Finlandssvenskarna i det finska samhället

TEXT: Kersti Wistrand
FOTO: Ritva Peratt

I Finland har det talats om det ”sociala kapitalet” under de senaste femton åren.  Professor Susan Sundback vid socialvetenskapliga institutionen redigerade en antologi i ämnet 2010. Hon föreläste tillsammans med sociologiprofessorn Mikko Lagerspetz kring det finlandssvenska sociala kapitalet, identiteten och organisationen. Båda är anställda vid Åbo Akademi, som finansierat ett stort forskningsprojekt kring just det sociala kapitalet.  De två ”gröna” politikerna Monica Antikainen och Janina Andersson berättade i var sin föreläsning om den finlandssvenska språkfrågan idag samt om finlandssvenskarna i dagens politik.

Det sociala kapitalet

De båda folkhälsoforskarna Markku T. Hyyppä och Juhani Mäki fann redan 1998 att svenska österbottningar jämförda med finskspråkiga grannkommuner, dels mådde bättre, dels oftare sjöng i körer. Forskarna föreslog hypotesen att den förklarande faktorn kunde vara en skillnad i ”socialt kapital” mellan språkgrupperna.

Vad kännetecknar ”det sociala kapitalet”?  Med detta menas en grupptillhörighet, att man känner sig höra hemma i ett kollektivt sammanhang, ett nätverk, vilket ger tillit och en känsla av att samhället är gott. En minoritetsgrupp måste ha ett socialt kapital för att överhuvudtaget kunna överleva och existera. Ur denna synvinkel är den finlandssvenska samfälligheten intressant, menar de båda sociologiprofessorerna Susan Sundback och Mikko Lagerspetz. Det sociala kapitalet finns både på individnivå och på samhällsnivå, där den sociala strukturen håller samman och bevarar. Forskningsprojektet i Åbo har följt statsvetaren Robert Putnams syn på socialt kapital, vilket innebär att ”förtroendet för andra” poängteras.

Finlandssvenskarna är lyckligare, friskare och lever längre än den finskspråkiga befolkningen. Den finlandssvenska mannens förväntade livslängd är hela 2,5 år längre än den finskspråkiges. Det här sägs gälla också när sociala och ekonomiska bakgrundsfaktorer har ” eliminerats. När man undersöker risken för sjukpensioneringar och även risken för folksjukdomen Typ 2-diabetes finns där också skillnader. Varför mår då finlandssvensken i allmänhet och den finlandssvenska mannen i synnerhet bättre?

Detta har förklarats med olikheter i de båda språkgruppernas sociala relationer – med att finlandssvenskarna har ett större socialt kapital. Föreläsarna reder ut hur finlandssvenskarnas sociala kapital ser ut, om och på vilket sätt deras livsstil avviker från de finskspråkigas och om det verkligen stämmer att finlandssvenskarna mår bättre. Det visar sig att den finlandssvenske mannen röker mindre och inte konsumerar lika stora mängder alkohol, men det avgörande är dock den psykiska självbilden, som skiljer sig åt. Då de finlandssvenska männen ombads självskatta hälsosituationen blev bedömningen ofta mer positiv än de finskspråkigas.  Den här självskattningen är oberoende av det faktiska hälsoläget hos de undersökta. Också när barn i åldern 11-15 år får svara på motsvarande frågor blir resultatet detsamma. Bland kvinnorna var skillnaderna mellan språkgrupperna dock små.

Varför har då finlandssvensken, åtminstone den manlige, en positivare självbild än purfinnen? När man inom forskningen korskör det sociala kapitalet med den självuppfattade hälsan så finner man ett samband. Det sociala kapitalet mätt i sociala kontakter, föreningsverksamhet, tillit och känsla av trygghet påverkar självbilden och därmed hälsan.

Varför finns dessa skillnader mellan de två språkgrupperna? Svaret måste först sökas i historiska och socialpolitiska förhållanden.

Hur ser den finlandssvenska historien ut?

Man tror sig veta är att de finländska kustområdena befolkades västerifrån fr.o.m.1100-talet och att inflyttningen fortsatte under hela medeltiden. Namnet Finland dök upp först under 1300-talet. Finland kom sedan att utgöra den östra delen av det svenska riket, där invånarna hade samma rättigheter och skyldigheter som alla andra i Sverige. Majoriteten av befolkningen var finskspråkig och bara en minoritet talade svenska. Ämbets- och bildningsspråket var däremot svenska och bland de inflyttande svenskarna tillhörde många den bildade överklassen (administratörer, präster, höga militärer). Svenskan fortsatte att vara officiellt ämbetsspråk i Finland också efter det att Sverige förlorade den östra rikshalvan till Ryssland 1809. Det var tidigare krav att kunna tjänstemannasvenska för att få tjänst i administrationen och ämbetena, berättar politikern Monica Antikainen, som också ger en överblick över svensktalande områden idag. Den stora språkliga förändringen i Finland startade egentligen först år 1863, då finskan jämställdes med svenskan och så småningom blev landets ledande språk.

