En bättre världsbild

Av Erland Lagerroth

Javisst har filosofen Thomas Nagel rätt, när han säger att den materialistiska och nydarwinistiska världsbild, som den västerländska människan håller sig med, är falsk eller i varje fall otillräcklig. Om denna förkastelsedom blev vi underrättade i en understreckare i SvD den 17 januari av Nicklas Lundblad. Och Nagel dömer ut den gängse världsbilden på basis av att den inte förmår förklara vissa ”nyckelfenomen”, sådana som livet, medvetandet och världen, kanske också vår förmåga att förstå universum – en högst rimlig begäran.

Frågan är då, om det finns någon annan, bättre världsbild att tillgå. Nagel och Lundblad tycks båda stanna i förlägenhet och därtill i beklagande av att:

”vetenskapen tvingas hålla rent mot vidskepelse och intolerans, men med påföljden att vetenskapen själv koagulerar till tesbyggen som skall försvaras med samma frenesi som en gång religionen.”

Vetenskapen skall inte ”invagga oss i en ny dogmatisk slummer”.

Nej, därför skall man inte a priori avvisa andra förslag till världsbild, vilket är just vad som har skett. Fast jag tror, att det inte bara beror på slummer utan också på vår oförmåga att tänka på annat sätt än i de mest elementära formerna: analys, reduktion och anpassning. Tankeformer som på klädsamt sätt låter människan bli den enda aktiva skaparen, medan allt annat blir passiva objekt – ett ödesdigert misstag, som det skall visa sig.

Det framgår nämligen av Ilya Prigogines teori om, eller snarare upptäckt av ”dissipativa strukturer”, en teori för vilken han fick Nobelpriset 1977.

Här finns en ny och bättre världsbild, en världsbild som presenteras i Erich Jantsch, The Self-Organizing Universe, 1980; på tyska 1979), i  Prigogine och Isabelle Stengers, La nouvelle alliance, 1979; på engelska som Order Out of Chaos, 1980; på svenska 1985), liksom också i min egen Världen och vetandet sjunger på nytt från 1994. (Den franska titeln understryker ”förvissningen” att boken ”kan utgöra gemensam grund för naturvetenskap, samhällsvetenskap och humaniora” (NE).)

Den världsbilden tycks dock inte ha slagit igenom, som man kunnat vänta sig, inte bara beroende på maktförhållanden och fördomar utan också på tröghet i tänkandet.

För centralt i Prigogines tankevärld är just dissipativa strukturer, självorganiserande system, som fungerar helt annorlunda än vad analys, reduktion och anpassning förutsätter.

Världen består inte bara av ett oändligt antal smådelar, som kan reduceras till sin yttersta kemiska och fysiska beskaffenhet och av liv som bara kan anpassa sig, utan av helheter, processer och system, som är aktiva och kan skapa. Ingen tycks före Prigogine ha sett och förstått dessa fenomen, fastän de är ”mycket vanliga” (NE).

Dissipativa strukturer är en ogemytlig beteckning, men det betyder bara att dessa öppna system konsumerar (sprider, ”dissipierar”) energi på samma sätt som de motorer som konstruerats av människan.  Men de är överlägsna dessa motorer, därför att de organiserar sig själva, reglerar sig själva och överskrider sig själva i nya skapande akter.

Ett enkelt exempel är virveln i strömmande vatten

Den uppstår när vattnets hastighet blir så stor, att den vanliga strömningen inte räcker till. Vattnet får liksom en ”kick” och organiserar sig själv som en virvel. Det befinner sig nu ”långt från jämvikt”, d v s långt från statisk jämvikt.  Darrande och rörlig balanserar virveln liksom på en egg i en process-struktur.  En dynamisk balans, i motsats till den statiska, som innebär stillastående, oföränderlighet, död. Delarna samverkar inbördes på ett sätt som är svårt att genomskåda.

