Akademi i Finland, dit årliga konferensresor gick.
Professor Hultkrantz efterträddes vid sin pensionering av professor Louise Bäckman som med sitt samiska ursprung har kunnat belysa den samiska kulturen på ett speciellt sätt.
Idag är institutionens namn ändrat till Institutionen för etnologi, religionshistoria och genusvetenskap. Dess professorer är Per-Arne Berglie och Peter Jackson.
Kersti Wistrand
Referenser
1) Bilder från religionshistorias hundraårsjubileum på Norra Latin vid Norra Bantorget i Stockholm den 8 november 2013. Fotograf: Kajsa Salmi. Länk (Bilder från hundraårsjubileet)
Tack Kersti för en enormt intressant redovisning av jubileet på Relionshistoriska institutionen. Fantastiskt! Jag hade ingen aning om att det fanns en sån spännande akademisk institution på ett universitet i Sverige. Däremot kände jag till professor Hultkrantz som jag konsulterat i samband med att jag fick kontakt med en grupp som kallade sig ”Mic Mac indianer” 1991, en grupp som senare visade sig vara en destruktiv sekt. Hultkrantz avslöjade att de inte var indianer. Jag måste skriva ut din text och undersöka mer. Kram för inspirationen! Pia Hellertz
Pia jag var ju och besökte Mic Mac indianer i Nova Scotia i slutet på 1990-talet. Skrev lite om det då och en kvinnlig doktorand kontaktade mig och skickade mig sedan sin doktorsavhandling där just dessa falska MicMacindianer förekom. Ska se om jag kan hitta den. Det var så länge sedan.
Har skrivit ett utkast till en dramadokumentär ”The return of Gloscap” och målat en akvarell från en rituell dans till deras store Ande Glooscap. Har nu lagt upp det på min Bildmakarblogg. http://borjeperattartist.wordpress.com/2014/01/29/mic-mac-indianens-ritual-till-store-anden-glooscap/
Börje Peratt
Kersti och Pia ni står båda för sann folkbildning och är ovärderliga för HK/Börje
Jag skrev ett doktorandpaper om de falska Mic Mac-indianerna, innan jag visste att de var falska – inom ramen för en doktorandkurs som hette ”Samhällsplanering och det goda samhället”. Där berättade jag om denna ”fantastiska grupp som vigt sitt liv åt att rädda världen och vilja skapa det goda samhället” ungefär. Jag blev visserligen godkänd på papperet, trots kritik från doktorandkollegor, men nåt år senare insåg jag att mina kritiska kollegor hade rätt. Det var jättepinsamt att upptäcka att gått på historien. År 2011 – 20 år efter pinsamheten – bestämde jag mig för att utveckla rapporten. Den finns nu på min hemsida om nån blir nyfiken, med titeln ”Mitt första möte med en manipulativ sekt – Om Iriadamant – ”Mic Mac”-rörelsen, och
Om mannen som levde en livslögn – ”Apjoilnoman” (”Man”)
(Norman William). http://www.piahellertz.com/Gaialand.pdf.
Se det blev en lärorik upplelse.
Glömde säga – vilken fantastisk målning av Glooscup.
Tack för detta intressanta – både den fantastiska artikeln samt Börjes och Pias kommentarer med länkar.