TEXT: Kersti Wistrand
FOTO: Public Domain Images Online
Den gamla shoshonkrigaren stod där vänd mot öster på det heliga berget med sina förfäders hällristningar. Rak i ryggen blickade han upp mot den stjärnbeströdda mörka natthimlen. Där syntes Vintergatan tydligt, den väg vi alla måste vandra när vi lämnar vår jordiska hydda och beger oss mot Landet bortom. Men det var inte detta hans blick sökte där han stod ensam och spanade ut i mörkret. Nej, han hade blivit kallad av Boha, den Store Anden, den övernaturliga makten.
Redan som ung, vid puberteten, hade han likt andra jämnåriga indianpojkar och även några flickor, renat sitt inre och yttre under flera dagar som brukligt var. Sedan hade han vandrat ensam genom prärien till den speciella kullen, som var känd för sin rikedom på andar. Där hade han tillbringat drygt ett dygn i vaka utan att vare sig äta, dricka eller sova. Hans sinne var intensivt vänt mot andevärlden och han bad hela tiden inom sig att bli hörsammad. Syftet var som alltid att komma i kontakt med sin blivande skyddsande och få vägledning i sitt kommande liv.
För somliga tog det tre-fyra dagar, för andra lyckades det inte alls. Själv hade han gåvan naturligt och då och då hade han haft speciella drömmar sedan tidig barndom. Endast ett dygn hade räckt innan han kom in i ett dvalliknande tillstånd. Strax därpå hade en ande uppenbarat sig i en ljusvision. Hans väg som krigare hade blivit utstakad och som gåva hade han fått beskydd i strid, men han fick också veta att han senare i livet skulle få en andra viktig uppgift.
Så hade tydligen denna tid nu kommit. Några veckor tidigare hade den gamle krigaren känt sig manad att åter börja be, rena sig och fasta för att sedan gå upp på kullen. Väl där lade han sig ned med bedjande sinne. Samtidigt spanade han ut över landskapet och såg plötsligt en indian, klädd i en mantel av buffelskinn, komma vandrande emot honom på prärien. ”Vet du vem jag är?”, frågade mannen, när han kom fram. ”Nej”, svarade krigaren. ”Jag är Boha, den övernaturliga makten, och det är jag som ristat in tecknen på berget. Jag har något att säga dig. Gå i kväll upp till dina förfäders plats i de heliga bergen med hällristningarna och ta med dig en örnvinge ty genom örnvingen får du kraft och hjälp att lyfta dina böner mot den övre världen. Jag ska senare också komma till det heliga berget.”
Utan att berätta för någon vandrade krigaren tillbaka till lägret och hämtade en örnvinge och begav sig i skymningen iväg mot det heliga berget. När han stått där en stund och spejat över nejden, placerade han ett buffelskinn på berghällen och beredde sig en bädd, lade sig ned vänd mot öster och koncentrerade sig ihärdigt på den Store Andens ankomst. Som erfaren
krigare var han nu beredd på de fasor och prövningar han måste genomgå innan han skulle bli given den Övernaturliga Kraften.
Snart började marken häftigt skaka under honom, som om den skulle rämna i tusen stycken. Han började sakta gå in i ett trancetillstånd och visionerna infann sig. En varg ylade och kom från ingenstans och bet honom i armen, men han uthärdade lugnt och vargen försvann. Mängder av skallerormar med uppspärrade gap ringlade mot honom redo att hugga honom med sina käftar, men den tappre krigaren rörde inte en min. Han uthärdade alla prövningar och odjuren upplöstes ett efter ett i det tomma intet. Han hade bestått sina prov.
Plötsligt lystes himlen upp av sick-sackband, ljuspunkter och solar i klara färger, som övergick i ett starkt sken och där stod han, den Store Anden, iklädd en mantel med buffel- och utterskinn och i handen höll han en örnvinge.
Med skallande tordönsröst meddelade Boha:
”Du har gjort som du blev tillsagd och du har bestått dina prov. Nu vill jag därför ge dig min medicin som kan bota alla sjukdomar. Du ska bära samma dräkt som jag nu bär när du går till de sjuka och du ska låta fyra eller åtta män följa med dig när du går till dem. Ni skall tillsammans sjunga den sång som jag nu lär dig. Följ dessa anvisningar och du blir i stånd att bota de sjuka.”