Ett annat fall är ljuslågan 

Från början befinner sig ljuset och veken i total jämvikt, består av fast material.  Men när vi sätter till en tändsticka, tillför vi en så häftig temperaturstegring, att veken fattar eld och genom sin värme smälter stearinet på ljusets topp.  Det smälta stearinet sugs då upp i veken, där temperaturen blir så hög (600°), att det också förgasas.  Det förgasade stearinet sprider sig kring veken och reagerar med luftens syre, d v s det förbränns vid en temperatur av 1200° och avger då både ljus och värme.  Värmen är så hög, att processen underhåller sig själv: stearinet smälter, sugs upp i veken, förgasas, förbränns och alstrar på nytt värme, som än en gång kommer processen att fortsätta.  Systemet föder och matar bokstavligen sig självt (feedback).

Det är ovanligt tydligt att ljuslågans process står nära den vi själva lever av och på och är.  Står nära livets process överhuvud.  Det är fråga om en konsumtion av materia och energi från omgivningen, en metabolism, en ämnesomsättning, en ”matsmältning”. Överallt rör det sig i själva verket om förbränningsmotorer.

Naturen skapar här sina egna enheter och helheter, ja en existensform som är helt okänd i Newtons, Einsteins och kvantmekanikens värld. 

Den värld där livet inte har någon plats, i synnerhet inte livet i form av den geniale och oberäknelige uppfinnaren själv. Men hela världen är ett hav av sådana processer och system. Med hjälp av den energi som går genom världen organiserar materien sig själv till fungerande helheter som virveln och ljuslågan, komplicerade kemiska strukturer och solenergins kretslopp på Jorden, inklusive vädret, klimatet och växternas och bakteriernas fotosyntes. Och alla ämnens motsvarande kretslopp, inte minst vattnets, som snö, is och vattenånga. Vidare alla ekologiska system upp till Gaia och därtill alla former av liv, inklusive människan och alla de kroppssystem, som uppehåller henne ner till det minsta och kanske mest underbara, den levande cellen.  Överallt är det fråga om en rörlig balans, som fortlöpande fordrar tillförsel av energi.  System som tack vare feed-back-funktionen också uppehåller och reglerar sig själva. Naturen, liksom människan (och i kristendomen Gud), kan skapa. Men inte på samma medvetna och ”rationella” sätt utan styrd just av metabolismen.

Den som ändå har svårt att acceptera denna självorganisation kan lyssna till vad (engelska) Wikipedia har att säga om saken:

”Självorganisation är den process där en struktur eller ett mönster framträder i ett system utan att en central auktoritet eller ett yttre element har pålagt det via planering. Detta globalt sammanhängande mönster framträder genom den lokala interaktionen mellan element som bildar systemet; därmed uppnås organisationen på ett sätt som löper parallellt (alla elementen handlar samtidigt) och decentraliserat [distributed] (inget element är samordnare)” (min översättning).

Ytterligare information om detta häpnadsväckande skapande på mininivå finns i mikrobiologen Dennis Brays bok Wetware. A Computor in Every Living Cell (presenterad i min Världen skapar sig själv, 2011, s 31-53).

Det kanske allra märkligaste med den här existensformen är att den inte bara kan skapa sig själv utan också kan skapa om sig.  Det sker när den av inre och/eller yttre fluktuationer – orgelbundna och oförutsebara förändringar – drivs fram mot en kris. En sådan dramatisk skiljelinje har kallats instabilitetströskel eller bifurkationspunkt.  Med hjälp av tillgänglig energi överskrider systemet då sig själv och skapar sig en ny existensform – vilken låter sig inte förutsägas.  Det är fråga om en urform för allt skapande, som kan ge förståelse för skapandets mysterium – så långt det nu är möjligt.  Vid instabilitetströskeln, när systemet står och väger, kan även mycket små fluktuationer – t o m på kvantnivå – bli avgörande.  ”Liten tuva välter ofta stort lass”.

Ett sådant framträdande kan kallas emergens.

Därom kan man citera en känd artikel av Philip W Anderson i Science 1972 med den slående rubriken ”More is different”: ”Förmågan att reducera allt till enkla fundamentala lagar innebär inte förmåga att starta med dessa lagar och rekonstruera universum. […] På varje nivå av komplexitet uppträder helt nya egenskaper. Psykologi är inte tillämpad biologi, inte heller är biologi tillämpad kemi. Vi kan nu se att det hela inte bara blir mer än summan av delarna utan mycket olikt denna summa” (s 393).