Vem är finlandssvensk?

Finland har idag en befolkning på ca 5,2 miljoner. Ca 5,5 procent eller 280 000 invånare är finlandssvenskar. Dessa är i första hand ättlingar till inflyttade svenskar och till finnar som bytt språk för länge sedan.  Den statistiska definitionen på finlandssvensk lyder idag: ”finländsk medborgare som uppger sig ha svenska som modersmål”.  Finländska medborgare måste nämligen uppge om de har finska eller svenska som modersmål. Därför kan kommuner i Finland vara enspråkigt finska eller svenska ( 4% ) eller tvåspråkiga ( 3% ).

Var finns de finlandssvenska områdena?

Monica Antikainen, kommunalpolitiker och ordförande för de Gröna i Egentliga Finland, föreläser om finlandssvenskarna och språkfrågan och berättar om finlandssvenska områden:

• Nyland, kustremsan i södra Finland mellan Pyttis i öster och Hangö i väster
• Åboland, skärgården sydväst om Åbo
• Svenska Österbotten, kustremsan i västra Finland mellan Sideby i söder och Karleby i norr
• Åland räknas ibland som en del av svenskfinland men ofta räknas Åland som ett separat område befolkat av ålänningar

Dessutom finns så kallade språköar, större grupper av finlandssvenskar, som lever som minoritet i finskspråkiga städer. I Åbo finns idag endast 6 % finlandssvenskar jämfört med 40 %  för 40 år sedan..

I Österbotten och på Åland har man lättast att hålla kvar svenskheten. Finlandssvenskarna i Helsingfors har det svårast att hålla fast svenskheten. De ser sig som svenskspråkiga, men lever finskt och talar ofta båda språken. Tendensen är att det blir mer och mer tvåspråkighet hos finlandssvenskarna, inte minst på grund av blandade äktenskap. Fortfarande lever det dock kvar en stolthet i att vara finlandssvensk.

Finlandssvenskarnas sammanhållning

– De som lever längst är japanerna. På andra plats kommer finlandssvenskarna. De är friskast, vackrast och lyckligast, säger politikern Janina Andersson med glimten i ögat. Hon har varit riksdagsledamot för partiet De gröna under 15 år och visar på den starka sammanhållning och gemenskap som finns bland de finlandssvenska. Om man har problem går man till grannen. Den finlandssvenske mannen är i allmänhet inte rädd att göra bort sig utan kan skratta åt sig själv och situationen. Barnen är alltid med och i centrum. Här finns en skillnad jämfört med den finska kulturen, där barnen inte alls är med på samma sätt. Finlandssvenskarna upplevs som mer liberala. De finskspråkiga lever oftast mer snävt. Undantag är de glada karelen-finländarna.

Finlandssvenskarna och språkfrågan

Idag finns bara 5,5 % finlandssvenskar i Finland. Förändringen har varit stor under de senaste decennierna. Från att för 30-35 år sedan ha haft en positiv status i samhället har klimatet blivit allt kärvare. Nu har det blivit mer av ”I Finland talar vi finska!”  Tvånget på svenska i studentskrivningarna har tagits bort och antal som skriver studentsvenska idag är 30 %. En stor attitydskillnad har ägt rum. 20 000 namnunderskrifter samlades in mot tvåspråkighet i skolorna. Rätten till svenska språket i skolan ifrågasattes. Man vill ha svenskan utbytt till större språk istället. Vid östra gränsen vill man gärna ha in ryska i undervisningen. Finlandssvenskarna pekar istället på närheten till EU-länderna som argument att få behålla tvåspråkigheten i skolorna.

Tidigare skulle alla offentliga institutioner vara tvåspråkiga, men idag är det inte så. Domstolar, läkar- och polisstationer ställer upp med tolk endast om man ber om det i förväg. Läkarens första fråga är ofta: ”Kan du finska?” Ansvaret läggs på individen istället för på myndighetspersonerna. Det har alltså blivit stor skillnad i atmosfären, något som tillspetsats ytterligare av svensktalande ungdomsgäng som ibland provocerar polisen och kräver tolk fastän de behärskar finska.