Därmed lämnade Boha honom och när indianen kommit till sans upptäckte han en ny hällristning i form av en sol. Den store shoshonkrigaren hade blivit en puha/gan, en shaman/medicinman. Han gick nu hem och berättade för alla i lägret.
Så lyder legenden om hällristningarnas tillkomst, fastän i något utbroderad form fritt framförd efter professorn i religionshistoria Åke Hultkrantz´ beskrivning av en s.k. vision quest. Professor Hultkrantz levde sammanlagt 1,5 år bland shoshonerna och Arapahoindianerna på prärien nära Klippiga bergen och blev även initierad hos den först nämnda indianstammen. Jag var en gång doktorand under hans ledning, men fullföljde aldrig någon examen i brist på stipendier för fältforskning hos inuiterna.
Slättindianerna levde i små grupper under hårda villkor med jakt och fiske. De var nomader och bodde i teepees (tält). Deras levnadssätt gjorde att de hade ett individualistiskt förhållningssätt till Boha, den Store Anden. Var och en av dem strävade efter att upprätta ett personligt förhållande till Boha och få minst en skyddsande. Visionsupplevelsen ovan kan delvis betraktas som en förklaringssägen till det stora antal hällristningsplatser som kan knytas till den nordamerikanska indiankulturen.
Så sent som i början av 1900-talet levde många shoshonstammar fortfarande i stenålderssamfund och en del av deras hällristningsplatser var i bruk på sent 1800-tal. Många av de indianska hällristningarna har säkerligen tillkommit som avbildningar av visioner. Andra har knackats in vid shamaninitieringarna. Hos fångst- och jägarfolken har shamanen haft en mycket viktig roll. Det var denne som kunde försätta sig i trance, frigöra sin frisjäl ur kroppen och snabbt förflytta sig och t.ex. leta rätt få fångstdjuren. Han ansågs även kunna hämta sjuka människors själar på väg mot Vintergatan.
Etnoarkeologin jämför liknande samhällen i olika kulturer
Arkeologiprofessorn Göran Burenhult har studerat hällristningar från hela världen och sett slående likheter i motiven.
Etnoarkeologi kallas den del av arkeologin där man studerar levande eller historiskt väldokumenterade samhällen av t.ex. jägare-samlare för att finna paralleller med t.ex. våra svenska ristningar från äldre stenålder – tidig bronsålder. Man studerar materiell kultur, föreställningsvärld, värderingar och social kultur. Vi bör en gång i tiden, då vi ännu var ett jägarfolk, i stort sett ha haft liknande religiösa och ceremoniella system som de nordamerikanska indianerna, menar Göran Burehult.
Bakgrunden till utförandet av hällristningarna är naturligtvis flerfaldig: jaktmagi, initieringar, visioner, kulthandlingar och historiska skeenden. På en och samma häll kan ristningar ha kommit till under flera hundra år och orsakerna bakom kan därför vara helt olika ceremonier.
Kanske kan vi tränga djupare in i den föreställningsvärld som ligger bakom symboliken i Hästholmen, då vi känner till generella, allmängiltiga, tendenser i kulthandlingarna bakom hällristningarna i andra kulturer.
Alla berg var inte heliga
Indianer, aboriginer och samer hade alldeles bestämda berg, som de ansett speciellt laddade med den energi som gjorde dem ”heliga”. Indianerna talade om berg, där andarna trivdes. Kan detta tolkas så att det fanns (finns) vissa kraftplatser i naturen, där man lättare kommer in i ett förändrat medvetandetillstånd? Ett slags ”jordens akupunkturpunkter”, som speciellt intuitiva personer i äldre tider kunde känna in? Är det också på dessa platser man finner en del av hällristningarna, nära de heliga bergen? Solar, spiraler, vågiga linjer och fotavtryck förekommer på hällristningar världen över. Rör det sig i dessa fall om inhuggna visionära bilder och avtryck av gudarna fotspår?
Kersti Wistrand
Referenslitteratur:
1. Hultkrantz, Åke, Visionsupplevelsen hos en nordamerikansk indianstam s. 65-86 i Primitiv religion och magi. 1973 Sthlm. Esselte Studium.
2. Hultkrantz, Åke, Den utomkroppsliga upplevelsen bland Nordamerikas indianer i Medvetandet och döden, red K.Wistrand och Jan Pilotti, 1982 Sthlm. Natur och Kultur.
3. Burenhult, Göran. Speglingar av det förflutna. 1986. Bra Böcker.