Vid instabilitetströskeln upphör alltså determinismen och friheten tar vid. 

Den osäkerhet, som atomfysiken och kvantmekaniken har visat finnas på mikronivån, finns alltså också på det makroskopiska plan, där vi själva lever.  Det är ett paradigmbrytande resultat i en vetenskap, som alltsedan 1600-talet har satsat just på determinismen. Och detta gäller inte bara en instabilitetströskel utan systemets hela utveckling över en rad sådana trösklar.

Vad som öppnar sig här är en ny evolutionslära, som distanserar Darwins.  Evolutionen är inte bara adaptiv utan också kreativ.  ”Skapande är evolutionens kärna, inte anpassning; livsglädje och inte bara säkrandet av överlevnad”.

Evolutionen framträder …

”… i all slags kreativ dynamik, alltifrån de processer som frambringar partiklar och atomer lika väl som galaxer och stjärnor hela vägen fram till mänsklig kreativitet i konst och vetenskap, teknologi och samhällsplanering” (Erich Jantsch).

Längre kan man inte komma från Descartes’ och Newtons rigida värld.

Det är alltså den skapande förmågan hos denna existensform som har gjort att universum kunnat utveckla den ofattbara komplexitet och rikedom, som vi har lyckan att leva i i dag.  Och den (tills vidare?) yttersta komplexiteten är naturligtvis människan själv.  Eller som Prigogine uttrycker det: ”Vi skall förstå naturen så, att det inte är absurt att påstå att den har frambragt oss.”  Eller med hans geniale uttolkare Erich Jantsch:

”I självorganisationsparadigmet är livet inte en tunn och i sista hand meningslös superstruktur ovanför den obesjälade materien utan den naturliga konsekvensen av utvecklingens framstöt mot högre organisation.”

Vi kommer aldrig ifrån den fysikaliska basen, men på den kan hela vår värld byggas. I form av självorganiserande system.

Vi människor är alltså självorganiserande system på högsta nivå, som genom tillförsel av energi (mat och dryck) kan överskrida vårt tillstånd genom nya uppfinningar, både teknisk-materiella och i tanke och konst. Felet är att vi inte har sett och förstått, att vi överallt är omgivna av andra självorganiserande system, inte bara i den biologiska världen utan också i den fysiska och kemiska, som också de drivs av energi och kan skapa och överskrida sig själva.

Världen är alltså inte så olik oss, som vi har trott, vi tillhör den liksom den oss. Vi lever i en dynamisk och skapande värld och kan känna oss hemma där. Samtidigt som denna värld är förutsättningen för vår egen existens. Vad vore vi utan växternas fotosyntes? Intet.

Därmed är i princip problemet med livets respektive medvetandets uppkomst löst. Och väl också frågan om värden och om människans förmåga att förstå universum: de får anses ha tillkommit på dessa nya nivåer. Men bara i princip, därför att vi kan aldrig i detalj kartlägga hur det gått till, liksom vi inte kan gå tillbaka från systemet till dess förutsättningar. Och det är inte så konstigt, därför att sådana övergångar kan ske, om inte på atomnivå, så i varje fall på molekylnivå. Naturen överträffar i sitt skapande vår fattningsförmåga.

En brist har dock Prigogines världsbild: den säger ingenting om hur universum en gång har kommit till. Men den bristen delar den med alla andra icke-religiösa världsbilder. Och något svar lär vi aldrig få, för det är svårt eller omöjligt att inifrån en värld komma till klarhet om hur denna värld uppkommit – det är ju den världen, som är ramen för vårt tänkande. Och tanken på en Gud, som skapare av universum och därtill också av ett etiskt system, ter sig alltmer svårsmält: hur skulle en sådan varelse eller instans tänkas se ut och fungera? Gud är nog ett mänskligt påfund – innan vetenskapen hunnit utveckla sin världsbild och speciellt före Prigogine, var det enklast och lättast att förklara det hela med en skapande gud.  Men världen med sina självorganiserande system är förvisso gudomlig.