Ofta är klasserna med svensktalande elever mindre, ca 17 elever, eftersom dessa elever är i minoritet. De har därigenom det lättare att lära och komma vidare med högre studier, medan de större finska skolorna har bättre resurser för specialisering. De större finska klasserna får ett tuffare klimat, som väcker konkurrens. Detta skeva förhållande mellan språkgrupperna skapar irritation. Många finskspråkiga föräldrar vill ha sina barn i svensktalande skolor.

Identitetsbegreppet

En dramatisk och snabb förändring har ägt rum beträffande det internationella systemet. Det sovjetstyrda östblocket finns inte kvar. EU har uppstått. Politiska och ekonomiska omvandlingar har ägt rum i Europa, vilket också påverkat Finland. Då begreppet ”identitet” används av forskare i den postsocialistiska transformationen, avses ofta invånarnas lojalitet eller brist på sådan gentemot staten. På micronivå möter vi en helt annan diskussion angående begreppet identitet. Professor Mikko Lagerspetz visar på andra identiteter, som är viktiga att forska på: de subkulturella, de yrkesmässiga, de samhällsbaserade och de könsrelaterade. Det är också viktigt att forska på de föreställningar befolkningarna hade vid förändringens början och hur dessa utvecklas. Han visar på sociologisk forskning på icke-politiska familjeband och allmänkulturella intressen.

–       Identitet är mycket mer än flaggor och nationella attribut. Det omfattar mer än språk och etnisk bakgrund. Jag skulle vilja definiera identitet som en aspekt på hur medlemmarna i en given samhällsstruktur mår och ger en innebörd till sina liv. En sådan granskning i mitten av en samhällsförändring hjälper oss att förstå inte bara samspelet mellan det privata och politiska utan hjälper också att kunna ge mer säkra förutsägelser om samhället och dess kommande organisation, menar Mikko Lagerspetz.

Lagerspetz Visar även på att en stor framtida förändring är på gång i den finlandssvenska populationen, inte minst på grund av att tvåspråkigheten ökar hos finlandssvensken.

De två ”gröna” politikerna ovan menar att finlandssvenskan sakta är på väg att minska, men att det kommer att ta flera generationer innan den försvinner. Dagens ungdomar i storstäderna håller inte lika fast vid språktraditionerna som den äldre generationen. Den finska nativiteten är också större än den svenska.

Finlandssvenskarna i politiken

De två politikerna från det Gröna partiet gav i sina förläsningar, som omnämnts ovan, flera exempel på attitydförändringar gentemot det finlandssvenska. All den dominans som svenskarna tidigare hade i Finland slår tillbaka nu. Ibland märks en avundsjuka mot finlandssvenskarnas goda sammanhållning. De finlandssvenska anses ibland vara rikare (vilket inte stämmer vid jämförelser idag) och en aning snobbiga. En tendens till polarisering istället för samverkan äger alltså rum. Den finlandssvenska medborgaren känner:” Vi är en ursprungsbefolkning. Jag känner mig inte som invandrare utan detta land är mitt!” Många purfinnar känner: ”Det är dags att Finland blir finskt!”  Dessa tankegångar finns inte lika påtagligt i de finska akademiska kretsarna, men i stor utsträckning i det populistiska missnöjespartiet Sannfinländarna, som utgörs av en stor men brokig skara, som idag har 19 % av väljarnas stöd och blev tredje största partiet vid riksdagsvalet 2011. Partiet delar EU- skepticismen, slår vakt om den finska välfärdsstaten och är kritiskt till globalisering och invandring. De är också emot finlandssvenskan som obligatoriskt språk i skolan.

( Näthatet förekommer även i Finland. I skrivande stund ser författaren till denna artikel att massmedia uppmärksammat två i Finland kända finlandssvenska kvinnliga medieprofiler och journalister, som hotats till livet om de fortsätter att försvara svenskans ställning i det tvåspråkiga Finland. ”Blodet ska stritta (skvätta) ända till Sverige”, löd ett av hoten.)

Det svenska folkpartiet har alltid drivit svenskfrågan, berättar de båda politikerna då de gemensamt besvarar frågor från oss åhörare. Det bildades 1906 och är ett allmänborgerligt parti, som ser som sin uppgift att tillvarata den finlandssvenska befolkningens rättigheter och intressen i Finland. De vill bl.a. ha en stark svenskhet, fungerande tvåspråkighet och rättigheter för minoriteterna. Partiet har varit i regeringsställning sedan 1979 i samarbete med samtliga finska partier som bildat koalitionsregering sedan dess. De brukar inneha en eller två ministerposter. Svenska partiets minister i regeringen innehar också posten som nordisk samarbetsminister.

Kersti Wistrand